: Leica M9

Kvalitet kostar, som bekant. Och Leica M9 kostar mer än de flesta kameror vi har testat. Men innan man stirrar sig blind på prislappen så måste man komma ihåg att M9 inte är vilken kamera som helst. På gott och ont, frestas jag säga. För detta är fotografering på ett helt annat sätt än de flesta har blivit vana vid med sina digitalkameror.
Leica-kameran förenar digitalkamerans fördelar med en 18 Mp-bildsensor i fullformat från Kodak som har 36 x 24-mm bildyta – precis som 135-film – med Leicas klassiska användning. Det innebär att M9 är marknadens allra minsta fullformatkamera. Och tillsammans med Nikon D3x och Canon EOS 1D mkIII en av de dyraste kamerorna med fullformatsensor, eftersom bara huset kostar 60 000 kronor. Stora bildsensorer är nämligen mycket dyrare än små, men fördelen är att de har en större yta att fördela större ljussensorer på, vilket leder till en bättre förmåga att registrera ljus, vilket betyder färre störningar.
En annan fördel är att man behåller objektivens angivna brännvidder med en fullformatsensor. Till skillnad från Leica M8 och M8.2, som har en mindre bildsensor (18 x 27 mm), kan man äntligen utnyttja brännvidden på i synnerhet Leicas väldigt fina vidvinkelobjektiv. Som till exempel den nya 18 mm Super-Elmar f3,8 för 27 500 kronor. På en Leica M8 blir 18 mm 24 mm eftersom man måste räkna med beskäringsfaktorn 1,33x med en mindre bildsensor.
 
Dåtid möter nutid
Som alla M-modeller sedan 1954 har M9 en mätsökare som man tittar in i för att komponera bilden och fokusera. Sökaren har markeringar för sex brännvidder – 28, 35, 50, 75, 90 och 135 mm – och fokusram i centrum. Minneskort och batteri har sina platser bakom locket på undersidan, som på de filmbaserade M-modellerna måste plockas bort när man skulle sätta i film.
Skärmen har inte live-view och det går inte att filma video. M9 är ett redskap för fotografering, och Leica har inte ens brytt sig om att utrusta den med en större skärm än 2,5 tum. Det hårda safirglaset från M8 är dessutom utbytt mot vanligt plastglas. Skärmkvaliteten är inte heller något att hurra för, med låg upplösning och ljusstyrka (ljusstyrkan kan justeras) är den inte optimal att beskåda bilderna på.
Menysystemet är inte särskilt omfattande men alla grundläggande funktioner finns på plats. Inklusive möjligheten att lägga in data för äldre objektiv som inte har modernare objektivs elektroniska kommunikation med kameran, där information om objektivets egenskaper läggs in i bildfilernas EXIF-data. Eftersom inte två av M-seriens objektiv har exakt samma bakre linselement och avstånd, är nyare modeller utrustade med en sexpunkters optisk kod så att kameran ska känna igen de optiska egenskaperna.
I Leica-kameran finns bara de mest nödvändiga funktionerna. M9 har ingen autofokus, programautomatik eller andra bildeffekter än möjligheten att välja svartvita JPEG-filer. DNG-filerna exponeras utan möjlighet till efterbehandling.

Användning
Byggkvaliteten är gedigen, precis som i alla M-modeller. Kamerahuset är lite tjockare än Leicas klassiska filmkameror, men allt osar av kvalitet, från minsta lilla knapp till slutartidsrattens klickstopp. Även utan handgreppet som går att köpa som extrautrustning ligger kameran bekvämt i handen. Någon utlösarfördröjning finns inte och om man inte tycker att slutaren är lika tyst som i en M7 så kan man välja ett snällare slutarljud i menysystemet (Standard, Soft, Discrete).
Slutartidsratten, med slutartider i halva exponeringssteg från 4 till 1/4000 sekund, har inställning för slutartidsautomatik, Bulb-exponering och markering av blixtsynk på 1/180 sekund. Knapparna runt sökaren och navigeringsratten används för att bland annat välja inställningar i menyerna.
Leica har ersatt Protect-knappen med ISO för direktval av ljuskänslighet, men SET-knappen finns kvar, till vänster om skärmen. Och inte i mitten av navigeringsratten, vilket vore mer logiskt och praktiskt. Exponeringskompensation väljer man snabbt genom att trycka ned utlösaren halvvägs och sedan vrida på ratten.
Att lagra bilder går dessvärre inte lika snabbt som med en spegelreflexkamera. Särskilt inte om man tar DNG- och JPEG-filer samtidigt och i (korta) serier, då tuggar kameran länge på filerna och man riskerar att få vänta i flera sekunder innan den går att använda igen.
 
Bildkvalitet
Den nya bildsensorn i M9 har 18 megapixlar och använder nästan samma sensordesign som i Leicas föregångare M8 och M8.2. Små mikrolinser är placerade framför var och en av de 18 miljonerna ljussensorerna, men linserna i ytterkant av bildytan är pyttelite förskjutna för att kompensera för att ljuset längst mot kanterna träffar med en brantare vinkel vilket kan orsaka en tydlig vinjettering (ljusförluster ut mot hörnen). Bildsensorns mikrolinser är dessutom anpassade efter den större bildytan och det kortare avståndet till objektivet.
Den här gången har Leica satt ett infrarött glas framför bildsensorn för att undvika färgavvikelser, vilket inte M8 och M8.2 hade, men det 0,8 mm tunna IR-filtret ser inte ut att reducera skärpan i bildfilerna. Dessutom har Leica lagt till ett rött färgpigment och minskat avståndet från ljussensorerna till bildprocessorn för att undvika störningar.
Det märks. M9 överträffar sina föregångare på alla fronter. Upplösning och brus är markant förbättrat, och bildfilerna från kameran har nästan lika hög upplösning som Sony Alpha 900, som har 24 megapixlar. Både i DNG- och JPEG-filerna. Bilderna ser därför knivskarpa ut tack vare M-optikens synnerligen goda skärpa. Med de fyra M-objektiven jag använde under testets gång var det genomgående hög skärpa från kant till kant, och ytterst god upplösning över hela bildytan.
Bildstörningar är inget problem alls, så länge man inte behöver stora förstoringar av bilder som är tagna med maximal ljuskänslighet – vilket är beskedliga ISO 2500. Då syns lite färgstörningar och tydliga kornstörningar, men de är jämnt fördelade. Och växlar man till ISO 1600 är kornstörningarna ytterst finkorniga även om de är synliga. Vid ISO 800 är bruset marginellt och under alla omständigheter inte värre än att det enkelt kan tas bort under efterbehandlingen.
Färgåtergivningen och kontrasten är definitivt något av det bästa vi har skådat. Bortsett från färgstick i bilder som är tagna inomhus med den automatiska vitbalansen finns det inga subjektivt synliga färgavvikelser. Vilket man enkelt ser i hudtoner, som knappt behöver efterbehandlas. Bildsensorns dynamikomfång är väldigt bra och kameran hade få problem med kontrastrika motiv en solig dag.