När den här kameran visades upp på Photokina 2018 kippade en kollektiv fotobransch efter andan. Panasonic Lumix S1R bröt en tio år lång tradition med små spegellösa systemkameror i det kompakta microfourthirds-formatet.
Lumix S1R släpptes samtidigt som Panasonic, Sigma och Leica tillkännagav L-Mount Alliance. Ett samarbete som utgår från Leicas L-fattning och som alla tre märkena nu lovat använda sig av.
Plötsligt har Panasonic inte en utan två fullformat-systemkameror i ett helt nytt kamerasystem med en ny fattning som heter Lumix S. Utöver det etablerade systemet med microfourthirds-kameror. Som de har samarbetat med Olympus om i åratal.
Panasonic bedyrar att de även i fortsättningen ska tillverka microfourthirds-kameror och -objektiv, men att det nya fullformatsystemet med L-fattning blir flaggskeppskameror för en växande proffsmarknad.
Flaggskepp för proffs
Lumix S1R och S1 vänder sig till professionella fotografer – och entusiastiska amatörer med krav som en microfourthirds-kamera inte kan uppfylla på samma sätt.
Kamerorna är inte omdöpta Leica-kameror, även om de har samma bajonettfattning som Leica SL. Lumix S1R och S1 är utvecklade av Panasonic själva från början till slut och är två snudd på identiska kameror, fast med olika bildsensorer och ett par mindre skillnader.
S1 är seriens allroundkamera med avancerade videofunktioner och en 24-megapixels bildsensor, medan S1R är den högupplösta stillbildsvarianten med en extrem upplösning på 47 megapixlar – och en möjlighet att använda vansinniga 187 Mp!
Inte helt olikt skillnaderna mellan Sony a7r III och a7 III eller Nikon Z7 och Z6. Men Lumix S1 och S1R är större och tyngre.
De viktigaste skillnaderna
Eftersom de två Panasonic-kamerorna ser likadana ut ska jag kortfattat beskriva skillnaderna mellan dem. Bildsensorerna i 24 x 36 mm fullformat har redan nämnts. De är i grunden lika, bortsett från upplösningen. S1 kan ta bilder i 96 Mp och S1R kan ta bilder upp till 187 Mp, i högupplöst läge.
Då måste kameran stå på ett stativ och motivet bör inte röra på sig – även om tekniken i viss mån kan kompensera för exempelvis vajande träd – och sedan flyttas bildsensorn åtta gånger och gör en exponering i varje läge.
Detta är en funktion som har sina praktiska begränsningar, även om det naturligtvis finns fotografer som kan ha nytta av så extrem upplösning. Ibland, men naturligtvis inte jämt.
Panasonics praktiska 4K-fotofunktion med upp till 60 bps och 8,3 Mp finns här också, men även i en 6K-variant som ger 18 Mp-bilder från 30 bps-serier. Pre-burst finns också, då tar kameran bilder så länge utlösaren trycks ned halvvägs och lagrar de sista när utlösaren trycks ned helt.
Kamerorna har inbyggd femaxlars bildstabilisator som flyttar bildsensorn och kompenserar med upp till 5,5 steg, den kan användas med optisk bildstabilisator för att ge uppemot 6 stegs kompensering.
Båda filmar 4K-video i 60/50/30/25/24p, men S1R lagrar video i 8-bitars 4:2:0 på minneskortet (XQD eller SD), medan S1 kan lagra samma fast i 10 bitar – och längre fram, efter en uppdatering, med V-log. S1R kan även lagra video i 8-bitars 4:2:2 på en extern inspelare. Dessutom kommer det en uppdatering till S1 som ger kameran 10-bitars 4:2:2 – direkt i kameran.
Detta betyder förstås bara något för de som håller på med professionell video, och de föredrar nog S1 före S1R. Kanske också för att den stöder både HLG-stillbilder och HLG-video, medan S1R bara stöder HLG-stillbilder. Som ger större dynamikomfång på HLG-anpassade skärmar. Till exempel Panasonics dyrare TV-apparater.
Bildhastigheten är densamma i båda kamerorna. Nio bilder per sekund i serie eller sex med fokus i varje bild. S1 har större buffertminne och sväljer undan ungefär 90 råfiler eller 999 JPEG-filer i serie. S1R stannar vid 40 råfiler och 50 JPEG-filer.
