TEST: Sony a7r IV

För många fotografer är Sonys dyraste kamera ett perfekta val, men den är inte det perfekta valet för alla. Det höga priset gör att a7r IV befinner sig utom räckhåll för de flesta, men för fotografer som behöver extrem upplösning, bra bildhastighet och vansinnigt bra autofokus kan det hända att Sony-kameran är värd alla pengar.

Tack vare full upplösning på 61 megapixlar, i kombination med 4K-video, bildstabilisator, blixtsnabb autofokus och omfattande vädertätning, är a7r IV ett suveränt val för naturfotografer.

Men inte bara för dem. Studio, porträtt, bröllop, mode och andra jobb som kräver hög upplösning, understödd av nästan perfekt ögonfokus och hög bildhastighet, kan vara mitt i prick för A7r IV. Som har ett ess i rockärmen: extra hög upplösning. 4 eller 16 gångers hi-res-läge som ger upp till 240 megapixlars (!) upplösning.

Det kräver att kameran står på stativ – och att motivet är stilla – annars blir bilden inte tillräckligt skarp när de fyra eller sexton exponeringarna tas i följd. Tekniken kallas pixel shift och går ut på att bildstabilisatorn flyttar på sensorn och sedan sätter ihop alla exponeringarna till en enda bild. Inte något man kan göra för varje tänkbart jobb, men till exempel med reprofoto.

Då är det mer intressant att Sony har gjort så att man kan ta serier med upp till 10 bilder/s med full upplösning på 61 Mp och autofokus. Antingen som JPEG-bilder eller komprimerade 12-bitars råfiler. Om man insisterar på okomprimerade 14-bitars råfiler sjunker bildhastigheten till 6 bilder/s.

Är bildhastigheten viktigare än upplösningen så kanske Sonys a9 II passar bättre. Då får man upp till 20 bilder/s med autofokus.

Flaggskepp

Eftersom a7r IV ska vara Sonys värstingkamera har den fått flera förbättringar mot a7r III. Då menar vi inte bara steget från 42 Mp till 61 Mp med en helt ny bildsensor i fullformat, utan även på andra områden.

Det går att filma 4K/25p-video med 100 Mbps, antingen i APS-C-format som beskär bildytan (Super35) eller från hela bildytan utan att beskära – fast då genom att sätta ihop videofeeden med bindning från alla pixlar. Video kan lagras i 8-bit internt, vilket är samma som man får ur HDMI-utgången.

Kameran stöder också S-Log- och HLG-profiler, fokus-peaking och zebramönster för bättre kontroll under efterbehandling, skärpa och exponering. Den har mikrofoningång, hörlursuttag, HDMI-utgång och USB 3.1 med USB-laddning.

Ska man ha ännu bättre videoegenskaper så kan man överväga Nikon Z7, Sony a7s II eller Panasonic Lumix S1H.

Det som är riktigt bra med a7r IV är den prydliga autofokusen, som med Sonys fulländade fokusspårning, med eller utan ögonfokus, är den bästa som finns i någon fullformatkamera. Även om konkurrenterna har närmat sig med ständiga uppdateringar av sina fokusalgoritmer så behåller Sony fortfarande ledningen när det gäller autofokus – i synnerhet ögonfokus.

567 fasfokuspunkter täcker nästan hela bildytan och Sonys Real Time Tracking lyckas behålla fokus på rörliga föremål nästan som om den vore fastklistrad. Den missar aldrig, men jobbar inte lika snabbt och exakt med råfiler och full 10 bps-hastighet i dåligt ljus. Men den är ändå märkbart snabbare och mer pålitlig än i föregångaren a7r III.

Viktiga förbättringar

Sony-kameran har äntligen två SD-minneskortsplatser som stöder den snabbare typen UHS-II-kort. Det förkortar lagringstiden. Den har också en inbyggd, femaxlars bildstabilisator som ger hela 5,5 stegs kompensation.

Alla som har föregångaren eller en äldre alpha-modell kommer att märka att Sony har gett den nya kameran ett bättre grepp, större knappar och inte minst en vansinnigt bra sökare med extrem upplösning.

Med nästan sex megapixlars upplösning och bra förstoring är OLED-sökaren på samma höga nivå som i Lumix S1R. Välj den höga skärmupplösningen i menyerna för bästa bild, men kom ihåg att strömförbrukningen då ökar en del.

