: Olympus PEN E-P2

Fast kompromiss är kanske inte rätt ord. Bildkvaliteten är fullt i klass med en spegelreflex i samma prisklass, även om hybridkameror som Olympus PEN och Panasonics G-modeller är mycket mindre och lättare än spegelreflexer. Kompromissen utgörs av brist på optisk sökare och hittills en lägre batterikapacitet, vilket helt enkelt beror på att de små kamerahusen inte får plats med lika stora batterier som de flesta spegelreflexer.
Olympus PEN E-P2 är den mest avancerade hybridkameran hittills. Den bygger på samma hus som Olympus första modell, PEN E-P1, och har nästan samma egenskaper i form av bildsensor och funktioner. Kameran är den fjärde i raden av Panasonics och Olympus modeller med det kompakta microFourThirds-formatet, om man inte räknar kommande kameror. Olympus PEN-serie, som hittills består av E-P1 (som E-P2 bygger på) samt den färska E-PL1, kombinerar spegelreflexernas funktioner och bildkvalitet med utbytbar optik. Resultatet är systemkameror – eller hybridkameror.

Kompakt optik
Kameran har samma 12,3-Mp bildsensor med måtten 17,3 x 13 mm och integrerad bildstabilisator som E-P1, och går att köpa som enbart hus utan optik, eller med ett kompakt 17 mm-objektiv (ljusstyrka f2,8), alternativt med en hopfällbar 3x zoom på 14–42 mm (ljusstyrka f3,5–5,6). De angivna brännvidderna motsvarar 35-mm-filmformatet som vi minns från filmpatronerna till gamla dagars spegelreflexer.
Objektiven i mFT-formatet har mindre bildcirkel och bajonettdiameter än vanliga spegelreflexobjektiv, men alla mFT-kameror kan använda vanliga spegelreflexobjektiv från andra tillverkare med hjälp av en adapter. Det finns adaptrar som gör att man kan använda optik från Canon, Nikon, Pentax, Carl Zeiss och Leica på Olympus PEN-modeller och Panasonics G-modeller.
Olympus PEN E-P2 levereras med en elektronisk sökare som heter VF-2 och som träs på blixtskon och kopplas till kamerans elektronik via en mikrokontakt bakom skon. Sökaren kan vinklas 90 grader och har diopterjustering, täcker 100 procent av bildytan med ungefär 1,15x förstoring samt har 1,44 megapixlars upplösning och 60 Hz uppdateringsfrekvens.
Det finns också en mikrofonadapter, med tillhörande stereomikrofon, som heter SEMA-1 och som sätts på blixtskon och kopplas till kameran i samma mikrokontakt.

HD-video med följdfokus
E-P2 har fått en bättre videofunktion än E-P1. Förutom att man kan spela in video med autofokus i 720p/30-kvalitet och med digitalt, 16-bitars stereoljud, kan man använda följdfokus som låser sig vid valt objekt. Sedan följer fokus objektet i sökaren eller på skärmen. Med E-P2 kan man också använda manuell exponering och ta kontroll över bländare och slutartid när man filmar.
Olympus-kameran är försedd med två nya kreativa filter som kan användas på stillbilder och video. De sex filtren som E-P1 har – pinhole-effekt, kornig svartvit film, bleka färger, ljustonat filter, popart och soft fokus – kompletteras av Diorama, som tar bort fokus från områden som inte är i centrum, och Cross Processing, som förvränger färgerna. Det finns också en ny funktion som kallas i-Enhance som förstärker färgerna i mitten av bilden, där huvudmotivet brukar finnas.
Funktionsnivån är hög, faktiskt mer omfattande än i många spegelreflexer i samma klass. Erfarna fotografer lär uppskatta möjligheten att fintrimma ljusmätningen i alla mätmetoderna, välja hur mycket brusreducering som ska användas och ställa in vitbalans själv. För nybörjare är kamerans smarta val av motivprogram i AUTO-läge värd guld. Vrid bara ratten till i-Auto, så väljer kameran mellan porträtt, landskap och fyra andra motivprogram, helt automatiskt.
E-P2 saknar fortfarande inbyggd blixt. De som insisterar på att ha en sådan i kameran bör ta en närmare titt på Lumix GF-1 från Panasonic eller Olympus prisvärda PEN E-PL1, som båda har uppfällbar blixt – plus en blixtsko.

