TEST: Sony a7 IV

Sony a7 har varit en 24 Mp-kamera ända sedan 2013, när den allra första spegellösa systemkameran i alpha-serien lanserades. Sedan dess har kameran uppdaterats två gånger, senast 2018. Fortfarande med 24 Mp men givetvis förbättrad på flera områden, till exempel klassledande autofokus, 4K-video och mycket annat.

Den här gången har Sony gjort en betydligt mer omfattande uppgradering än tidigare. Nya a7 IV är helt enkelt en helt ny kamera, med mycket högre funktionsnivå, en helt ny bakgrundsbelyst 33 Mp-fullformatsensor, översamplad 4K-video från 7K och 10-bitars HEIF-stillbilder. Bland många andra godbitar.

Det låter kanske inte som specifikationerna till en instegsmodell i apha-serien, men den rollen har tagits över av den mer kompakta a7c.

A7:s höga funktionsnivå gör att den hamnar farligt nära den betydligt dyrare a7r IV, men här pratar vi om en allroundkamera i betydligt lägre prisklass.

Den är en av de där modellerna som passar till allt. Den fyrar av serier med 10 bilder/s, tillräckligt snabbt för allt utom kanske de snabbaste sporterna. Upplösningen har förbättrats jämfört med föregångaren, den har fått felfri videokvalitet med möjligheter vi inte sett tidigare i a7 III eller a7 II – och den är fortfarande bland de minsta och lättaste systemkamerorna med fullformat.

Sätt på ett 35mm f1,8- eller ett 24 mm-objektiv så har du en relativt kompakt kamera för gatufoto. Med ett 24–120 mm har du en ypperlig resekamera och med ett 85 mm f1,8 en kompakt och lätt kamera för porträtt eller bröllop.

Det finns egentligen ingenting man inte kan använda en a7 IV till.

Sony a7 IV

• Ny 33 Mp BSI CMOS-bildsensor i fullformat
• BIONZ XR-bildprocessorer
• 10-bitars HEIF-stillbilder
• 4K/30p 10-bitars 4:2:2 S-Log, HLG
• 759-punkters fasfokussystem
• 3,69 Mp OLED-sökare
• Upp till 10 bilder/s med 800 bilders buffert, RAW + JPEG
• ISO 50–204 800
• 5-axlars bildstabilisering med 5,5 steg
• 2,4/5 GHz Wi-Fi, Bluetooth
• CFexpress A/SDXC + SDXC UHS-II

Inte precis en instegsmodell

Som den långa listan visar är det dukat för fotografer med olika behov. Den nya bildsensorn visar sig ha bättre färgåtergivning och dynamik än sin föregångare. Alltså inte bara bättre upplösning. Det bådar gott för både landskaps- och porträttfotografer.

Som alltid går det att lagra bilder i råformat och/eller 8-bitars JPEG, men man kan också välja 10-bitars HEIF, som är ett bildformat med mycket större färgdjup och dynamik, vilket ger finare nyanser och mindre degraderande komprimering.

Med video i 10-bitars 4:2:2 och Long GOP eller ALL-i, eller samplat från 7K-upplösning till 4K/30p, kan man få bättre detaljskärpa och mindre brus. Och om man vill kan man spela in video i 4K/60 eller 4K/50p i Super 35-format med 1,5x beskärning – eller 1080 HD med 120 fps och slowmotion.

Videofunktionerna inkluderar Sonys S-Cinetone-färger, som är hämtade från Sonys CineAlta-videokameror med Venice, som proffsen använder. Här kan man välja S-Log3 gamma för maximal dynamik (15 steg) och filmeffekter från urvalet i Creative Look som läggs till i inspelningen.

Sony har till och med lagt till en kompensation för fokusandning, alltså att brännvidden ändras när man fokuserar, vilket fungerar med flera av Sonys objektiv.

För vloggare är kanske en del av det här inte speciellt viktigt, men på a7 IV kan pekskärmen äntligen vridas och snurras, så att den även kan användas som monitor när man filmar sig själv.

Då är det inte säkert att man ser sig själv särskilt bra, om fokuskartan är aktiverad. Den är nämligen från den professionella världen och visar motivet med en djupkarta ovanpå. Då visas fokusområdet i realtid, så att man lättare ser området som är i fokus.

Det går också att använda a7 IV som webbkamera, även i 4K-upplösning (dock bara med 15 fps) och utan att det behövs någon speciell programvara.

Användarupplevelse

Kameran har en rad andra funktioner vi inte har sett förut i a7 III. Bland annat snabb överstyrning av autofokus genom att fokusera med fokusringen, ännu större möjligheter att anpassa fokusområdet samt en förbättrad bildstabilisator. Som även kan ställas in till ett aktivt läge som kompenserar extra snabbt under fotografering, med bara liten beskärning.

Det finns mer att berätta, till exempel att kameran har fått Sonys nya menysystem som vi känner igen från a1 och a7s III och som är mer överskådligt, att det nu finns en omkopplare under programhjulet där man växlar mellan stillbilder och video och där man kan göra olika inställningar för båda.

 

Pekskärmen är den mest responsiva hittills på någon alpha-kamera och man behöver inte längre använda joysticken för att flytta fokuspunkter i sökaren. Handgreppet på framsidan har växt och på toppen finns två inställningshjul som går att programmera, utöver ett framför utlösarknappen, och ett inställningshjul med fyrvägsknappar på baksidan.

