test: Panasonic Lumix S Pro 50mm f1.4

Den mest normala av alla normala brännvidder brukar vara 50 mm. Åtminstone brukade det vara så, innan den så kallade normalzoomen gjorde sitt intåg på 80-talet var 50 mm allroundbrännvidden som många fotografer föredrog.

Det är lätt att förstå varför. Konstruktionen brukar vara enkel. Det räcker vanligtvis med fyra, fem linsgrupper och objektivet är kompakt, lätt och billigt att tillverka. Och så är det varken dyrt eller svårt att göra det ljusstarkt. Bländare 2 eller ännu mer kostar inte mycket i 50 mm.

Därför är det kanske svårt att förstå varför Panasonics första 50 mm till fullformatkameror som Panasonic Lumix S1R kostar så mycket.

Ett 50 mm-objektivs främsta egenskaper är minimal förvrängning, marginell perspektivförvrängning och genomgående bra skärpa. Det låter pålitligt, men Zeiss, Sonys och Canons dyra 50 mm-objektiv är klart bättre i de här disciplinerna än de billigaste 50 mm-normalobjektiven. Det är Panasonic Lumix S Pro 50mm F1.4 också.

Bländare f1,4

Det är ett relativt stort och tungt objektiv. Visserligen vädertätat och byggt för att tåla en omgång, men det är på insidan som de flesta pengarna har lagts. 13 linselement med två asfäriska linser och tre ED-linser kostar en del. Objektivet har två fokusmotorer och en styrhastighet på 480 fps. Det innebär att autofokusen är blixtsnabb och nästan helt tyst.

Objektivet har 11 rundade bländarlameller för att ge den eftertraktade bokeh-effekten som ska ge silkeslena bakgrunder med full bländaröppning.

På utsidan hittar man en bländarring från f1,4 till f16 samt en fokusring som dras ett snäpp bakåt för att växla till manuell fokus. Det finns ingen bildstabilisator, och det behövs inte alls eftersom Lumix S1R och S1 har inbyggd stabilisator.

Autofokus

Som nämnts är autofokusen snudd på ljudlös, snabb och exakt, och det är en barnlek att byta till manuell fokus när man vill. På en Lumix S1 är balansen bra, men tyngden märks tydligt. Det går fint att få stabila videoinspelningar med 50-millimetaren på kameran, och mikrofonen plockar inte upp ljudet från de tysta fokusmotorerna.

Den optiska konstruktionens komplexitet garanterar kvalitet. Det får man åtminstone hoppas, med tanke på prislappen.

Knivskarp

Och Panasonic-objektivet är ingen besvikelse. Det är helt enkelt praktfull optik. När man ser bilderna så känns inte priset riktigt lika styvt längre. Det finns knappt några synliga kromafel vid någon bländare, och det tål mycket väl direkt solljus utan irriterande ströljus.

Det finns viss vinjettering vid bländare 1,4, men det är normalt även i den här prisklassen. Och den är så måttlig att ljusförlusten ligger under ett exponeringssteg. Bländar man ner till f2,8 – för att inte tala om f4 – försvinner vinjetteringen.

Den ovan nämnda bokeh-effekten är tjusig. Allting under f2,8 ger mjukt fokuserade bakgrunder och f1,4 ger ett så smalt skärpedjup att man nästan måste vara försiktig när man tar porträtt. Annars riskerar man att bara delar av ögat blir skarpa och allting annat oskarpt.

Skärpan är utmärkt även vid f1,4 och extremt hög från f2 till f11. Diffraktionen kommer krypande från f11 och skärpan blir mer ojämn vid f16.

Det finns praktiskt taget inget att invända mot optiska prestanda i Panasonic Lumix S Pro 50mm F1.4, som visserligen är svindyrt, men ett ack så fantastiskt 50 mm-objektiv.

Slutsats

Det ljusstarka 50 mm-objektivet till Panasonics fullformatkameror är kanske stort, tungt och dyrt, men det är verkligen skarpt. Den tunga optiken är gediget byggd, med vädertätning och manuell kontroll över bländare och fokus, och det ställer in skärpan blixtsnabbt och tyst. För fotografer som vill ha lite mer perspektiv i porträtt, silkeslena bakgrunder och extrem skärpa är Panasonics 50mm f1.4 en riktig 50-millimetersdröm.