TEST: Sony FE 50mm f1.2 GM

En gång i tiden var 50 mm inte bara det vanligaste objektivet på en kamera, det var också ganska kompakt, lätt och prisvärt. De flesta tillverkare hade objektiv med det praktiska formatet, med allt från 2,8 till 1,4 – vissa även 1,2 – och bortsett från den allra ljusstarkaaste varianten var de ganska billiga.

Därför var det ofta 50 mm som de flesta fotografer började med när de köpte en spegelreflexkamera.

Om det var en Nikon-kamera var det kanske ett Nikkor 50mm f1,8 – eller ett Rokkor 50mm f1,7 om det var en Minolta-kamera. I vilket fall som helst var det billigt och kompakt på samma gång, och optiska prestanda var inte alls illa alls.

På den tiden var det få objektiv med måttlig fast brännvidd som var speciellt komplexa. De brukade innehålla fem linselement, inget av dem särskilt avancerade, och det höll nere kostnaden.

Om man zoomar in på dagens modeller så hittar man mer komplexa konstruktioner och objektiv som Sonys nya 50 mm med ljusstyrka 1,2! Ett fenomenalt normalobjektiv i samma klass som Canon RF 50/1,2 och en lika komplex – och dyr – konstruktion.

Sonys ljusstarka 50 mm är lite lättare och pyttelite mer kompakt, men lika avancerat på insidan. 14 linselement i 10 grupper kostar en del. Speciellt som Sony har använt sina bästa XA-element, med asfärisk slipning, en Nano AR II-antireflexbeläggning som dämpar reflektioner och bländning samt ett smutsavvisande frontelement med fluorbeläggning.

Fyra linjära fokusmotorer arbetar snabbt och ljudlöst på insidan av det vädertätade objektivet, som har 11 rundade bländarlameller för mjukast möjliga bokeh samt en bländarring på utsidan.

Bländarens klick i tredjedelssteg kan stängas av så att man slipper höra dem när man filmar och som på så många Sony-objektiv får man även här en programmerbar knapp – två faktiskt – på objektivet.

Knivskarpt från kant till kant

Det är inte lätt att hitta fel på Sony-objektivet. Det har blixtsnabb och tyst autofokus och på en Sony a1 låste det fokus nästan innan jag hann trycka på knappen.

Närgränsen 40 cm är inte särskilt imponerande, men man kommer tillräckligt nära för att göra tätare utsnitt utan att perspektivet ändras för mycket.

Då är skärpan mer imponerande, för att inte säga uppseendeväckande. Det är sällan man ser särskilt mycket skärpa ute i kanterna vid bländare 1.2, men här är avvikelsen från centrum och ut i kanterna så marginell att man knappt märker det. Skärpan avtar så lite att det bara är att fyra av vid f1.2 och få perfekt oskärpa (bokeh) i bakgrunden utan att oroa sig.

Det finns inte heller några fula artefakter i bakgrunden vid f1,2. Ljusa föremål återges utan ringar eller deformationer och optiken behåller kontrasten i bakgrunderna väl, även om de är helt ur fokus.

Upplösningen och detaljskärpan ökar från bländare 1,4 och från 1,8 till 8 är skärpan häpnadsväckande. Det finns inte heller någon förvrängning att tala om, kanske så lite som en procents avvikelse, och du kommer knappast få någon ful kromatisk aberration från Sony-objektivet. Med någon bländare.

Det är så väl korrigerat att det inte heller är lätt att hitta komafel eller sfäriska avvikelser, åtminstone inte från bländare 1,8. Man kan fotografera i starkt solljus utan att oroa sig för ströljus eller bländning, det är egentligen bara focus breathing som går att klaga på. Om man drar för hårt i fokusringen när man filmar så kan man se att bildvinkeln ändras med fokusavståndet, så var försiktig med fokuseringen i video.

Sony FE 50/1,2 GM: Slutsats

Det finns nästan inget att klaga på med Sonys FE 50mm f1.2 GM, som kommer så nära ett helt perfekt 50 mm man kan komma. Rent optiskt är det praktiskt taget felfritt, autofokusen är blixtsnabb och det är solitt byggt med vädertätning, bländarring och ett motljusskydd som ingår. Videofotografer måste vara uppmärksamma på fokusandningen, annars är det bara att njuta av ett ovanligt skarpt och ljusstarkt 50 mm, som tyvärr bara passar Sony-kameror. Om man inte väljer att använda en adapter, förstås.