Kameran är välgjord och användarvänlig och den blixtsnabba responsen gör den otroligt tillfredsställande att använda.

På ena sidan finns anslutningar för hörlurar, mikrofon, USB-laddning och en HDMI-kontakt i full storlek. På andra sidan finns två kortplatser. Ett för CFexpress A- eller SDXC-kort med UHS-II-stöd, och ett enbart för SD/SDXC-kort. Det är värt att notera att CFexpress A-kort krävs för att lagra serier i RAW och JPEG med maximal hastighet.

Batteriet är detsamma som i a7 III, konservativt specat till 580 bilder per laddning. I normala fall får man mycket mer än så, och batteriet kan sitta kvar i kameran och laddas via USB.

Bildhastighet och autofokus

Med en hastighet på 10 bilder/s kan man inte anklaga a7 IV för att vara för snabb. 20 bps är inte alls ovanligt i den här klassen, men det går att lagra en serie på upp till 800 exponeringar, med både RAW- och JPEG-filer. Det är ganska imponerande.

Det är fokusegenskaperna också. Som är märkbart bättre än i a7 III. Speciellt fokusspårning och när man filmar video. Autofokusen är känsligare i svagt ljus och ögonfokusen är betydligt mer avancerad och exakt än tidigare.

Kameran hänger på motivet med större övertygelse än tidigare och Sonys real time tracking fungerar felfritt även när motivet är längre bort och ansiktet eller ögonen inte är så lätta att spåra. Då växlar bara autofokusen till huvudet eller kroppen, och den tappar sällan greppet. Man kan också välja fokusspårning av djur, som fåglar eller fyrbenta djur, och i menyerna kan man ställa in hur fokusspårningen ska fungera.

Det finns ett antal andra större och mindre ändringar i hur man använder kameran i menyerna. Till exempel kan man välja bilder som ska överföras efter betyg, urval eller filformat, och man kan lägga till markeringar i inspelningar för att göra det lättare att hitta vissa scener.

Bättre bildsensor

Det var inget fel på föregångarens 24 Mp-bildsensor, men kameror som Nikon Z6 II, Canon EOS R6 och Panasonic Lumix S5 levererade finare färgåtergivning och bättre bilddynamik än a7 III. Så är det inte om man jämför med a7 IV. Här är naturligtvis upplösningen synbart bättre, man ser det extra tydligt i detaljupplösningen när man zoomar in. Bilddynamiken har också förbättrats, men är fortfarande inte riktigt på samma nivå som Nikon Z6 II (med 24 Mp), som får fram fler detaljer i skuggor och högdagrar.

Bildbruset är exceptionellt väl kontrollerat upp till ISO 3200, från ISO 6400 är kornbruset tydligt. I både stillbilder och video. Det gyllene ISO-området är från 100 till 800, men 1600 kan definitivt användas också utan att bilddynamiken försämras för mycket.

Byter man från RAW till JPEG märker man snabbt att Sony har jobbat med bildbehandlingen sedan a7 III. Färgåtergivningen är jämnare, hudtoner ser mer naturliga ut och rött och grönt sticker inte ut på något sätt på bilderna. Man kan också välja 10-bitars HEIF som ger jämnare graderingar än 8-bitars JPEG-komprimering, men det är inte i alla bilder man ser förbättringarna som HEIF kan ge.

Jag hade valt 10-bitars HEIF till landskapsbilder som ett alternativ till RAW-format, och bröllopsfotografer skulle till exempel kunna få mjukare övergångar mellan högdagrar och skuggor – brudklänning och svart kostym – men de flesta som lever på bröllopsbilder väljer ändå ett arbetsflöde med RAW-bilder.

Med HEIF och HLG aktiverat i kameran ser bilderna helt felfria ut på vår referens-TV, en Sony Bravia XR X95J som stöder HDR10 och HLG.

4K-video på samma skärm har en enastående skärpa med fullständigt perfekt färgåtergivning. Det gick att skymta lite kompressionsbrus i inspelningar med höga ISO-värden, och rolling shutter-effekt dök bara upp när jag panorerade onormalt snabbt. Håller man sig under ISO 3200 och bara panorerar måttligt så är inget av detta något problem för 4K-inspelningar.

Nikon Z6 II och Canon EOS R6 är de närmaste konkurrenterna till a7 IV. Med 24 respektive 20 Mp får man inte exakt samma detaljskärpa som med a7 IV, skillnaderna finns i större utsträckning på andra håll. Både Nikon- och Canon-kamerorna har en högre bildhastighet, men inte samma djupa buffert. Nikon-kameran har ett försprång i dynamiken (och en mycket bättre pekskärm), men som alltid är det summan av funktionerna som avgör vilken kamera man ska välja.

Slutsats

Sony a7 IV är mycket snabbare och mycket mer användbar än sin föregångare a7 III. Speciellt för fotografer som förevigar många olika sorters motiv och ofta använder kameran för videoinspelning i olika situationer. Sony-kameran saknar dock inte konkurrenter, och videofotografer kommer att hitta mer professionella funktioner i en a7s II, medan stillbildsfotografer och kanske framför allt porträtt- och bröllopsfotografer kommer att uppskatta bilddynamiken i Nikon Z6 II. Men i den här prisklassen finns det just nu ingen annan fullformatkamera som är en lika komplett allroundkamera som Sony a7 IV.