: Olympus PEN E-PL1

Har man vuxit ifrån kompaktkameran och dess begränsningar, men vägrar köpa en spegelreflex eftersom den är för stor och tung, är Olympus PEN- och Panasonics G-serier lockande alternativ. Precis som Ricoh GRX och Samsungs NX-kameror är de spegellösa systemkameror som är mindre och lättare än spegelreflexer. Vi kallar dem hybridkameror eftersom de kombinerar spegelreflexernas kvalitet och utbytbara optik med kompaktkamerornas uppenbara fördel: storleken.
Olympus PEN E-PL1 har spegelreflexernas funktioner och bildkvalitet, samt utbytbar optik och ett kompakt och lätt hus. Kameran kostar bara 6 700 kronor med kit-objektivet 14–42 mm och tillhör Micro Four Thirds-formatet som skapats av Olympus och Panasonic.
Jämfört med en spegelreflexkamera är den mest väsentliga och synliga skillnaden frånvaron av ett spegelhus med optisk sökare, vilket annars är så karaktäristiskt för stora systemkameror. I stället använder man skärmen som sökare, precis som på en kompaktkamera. E-PL1 går dock att komplettera med en separat elektronisk sökare.
Med 12 megapixlars bildsensor, ett stort urval av funktioner samt videofilmning i HD-kvalitet är kameran tänkt att passa alla som är intresserade av foto.

Användning
Olympus-kameran är lika stor som en kompaktkamera, till exempel Canon Powershot G11, G10 eller Nikon Coolpix P6000. Objektivet som ingår, 14–42 mm, kan dras ihop och låsas så att det inte sticker ut mer än fem centimeter, med skydd på. Ställer man E-PL1 bredvid en Canon EOS 500D med 18–55 mm-objektiv så ser man hur kompakt Olympus-kameran faktiskt är. Och då är Canon-kameran inte ens särskilt stor för att vara en spegelreflex. Ett litet handgrepp gör att man håller lilla E-PL1 stadigt och att knapparna ligger naturligt i de flesta händer.
Kameran bygger på Olympus mer påkostade PEN-modeller som P1 och P2, men har ett lite enklare och billigare hus som består mer av plast än metall. Även objektivet har fått infattning av plast i stället för metall för att spara på omkostnaderna. Några knappar och reglage har försvunnit men E-PL1 har fått en inbyggd blixt med trådlös styrning av slavblixtar. Och en kontakt under blixtskon som passar till den elektroniska LCD-sökaren VF-2 (som ingår till den större modellen E-P2). Den mekaniska bildstabilisatorn är kvar men begränsas till tre exponeringssteg i stället för P1:s och P2:s fyra.
E-PL1 har tagit ett steg framåt när det gäller användarvänlighet, med tanke på alla fotografer som inte har så mycket erfarenhet. Man kan nämligen använda en något mindre komplex inställningsmeny som är mer överskådlig än om man aktiverar alla avancerade funktioner och inställningar. Och kameran har fått ett extra konstfilter – som heter ”lätt sepia” – som kan aktiveras från funktionsrattens ART-inställning. Konstfiltren fungerar på både stillbilder och video. Med sepia-filtret får man svartvita bilder med en svagt brun ton. Videoinspelning kan startas direkt, oavsett vad övriga inställningar står på, med en rödmärkt knapp till höger på baksidan.
iAuto-inställningen är ett bra ställe att börja på för oerfarna fotografer. Då styr kameran allting själv, till och med vilket motivprogram – till exempel sport, landskap, porträtt – som passar bäst. Och man får tillgång till en enkel anpassningsmeny (Live Guide) där färgton, vitbalans, ljus, djupskärpa och graden av rörelseoskärpa kan ställas in direkt på skärmen. Dessutom kan man visa fem snabba bildtips på skärmen genom att bara trycka på en knapp.

Autofokus
Olympus har behållit autofokusen från E-P1 och E-P2. Vilket innebär att E-PL1 inte är lika snabb som en spegelreflexkamera som Canon EOS 550D eller Olympus E-620. Med kit-zoomen fokuserar kameran först bakom motivet och korrigerar sedan framåt tills den hittar skarpt fokus. Sport och andra snabbt rörliga motiv är med andra ord inte vad den lilla Olympus-kameran gillar bäst.

Bildkvalitet
Så länge autofokusen jobbar felfritt blir bilderna knivskarpa, rikt detaljerade och strålande färglagda. Alla som är vana vid en kompaktkamera kommer omedelbart att se vad de har gått miste om. Bildkvaliteten håller verkligen toppklass. Olympus använder sig av ett ännu tunnare anti-aliasing-filter (moiréfilter) som faktiskt ger bilderna lite mer skärpa och tydligare detaljering än PEN-EP1 och många spegelreflexer i samma prisklass. De allra flesta i kamerans målgrupp kommer att ta bilder i JPEG-format, bara de riktigt kräsna kommer att antagligen att välja råfiler och sedan efterbehandla dem.
Få kameror tar så rena och kristallklara JPEG-bilder som E-PL1. Dynamikomfånget är otroligt bra i bildfilerna, kameran får fram en djup svärta och hämtar fram detaljer i skuggor – även om man inte har aktiverat skuggkompensationen i menyn. Väljer man dessutom superfin JPEG-komprimering i stället för fin (som är standard) kommer puritanerna att säga att bilderna får för mycket skärpa. Alla andra kommer att vara strålande nöjda med den skarpa detaljeringen.
Brus är som förväntat mycket välkontrollerat. Kameran har en nästan identisk brusreducering med P1 och P2, som uppvisar ytterst få bildstörningar på ljuskänsligheter över ISO 800. Vrider man upp till ISO 1600 går bruset från marginellt till synligt men blir inte framträdande förrän man passerar 2500. Vid 3200 kan störningarna vara irriterande på stora förstoringar och på väldigt mörka bilder, eftersom både korn- och färgstörningar syns tydligt. Till och med när man tittar på bilderna på kamerans skärm.
Objektivet är visserligen lättare och billigare eftersom Olympus har använt mer plast i den här versionen av 14–42-zoomen, men den optiska kvaliteten är ändå enastående för att vara så kompakt optik med 3x zoom. Den inbyggda blixten har inte så stor räckvidd men klarar sig längre än blixten på en kompaktkamera, och kan dessutom styra en eller flera Olympus R-blixtar som trådlösa slavblixtar. Och en praktisk detalj är att man kan vinkla den upp till 90 grader med fingret och få indirekt ljus som reflekteras från taket som belyser motivet mjukare.

Videokvalitet
E-PL1 har samma autofokus när den filmar som E-P2. Vilket är bra, för fokusspårningen hänger med motivet fint om det inte rör sig för fort. Videokvaliteten är måhända inte full-HD i 1080p, men 720p räcker långt för de allra flesta. Till och med att visa på en stor flatskärm. Man kan bara spela in monoljud med kameran, vill man ha stereoljud får man koppla in en extern mikrofon. Den inbyggda mikrofonen fungerar godkänt, men ljudet blir en smula tunt om motivet befinner sig långt bort, och mikrofonen kan vara känslig för vindsus och motorljud från fokusmotorn.