Båda har ljuskänslighet som kan utökas ner till ISO 50, men i andra änden stannar S1R vid ISO 51 200 medan S1 fortsätter till ISO 204 800. Det är extremt ljuskänsligt.
Extremt komplex
De många inställningarna gör S-serien till några av marknadens mest avancerade kameror. Det finns knappt några inställningar som kamerorna inte har, och kommer man från ett annat kamerasystem så kan de många alternativen i de omfattande menyerna verka överväldigande.
Jag ska nöja mig med att säga att i stort sett alla knappar och rattar kan konfigureras precis som man vill. Kamerans layout påminner starkt om Lumix G9, vilket är bra eftersom det betyder ett stort programhjul, upplyst statusskärm, bra sökare, bra grepp och genomtänkt ergonomi.
Men Lumix S1R är större. Mycket större. Och tyngre. Med minneskort och batteri tippar vågen på över ett kilo, och ställer man Lumix G9 breddvid så ser den ut som en krympt version.
Kamerahuset är vädertätat och byggkvaliteten är förtroendeingivande. Efter ett par veckor med Lumix S1R är det uppenbart att Panasonic menar allvar när de säger att kameran är byggd för att tillfredsställa professionella fotografer.
Lås, ljus och layout
Kamerans stadiga fysik ger gott om plats för större knappar, jag kan faktiskt använda alla utom en med handskar på. Inspelningsknappen bredvid sökaren sitter så trångt till att den är svår att trycka in med handskar på.
De flesta knapparna kan inaktiveras med en brytare till vänster om sökaren, i menyerna går det att välja vilka. Där kan man också välja att ha permanent belysning på statusskärmen och på några av knapparna på baksidan. Det senare är välkommet av både landskaps- och konsertfotografer, som kan manövrera mellan bildvisning, Q-menyn (snabbmeny), returknappen, display- och radera-knappen.
Längst fram till vänster om sökaren finns en liten omkopplare med två programmerbara positioner, och bredvid handgreppet finns ytterligare två programmerbara knappar.
Till höger om skärmen sitter en styrpinne som används för att flytta fokuspunkter, men den går också att programmera om. Till exempel som funktionsknapp (Fn) eller menyknapp, eller så kan den stängas av helt och hållet.
Skärm och sökare
Skärmen har gångjärn och kan vinklas ut och uppåt eller nedåt. Den kan också vinklas upp när man håller kameran vertikalt, fast bara åt ett håll. Man håller alltså kameran med greppet uppåt.
Upphängningen är något av de mest stabila jag har sett, med en kraftig metallram som håller fast pekskärmen. Som för övrigt är blixtsnabb att använda. Man kan gå in i inställningarna med en lätt beröring, och i stort sett allting som inte är direkt kopplat till en fysisk knapp kan ställas in med fingrarna på skärmen.
Sökaren har 0,78x förstoring och optik med en lins som faktiskt gör det möjligt att se hela sökarbilden om man har glasögon på sig. Om det inte funkar så kan förstoringen minskas till 0,74x eller 0,7x. Kameran har rekord i sökar-
upplösning också. Bilden är helt enkelt fantastiskt skarpt med 5,76 Mp på en OLED-panel med 120 Hz frekvens och 10 000:1 i kontrast, och knappt någon synlig blackout när man tar bildserier.
Med 9 bilder/s får man inte live-view, det fungerar bara med lägre hastigheter som 5/s eller 2/s. Med kontinuerlig autofokus sjunker bildhastigheten som nämnts till 6 bilder/s, men då funkar live-view.
Autofokus och seriefoto
Vilket leder oss till autofokus och bildserier. Med det nya objektivet Lumix S Pro 70-200 f4 upplevde jag att det första exemplaret jag använde ibland hade lite trevande fokus. Med 50 eller 24-105mm var det inga problem. Men även om Panasonic skryter med 0,08 sekunds fokushastighet, 225 fokuspunkter och känslighet ner till -6 Ev så tyckte jag inte att kameran var lika snabb i alla ljusförhållanden.
