TEST: Sony a9 II

Vi har alla sett dem. Rad efter rad med enorma objektiv, ringside vid sportevenemang. De vita är Canon, de svarta Nikon.

Några andra kameror går knappt att se på sportevenemang.

Det måste ha retat gallfeber på Sony-ledningen att se de två kamerakonkurrenterna dela upp den lukrativa professionella marknaden mellan sig, som om de var en kartell som inte släppte in några andra aktörer.

Problemet för Sony var att de inte hade någon kamera som kunde övertyga Canon- och Nikon-fotograferna att välja något annat märke. Canon och Nikon var väl etablerade på den professionella marknaden, med ett stort urval av olika objektiv och flera kameramodeller, men Sony hade inte ett skvatt att erbjuda.

Så vad gör man? Bygger en ny kamera. En som är tillräckligt snabb för att övertyga kräsna yrkesfotografer att det är dags att byta, en som bevisar att den är tillräckligt robust och att det finns objektiv som passar för sport. Och så serverar man den till marknaden så bra man kan.

Sonys första replik kom i form av Sony a9. Som byggde på samma kompakta kamerahus som A7-serien, där fokus hade legat mer på upplösning och ännu fler funktioner än konkurrenterna. Även om a7-serien inte var tillräckligt snabb för krävande sportfoto så var a9 definitivt ett stort steg i rätt riktning.

Efterträdaren a9 II skiljer sig inte så mycket från originalet och kan betraktas som en mild uppdatering. Den är fortfarande en systemkamera i fullformat som tar upp till 20 bilder per sekund och har en bildsensor med 24 megapixlar. Förbättringarna ligger främst i det som är mest väsentligt för en sportfotograf: Pålitlig autofokus, noll flimmer i sökaren när man tar bildserier, stort buffertminne samt ett robust kamerahus.

Korta fakta

• 24,2Mp Exmor RS CMOS-bildsensor i fullformat
• BIONZ X-bildprocessor
• 693-punkters fasfokussystem
• Upp till 20 bilder/s med elektronisk slutare
• Upp till 10 bilder/s med mekanisk slutare
• ISO 100–204 800
• Upp till 5,5 EV-stegs bildstabilisering
• 5 GHz wi-fi och Gigabit Ethernet
• 2 x SD UHS-II-kortplatser

Allt handlar om hastighet

Den ursprungliga a9 har uppdaterats via firmware sedan kameran lanserades 2017, till det bättre, så några enorma förbättringar kan jag inte säga att jag hittade i a9 II.

Men låt oss börja från början. Den bakgrundsbelysta bildsensorn är densamma, men kameran har fokusspårning med högre precision och bättre ögonfokus. Den stora OLED-sökaren har knappt synlig blackout i bildserier – kortare än de flesta spegelreflexer i alla fall – och den mekaniska slutaren är garanterad att hålla för 500 000 exponeringar.

Bildhastigheten är 10 bilder/s om man använder den mekaniska slutaren och hela 20/s när man använder den elektroniska. Då får man också slutartider ner till 1/32 000 s.

Den inbyggda bildstabilisatorn har utvidgats till 5,5 steg och kameran har både USB 3.2, Gigabit Ethernet-kontakt för filöverföring och stöder 5 GHz Wi-Fi.

Man kan prata in upp till 60 sekunder kommentarer till bilderna, ungefär som en diktafon, och informationen kan hämtas ut som text efteråt.

Tack vare den uppdaterade autofokusalgoritmen och Sonys 4D-fokus är kamerans realtids-autofokus enastående snabb och exakt. Autofokusen har 693 fasfokuspunkter, som täcker 93 procent av bildytan och sitter som klistrade vid motivet. Ett test i en simhall visade hur fantastiskt pålitligt Sonys autofokussystem är i praktiken.

Användning

A9 II har fått ett större handtag som ger bättre plats för fingrarna, även om man har handskar på sig, och är konstigt nog den enda Sony-kameran som har inställningar för seriefoto, multi-exponering, självutlösare och fokus på inställningsratten till vänster om sökaren. Som för övrigt är densamma OLED-sökaren med 3,69 Mp och 120 fps som i a9.

Båda kortplatserna är kompatibla med UHS-II-kort och på utsidan är förändringarna minimala. Hjulet för exponeringskompensation har äntligen fått en låsknapp, och både det och inställningshjulet bredvid är förhöjda så att de är enklare att använda både med och utan handskar.

I övrigt är det vädertätade kamerahuset gediget byggt, batteritiden är marginellt bättre och styrpinnen på baksidan ger lite bättre grepp. Pekskärmen är däremot inte lika välutvecklad och användarvänlig som hos andra.

Det finns ett vertikalgrepp som heter VG-C4EM, som ger en extra uppsättning knappar, slutare och inställningsreglage och som har plats för extrabatteriet som ger dubbelt så många exponeringar.

Bildkvalitet

Kameran tar gladeligen sammanhängande bildserier en hel dag om man vill. Eller tills batteriet tar slut. Batteritiden är inte lika övertygande som i en Nikon D5, och Sony a7r IV ger bilder med högre detaljupplösning och lite bättre bilddynamik.

Bildkvaliteten är däremot jämförbar med a9 och dess nuvarande konkurrenter. Även om vi har ett gott öga till Nikon D5:s färgåtergivning, eller Nikons färger i allmänhet, ligger inte Sony-kamerans JPEG-kvalitet långt efter. Med 14-bitars råfiler är det helt jämnt, och mängden brus i bilderna retar inte någon. Så länge man inte överdriver.

Skärpan står och faller med om kameran lyckas pricka rätt med autofokusen varje gång, och det lyckas Sony a9 II med bättre än de flesta. Fokusspårningens är frapperande bra och det är bara i undantagsfall, när motivet rör sig mot kameran och sedan vänder och rör sig bort, som man riskerar att tappa några bilder.

Video i 4K är fullt jämförbart med a9 helt enkelt eftersom videoegenskaperna är desamma i a9 II. Man kan filma i 4K/25p med 8-bitars 4:2:2 genom kamerans HDMI-utgång – fast om man ska ha en videokamera så är Sony a7s II ett bättre val.

Slutsats

De är inte många, förbättringar i Sony a9 II. Men Sony har gjort en redan fenomenal sportkamera lite snabbare, lite bättre att använda och lite mer aktuell som ett alternativ till Canon och Nikons snabbaste proffskameror. Den passar bra även till naturfoto, för om man ska fotografera fåglar måste autofokusen hänga med i snabba bildserier. Det fixar a9 II bättre än de flesta kameror.