De två modellerna NEX-C3 och NEX-5N är redan från Sonys andra generation. De ser nästan precis likadana ut och delar många egenskaper. Eftersom de har samma processorteknik och bildsensor ger de samma bildkvalitet. Men detta är krävande kameror. På fler sätt än ett. De kan kännas lite frustrerande att komma igång med för någon som är van vid att ha kontroll över inställningarna på utsidan av kameran. Här finns det mesta i skärmmenyer, vilket somliga älskar och somliga hatar.

Vidvinkelobjektivet är inte så våldsamt skarpt. Förvrängningen och vinjetteringen är synlig på alla brännvidder och zoomobjektivet är helt enkelt bättre. Båda kamerorna är relativt snabba och har en kvick autofokus i de flesta fall – inte lika snabb som exempelvis Nikon V1 eller Olympus E-P3, men bildkvaliteten är däremot snäppet bättre. Att upplösningen är högre är inget konstigt, men även bruset är mer välkontrollerat i C5 och 5N. Sonys brus på ISO 3200 motsvarar ungefär vad Olympus P3 klarar av på ISO 1600.

Men brus är inte allt. Färgåtergivningen är enastående, och på samma nivå som Olympus PEN-modeller som varit bäst hittills. Och det säger inte lite. Dynamikomfånget är däremot bättre här, detaljskärpan är densamma oavsett ISO-värde.

Sony har satt så få knappar som möjligt på C3 och 5N för att underlätta för fotografer att ta steget upp från sin kompaktkamera till en systemkamera. Det har de delvis lyckats med. NEX-kamerorna är små men kit-zoomen är mycket större än de andra i testet. Det betyder att man ändå får en systemkamera som egentligen inte är särskilt kompakt. Åtminstone inte jämfört med Olympus PL3 och Panasonics GF3. Vad man däremot får är snäppet bättre bilder.

Också i detta test: