Med en prislapp som får amatörer att rygga tillbaka och bara lockar yrkesfotografer, satsar Sony hårt på proffsmarknaden och utmanar Canon och Nikon. Och det gäller inte bara kameror, utan också påkostade objektiv till fullformatkameror.
Sakta men säkert har Sony byggt upp ett växande sortiment av kameror med fullformatsensorer (24 x 36 mm) och ett mindre urval av påkostad kvalitetsoptik. Helst utvecklad med Carl Zeiss välsignelse, och med deras krav på optisk konstruktion. Vilket har gjort Alpha-serien lockande för både proffs och amatörer.
Ett av de dyraste objektiven hittills är FE 85 mm/f1,4 GM. En stor och tung tele som med 85 mm brännvidd hamnar mitt prick för ett porträttobjektiv.
Med f1,4 som största bländaröppning är det perfekt till porträtt eftersom en så stor öppning gör bilden oskarp överallt utom själva ansiktet. Bländarringen på objektivet gör att fotografen kan välja mellan tredjedels bländarsteg och sömlösa bländaröppningar. Sistnämnda passar för övrig bra till video också, bland annat eftersom inga klickningar från ringen fångas upp av mikrofonen.
En annan sak är antalet bländarlameller, som är 11 till antalet. Det ger en mycket mjukare teckning av oskarpa områden. Och en sak till: reflektionerna i ögonen från studiolamporna blir cirkelrunda. Inte sexkantiga.
Ett av skälen till det höga priset är den gedigna byggkvaliteten. 11 linselement är inpackade i en väderskyddad och ytterst stabil konstruktion som får vågskålen att passera 800 gram. Utan motljusskydd monterat.
Stabila prestanda
Det bör man för övrigt använda. Särskilt i solljus, eftersom objektivet är känsligt för ströljus. Fyrar man av rakt in i solen eller med solen från sidan så ökar risken för ströljus och ”ghosting”. Kom ihåg det innan du fotograferar porträtt i parken. Av de 11 linselementen är 3 så kallade LD (Low Dispersion) och 1 asfäriskt för bättre kontroll över ljusspridningen och färgspektrat.
Med Sonys fina 90 mm makro – och den ännu dyrare Distagon FE 35 – färsk i minne hade vi stora förväntningar på 85-millimetaren. I synnerhet som Tamrons nya 85 mm/f1,8 nyligen visade hur bra optiska prestanda man kan få för under hälften av vad Sony-objektivet kostar. För de här pengarna ska man kunna förvänta sig perfektion, men det är bara delvis fallet här.
Objektivets största styrka är en extrem skärpa i centrum, där också upplösningen är en bra matchning till bildsensorn med 42 Mp i Sony a7r II, som vi testade objektivet med. Skärpan i centrum förblir bra oberoende av bländare, men är jämnast från bländare 2,8 till 11. Med full bländare 1,4 ser man en avtagande skärpa från centrum och ut mot hörnen, samt markerad vinjettering (ljusförlust i hörnen) på ungefär två exponeringssteg. Det hjälper lite att blända till f2 – och från f2,8 är problemet så gott som borta.
Å andra sidan är linjeförvrängningen så liten att den är obetydlig, och den kromatiska felbrytningen är så välkorrigerad att den är omärklig i de flesta fall.
Astigmatism och koma är också väl kontrollerat, det senare syns bara i hörnen med full bländare, med marginellt synlig astigmatism. Så det är långtifrån illa, fast jag hade förväntat mig mer med tanke på priset.
Autofokusen är snabb och exakt, men som så ofta med objektiv av det här slaget är den inte blixtrande snabb. Inte för att det är nödvändigt i porträtt, men till action är detta inte mitt förstahandsval. Men objektivet är åtminstone ljudlöst och silkeslent.
Sonys dyra 85 mm/f1,4 är knivskarpt där det räknas mest, och oerhört väl korrigerat. Det är också en fröjd att använda, även om det är stort och tungt. Man kan undra varför Sony inte helt och hållet har lyckats fullända objektivet, med tanke på prislappen. Ett så här kostsamt objektiv bör ha prickfria prestanda. Det har det inte, fast inte långtifrån. Proffs och amatörer som behöver ett bra porträttobjektiv eller ett kort teleobjektiv till en Sony a-kamera får mer för pengarna med Tamrons 85 mm, som inte ligger långt efter i prestanda.
