: Pentax K-5 IIs

Många kameratillverkare hittar på nya sätt att locka till sig kunder. Ett brett urval av konstnärliga filtereffekter kan vara piffigt ibland, GPS-loggning kan vara praktiskt och trådlös wifi-överföring av bilderna håller på att bli en standardfunktion. Men i slutändan handlar det om hur bra bilder du kan få ut ur utrustningen. Och som vi alla vet har det ingenting med GPS eller wifi att göra, utan om samspelet mellan fotografen och dess redskap.

Inte för att nya Pentax K-5 II och K-5 IIs (som vi testar här) saknar något på utrustningslistan, men ingenjörerna har främst koncentrerat sig på att förbättra en redan ypperlig kamera. Pentax K-5 är en av de allra bästa vi har testat som har bildsensor i APS-C-format (23,7 x 15,7 mm).

Pentax har därför behållit allt som var bra i den utgående föregångaren. Till exempel ett gediget kamerahus i metall, förseglat mot väder och vind med gummipackningar överallt. Allt sitter i en liten kropp där all teknik på insidan är ny.

Markant förbättrad
Kamerahuset är ett av de minsta på marknaden och K-5 IIs är mycket mindre än Canon EOS 7D och 60D, Nikon D7000 och D5200. Och till skillnad från alla spegelreflexer – bortsett från Nikon D800 och D800E – finns den i två versioner. Båda har 16,3-megapixlars CMOS-bildsensor men s-versionen har inget lågpassfilter framför sensorn för att dämpa moaré-effekter i bilderna. Utan lågpassfiltret kan man nämligen få en bättre detaljskärpa, vilket vi såg med egna ögon i bilderna från Nikon D800.

SD-kortet säger en hel del om hur liten K-5 IIs är.

En annan nyhet är Pentax SAFOX X-autofokus som ska vara mer exakt i dåligt ljus, till exempel när man jobbar med ljusstark optik i halvmörker. För att inte tala om en ny och klarare skärm (särskilt i dagsljus), förbättrad brusreducering, automatisk korrigering av optisk förvrängning och dämpning av färgbrytningar, plus en lång rad inställningar som fotografen kan skräddarsy efter egna behov. Bland annat har kameran en av branschens mest grundliga justeringsmöjligheter för vitbalans, kontrast, färg, förvrängning och dynamik.

På fältet 
Pentax-kameran känns väldigt gediget byggd. 77 gummipackningar stänger ute regn och smuts från det kompakta huset som har en generöst tilltagen prismasökare som täcker bildytan helt. Gummerat grepp på fram- och baksidan gör K-5 IIs behaglig att jobba med och efter en kort tillvänjningsperiod hittar man knappar och reglage instinktivt.

Kameran kan fyra av bildserier med en hastighet av 7 bilder/s, men den nya SAOX X-autofokusen hänger inte med rörliga motiv lika bra som jag hade hoppats. I de flesta fall är autofokusen blixtsnabb, men alltså inte när den spårar.

Det går fortfarande trögare än det borde göra att lagra råfiler. Som för övrigt kan lagras i DNG-format vilket gör att filerna blir betydligt mer användbara och mindre känsliga för vilken programvara man har. Men autofokusen är alltså inte lika blixtsnabb som i en Olympus OM-D eller Nikon D7000.

Mycket bättre översikt än så här går det nästan inte att få över en så här avancerad kamera.

Små detaljer, som den låsbara programratten, strömbrytaren runt utlösaren, den naturliga placeringen av inställningsrattarna och fokusknappen, vittnar om att K-5 IIs är genomtänkt. Och att fotografer, inte marknadsavdelningen, har bestämt hur kameran ska se ut. En annan praktisk detalj är att man kan öppna batteriluckan även när kameran sitter på stativ, vilket förstärker det positiva intrycket.

Bildkvalitet
Men alla sådana tekniska detaljer glömmer man så fort man ser bilderna. Till detta test valde jag s-versionen utan lågpassfilter. Det skiljer lite drygt 1 500 kronor mellan denna och den ”vanliga” K-5 II med lågpassfilter, som i övrigt är samma kamera. Jag var dock nyfiken på att se hur jag skulle lyckas med den förmodat skarpaste av de två modellerna.

De tre objektiven jag testade med var Pentax utmärkta SMC DA 16–50 mm/f2,8 ED AL, 35 mm/f2,8 makro samt 100 mm/f2,8 makro. En bra utgångspunkt för hög bildkvalitet, skulle jag vilja påstå.

Skärpan är enastående. Helt klart bland det bästa jag har sett, och tillsammans med Fujifilms X-Trans-sensor (som sitter i Fujifilm X-E1 och X-Pro1) är sensorn i K-5 IIs något av det grymmaste som finns i APS-C-format.

Det går naturligtvis att framkalla moaré i områden i motivet med diagonala ränder, som staket och mönstrade tyger, när man har s-modellen utan lågpassfilter, men jag upptäckte att problemet var minimalt – och skulle det uppstå kan det ändå tas bort under efterbehandlingen av bilderna. I övrigt är bildkvaliteten så hög att K-5 IIs inte ligger långt efter Nikon D600, D800E och Canon EOS 5D mk III, som är de tre bästa spegelreflexerna vi har testat utöver K-5 IIs.

Det är bara på brus som Canon-kameran och Nikon D600 är bättre vid höga ISO-värden. Men skillnaden är inte stor. Bildfilerna är felfria upp till ISO 3200, fullt användbara vid 6400. Från och med ISO 12800 är korn- och färgbruset väldigt synligt.

Färgåtergivningen och bilddynamiken håller hög klass. Och K-5 IIs är lika förträfflig till porträtt som till landskap.

Videokvaliteten går det inte att klaga på. Fast man kan inte styra exponeringen manuellt när man filmar, bortsett från med exponeringskompensation.

Superb kvalitet
Pentax-kameran är ett fantastiskt redskap för fotografer som jobbar mycket utomhus i alla väderlekar, men även för studiofotografer som föredrar att arbeta med handhållen kamera. Bildfilerna håller så hög kvalitet att de lätt uppfyller de stränga krav som ställs på tidningsfoto, till exempel modemagasin. Men K-5 IIs är också perfekt för naturfotografer som får mindre att släpa på utan att det går ut över funktioner eller bildkvalitet. Pentax K-5 IIs är en ovanligt välgjord kamera som passar allting, utom möjligtvis de allra snabbaste action-plåtningarna.