Användning
Eftersom PEN E-P2 inte är mycket större än kompakter som Canon PowerShot G11 och Nikon Coolpix P6000 är den mycket lätthanterlig. Men kvalitetsintrycket är en tuff match för kompaktkamerorna. Det lilla svartklädda huset av lättmetall och stål känns gediget, och med Olympus 17-mm-objektiv är den verkligen liten och lätt. I det närmaste som en diskret reportagekamera, även med den lilla 14–42 mm-zoomen som kan dras ihop så att den tar ännu mindre plats i väskan.
Skärmupplösningen är allt annat än imponerande, men skärmens färgåtergivning och ljusstyrka är bättre än i Panasonic GF-1, som har dubbelt så hög upplösning. Man får bestämma sig för vilken av kompromisserna man föredrar. I solljus är Olympus-skärmen bäst, helt enkelt för att den lyser starkare.
Sökaren är däremot den solklart bästa LCD-sökaren hittills. Och den får GF-1:s elektroniska sökare att framstå som ett igengrott nyckelhål. Sökarytan är stor, ljus, knivskarp och extremt högupplöst. Man kan zooma in i motivet med sökaren, till exempel när man fokuserar manuellt, på samma sätt som med skärmen. Enda bristen är avsaknaden av ett lås som håller fast sökaren i blixtskon, samt frånvaron av hack när man vinklar den, vilket sökaren på Ricoh GXR har och som gör det enklare att ställa in sökaren i en viss vinkel.
Rent ergonomiskt kräver Olympus-kameran lite tillvänjning för alla som är vana vid en spegelreflex. Knappar och reglage är dock föredömligt placerade, vilket gör det enklare att ändra inställningar snabbt.

Bildkvalitet
Det kommer säkert inte som någon överraskning att bildkvaliteten är fullt i klass med PEN E-P1:s. Vilket är bra, eftersom bildkvaliteten inte på något sätt är sämre än i spegelreflexkameror i samma prisklass. En sådan sak som bildstörningar är faktiskt så välkontrollerade att E-P2 tar bättre bilder än många spegelreflexer vi har testat, och färgåtergivningen är i klass med de senaste halvprofessionella och professionella spegelreflexerna.
Även med brusreduceringen avstängd är bildstörningarna mycket väl kontrollerade över ISO 800. Bruset går från marginellt till synligt först över ISO 1600, och ISO 2500 när brusreduceringen är aktiverad. Kameran är faktiskt fullt i klass med spegelreflexer som Nikon D90 och Canon EOS 5D.
De optiska kvaliteterna i 14–42 mm-zoomobjektivet är högre än i kit-objektiven som Canon och Nikon har till sina spegelreflexer i den här klassen. För trots tydlig tunnformad förvrängning vid 14 mm vidvinkel och måttlig kuddformad vid 42 mm, är skärpan mycket jämn i hela bilden på alla brännvidder. Och med lite förlust av skärpa på största och minsta bländaröppning.
Jämfört med Panasonic Lumix GF-1 med objektivet G Vario 14–45 mm f3,5–5,6 är de optiska egenskaperna ytterst lika. Panasonic-objektivet är minst lika bra som Olympus-zoomen. Med GF-1 och Panasonics 20 f1,7 uppnår GF-1 lite tydligare detaljskärpa än E-P1, åtminstone jämfört med Olympus 20 mm f2,8. Men med Panasonics 17 mm på E-P1 går det knappt att se någon skillnad.

Autofokus
Dessvärre är inte autofokusen förbättrad jämfört med E-P1. E-P2 fokuserar fortfarande bakom motivet och korrigerar framåt tills den hittar skarpt fokus, precis som E-P1 gör. Panasonic-kamerans autofokus – med Panasonics egen optik – är lite snabbare, även om inte heller GF-1 är någon blixtsnabb actionkamera. Vill man ha det behöver man faktiskt en spegelreflex, som ofta fokuserar snabbare.

Videokvalitet
Olympus har förbättrat autofokuseringen när man filmar. Fokusspårningen fungerar faktiskt riktigt fint så länge motivet inte rör sig för hastigt. Samtidigt som videokvaliteten är felfri. Med en färgåtergivning, kontrast och skärpa som är fullt i klass med vad vi sett från Canon EOS 500D och Panasonic Lumix GH1. Men ljudet är bättre i inspelningarna från Canon-kameran, och från Nikon D5000. Den externa mikrofonen har vi inte testat.

Olympus PEN E-P2
Typ: Systemkamera
Bildsensor/upplösning: LiveMOS/12,3 Mp effektivt
Optik (motsv. 35 mm):  M. ZD 14–42 mm f3,5–5,6 (28–84 mm)
Zoom:  3x
Minneskort: SD/ SDHC
Skärm: 3,0-tums LCD, 230 000 bildpunkter
Pris: 11 000 kr med objektiv