I bra ljus låser kameran fokus snabbare än man hinner blinka, med något lägre kontrast går det inte lika fort och med fokusspårning sjönk träffprocenten. Inte allvarligt lågt, för många av bilderna blev knivskapa, men med aktuell programvara (firmware) är inte Lumix S1R den snabbaste kameran för action och sport.
Det innebär att seriefoto bara delvis passar motiv med snabba rörelser.
Men Panasonic har gjort det snabbt och smidigt att växla fokusmetod och byta till kontinuerlig autofokus. Omkopplaren och knappen för fokusläge sitter bredvid AF-knappen och nås direkt av tummen. Där kan man bland annat välja ögon-, kropps- eller djurdetekterande autofokus. Panasonic hävdar att kameran har lärt sig känna igen levande motiv som människor och djur för att kunna följa rörelser bättre.
Ramar i sökaren och på skärmen visar vilket område autofokusen täcker, till exempel markerar linjer ansikte och kropp på en person som syns i sökaren.
Bild- och videokvalitet
Det kan mycket väl hända att de som seriöst överväger en S1R ger blanka tusan i bildhastighet och fokusspårning. De är mer intresserade av bildkvaliteten. Med 47 Mp från en fullformatsensor och en möjlighet att använda 187 Mp, vänder sig kameran till stillbildsfotografer som plåtar landskap, arkitektur, porträtt, reklam och produkter.
De får allt på en gång. Detaljupplösningen är nämligen helt extrem. Skärpan är galet bra, bättre än det mesta annat vi har testat och i klass med mellanformatkameror som Hasselblad X1D och Fujifilm GFX 50S.
På stativ (för det behövs) och i hi-res-läge och 187 Mp blir naturligtvis skärpan bättre, milt sagt. Men det kräver att kameran är blick stilla. Då överträffar detaljnivån det man kan förvänta sig av mellanformatkameror som har bakstycken med mer än 100 Mp. Kameran kan kompensera för mindre rörelser, som grenar och löv som vajar i vinden, men observera att det kan orsaka artefakter vid processningen som inte ger helt osynliga förändringar.
Det är inte bara den extrema skärpan som är värd att nämna. Brusreduceringen är väldigt väl implementerad. Det finns marginellt synligt brus även i skuggiga områden vid ISO 3200, och fullt acceptabelt vid ISO 6400. Jag skulle nog ha varit försiktig med att gå över ISO 12800 om inte situationen kräver det.
Färgåtergivningen har lyckligtvis förbättrats jämfört med tidigare Lumix-systemkameror. Jag upplever hudtoner som renare och mer neutrala än med Sony a7r III, även JPEG-processningen är bättre. Fujifilm GFX 50S och Nikon Z7 är bland de få som har lika bra färgåtergivning.
Det är inte bara skärpan och färgerna som är fenomenalt bra, bilddynamiken är märkbart bättre än med några av Panasonics microfourthirds-kameror, och fullt i klass med Sony a7r III och Nikon Z7.
Det märks också på videokvaliteten, som jag bara har testat i 4K. Återigen är skärpan uppseendeväckande bra och frånvaron av brus är ett sant nöje. Jag har sällan sett så bra filkvalitet och S1R har minimalt med rolling shutter och synliga artefakter. Även om Panasonic inte marknadsför den som en videokamera – den äran får S1 – så har S1R en enastående videokvalitet i 4K, som är för bra för att bara användas till korta snuttar.
Slutsats
Panasonic Lumix S1R är en av de mest intressanta kamerorna på länge. Den är också en av de bästa vi har testat. Låt gå för att den är stor, tung och dyr, men Panasonic har knappt sparat på något. Bild- och videokvaliteten är klassledande för en systemkamera i fullformat, funktionsnivån är skyhög och detsamma gäller byggkvaliteten. Det enda kameran saknar är klassledande bildhastighet och autofokus – och fler objektiv, men det kan ändras snabbt. Panasonic har träffat mitt i prick med S1R, den kommer att få även garvade fotografer att häpna.
1 reaktion på ”Panasonic Lumix DC-S1R”
Skriv en kommentar
Läs hela artikeln med LB+
Årets bästa erbjudande
Full tillgång till allt innehåll i 4 veckor för 4 kr
LB+ Total månad
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad
LB+ Total 12 månader
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser
Ständigt ligger min veckopeng efter…