Styrpinnen till höger om den vinklingsbara pekskärmen är mer exakt och Sony har gjort AF-ON-knappen större och lättare att sköta. Tyvärr har menyerna inte fått någon överhalning, men när man väl har gjort grundinställningarna behöver man i princip bara tänka på inställningsalternativen under Fn-knappen på baksidan.

Tyvärr har beröringsegenskaperna på pekskärmen inte blivit nämnvärt bättre. Det verkar som om det tar tid för Sony att få till en välfungerande och användbar pekskärm. Lite märkligt, med tanke på att Nikon, Canon och Panasonic har lyckats för länge sedan.

Det är naturligtvis möjligt att skräddarsy kamerafunktionerna och programmera elva av knapparna, och det finns tre minnesbanker på programhjulet där man kan lagra olika kameralägen. Inställningarna går att lagra på SD-kort och sedan överföras till andra kameror.

Skarpare upplösning

Det är ingen tvekan om att man märker skillnaden på 42 och 61 megapixlar. Men det betyder inte att man behöver de extra pixlarna. Tittar man på vad Sony och Nikon åstadkommer med 24 Mp, och Canon med 30, så är ​​det inte i upplösningen som alla märker skillnaden. För så stor är den inte. Men om man tittar på bilderna på pixelnivå så ser man att a7r IV har en detaljskärpa som gör det möjligt att göra ännu större utskrifter än vad 24 Mp tillåter.

Studiofotografer, några av dem i alla fall, kommer att uppskatta de extra 19 megapixlarna jämfört med a7r III, detsamma gör en del bröllops- och porträttfotografer – och säkert även de som lever av att fotografera arkitektur. Där detaljer är själva fundamentet i många bilder. Den senare gruppen tillhör också det fåtal som kan ha nytta av 4 och 16 gångers pixel shift ända upp till 240 Mp.

Ja, det är skillnad på 61 och 240 Mp – och ja, man kan se skillnaden. Fast knappast på en vanlig A2-utskrift, snarare på stora förstoringar och när man måste beskära bilderna hårt. Skillnaden är dock inte lika märkbar som när man använder pixel shift med Lumix S1R, som ger 187 Mp från en 47 Mp-bildsensor. Lumix-kameran gör jobbet på egen hand internt, medan hi-res-filerna från Sony-kameran måste sättas ihop i programvara efteråt, vilket inte direkt underlättar arbetsflytet.

Man ska också komma ihåg att hi-res-funktionen inte stöder kortare slutartider än 1/8 s när man använder blixt.

Med det sagt så levererar a7r IV den genomgående högsta bildkvaliteten vi har sett hittills från någon Sony-kamera. Upplösningen ger en extrem detaljskärpa även utan pixel shift och både rå- och JPEG-filer har lite bättre dynamikomfång och skärpa på pixelnivå än från a7r III.

Det är dock inte lätt att se skillnad på bilderna om man jämför Nikon Z7 och Lumix S1R, men bruset vid höga ISO-tal är lite mer framträdande i Sony-kameran – även jämfört med våra erfarenheter av a7r III och a7 III. Detaljerna finns fortfarande på plats mellan ISO 6400 och 32000, fast på bekostnad av kornbrus. Jag skulle vilja säga att gränsen går vid ISO 6400 i stora förstoringar.

Jag tror inte att målgruppen främst är intresserad av video. Det finns andra och bättre kameror för det – från Sony också – men med tanke på förutsättningarna ger a7r IV mycket bra 4K-inspelningar. Max 100 Mbps, 8-bitars 4K och pixelbindning ger inte den skarpaste 4K-kvaliteten, men den är fullt användbar.

Slutsats

Sony a7r IV är Sonys bästa kamera för fotografer som letar efter maximal skärpa, fulländad färgåtergivning – även i JPEG – och klassledande ögonfokus. För porträtt- och bröllopsfotografer är den värd alla pengarna, och studiofotografer kan vältra sig i detaljskärpan från 240 Mp. För de som fotograferar vilda djur, sport eller behöver en videokamera är detta knappast rätt. Men om man vill kombinera den högsta bildkvaliteten med bra bildhastighet och felfri fokusspårning är detta den bästa kameran.