Videorecension: Panasonic Lumix DC-S1H

Det finns många fördelar med att filma sina videor med en systemkamera. För det första har man fördelen med utbytbar optik, som man annars bara får i löjligt dyra professionella videokameror. Systemkamerorna brukar också ha en mycket större bildsensor än en vanlig videokamera. Återigen, om man inte tar steget upp till den professionella nivån, där kamerorna kan kosta både 100 000 och 200 000 kronor. Utan optik. En systemkamera har visserligen en helt annan ergonomi än vad en videofotograf är van vid, men det är en vanesak. Jag köpte faktiskt min allra första systemkamera, Panasonic GH5, främst på grund av dess videoegenskaper.

Läs också: Vi är i Hollywood och provar Panasonics ultra-trimmade proffskamera

Se videon där Geir förklarar varför Lumix S1H är något att dregla efter.

En stor utmaning med att få en systemkamera att bete sig som en professionell videokamera är värmeutvecklingen som uppstår när processorn kontinuerligt ska arbeta med att lagra högupplöst video. Det är nämligen ont om plats för ventilation i en systemkamera. Vilket behövs om man ska filma länge åt gången.

Panasonic har lösningen på det här, i form av Lumix DC-S1H. Det är en fullformatkamera som ser ut och har samma funktioner som en typisk systemkamera, men som även har topptrimmade videofunktioner. Panasonic har haft som mål att göra professionell video i full kvalitet tillgänglig för många fler fotografer. Med en systemkameras kompakta mått – och inte minst med en systemkameras prislapp.

Åtminstone nästan, kameran är något dyrare än exempelvis Lumix S1, som har samma egenskaper om man bortser från videosektionen. Men det är fortfarande långtifrån vad man får räkna med att betala för en riktig ”Hollywood-filmkamera”.

Läs också: Vidvinkel och telezoom till Lumix S Pro

Fullformat

S1H är som sagt en fullformatkamera, vilket framför allt är vad som skiljer den från min egen GH5. Lumix GH5 är en utmärkt kamera med både strålande stillbilds- och bra videokvalitet – så länge omgivningen inte är för mörk. Och Micro 4/3-bildsensorn har faktiskt en fördel framför 32-millimeters fullformat genom att vara jämförelsevis kompakt och lätt. Och i rätt belysning är den tekniska bildkvaliteten nästan lika hög. Men kameran är inte lika ljuskänslig, och jämfört med fullformat är det svårare att ta bilder med tjusig bokeh-effekt med vanligt universal-zoomobjektiv. Man får släpa med sig ett särskilt porträttobjektiv, vilket jag aldrig gör.

Så jag har saknat en fullformatkamera med samma funktioner som GH5. Nu är drömmen uppfylld.

Störst i en familj på tre

Det var faktiskt inte så länge sedan Panasonic lanserade sina första fullformatkameror, S1 och den ännu mer högupplösta S1R. S1H dök plötsligt upp ganska så snabbt efteråt. Den är den överlägset dyraste av de tre, och även om den påminner om de två andra rent utseendemässigt så är den en helt annan historia.

För även om man naturligtvis kan ta stillbilder med S1H – och riktigt bra stillbilder dessutom – är den främst avsedd för filmfotografer. Man skulle kunna säga att S1 och S1R på ett sätt är fullformatversionerna av Lumix G9, medan S1H i stället är en GH5S på steroider. Och vilka steroider!

6K-video

Det mest uppenbara som skiljer S1H från andra fullformatkameror är förmågan att filma i 6K-upplösning. Med 24 bilder i sekunden och i 3:2-bildförhållande. Alltså används hela bildsensorn. Anledningen till att det kan vara klokt att filma i så hög upplösning är att det ger en del möjligheter i efterproduktionen. Man kan beskära bilden med nästan 33 procent och ändå inte tappa en enda pixel när videon exporteras i 4K. Vill man filma i 16:9-format så går det att göra i 5,9K med upp till 25 bilder per sekund. För 48-50 bildrutor per sekund går man ner till 4K, då beskärs utsnittet motsvarande mycket. Alltså utnyttjas ett mindre område på bildsensorn. Jag förmodar att det har med värmeutveckling att göra, om man skulle ha använt hela sensorn i dubbel hastighet.

SD-lagring

Man kan för övrigt välja mellan flera upplösningar och videoformat än vad som är praktiskt att skriva om här. De lagras direkt på ett SD-minneskort och kameran har plats för två stycken kort. Så det andra kan ta över när det första är fullt, eller klona samma inspelning till båda. Eller lagra video med två olika upplösningar samtidigt, där det ena har låg upplösning som kräver mindre datorkraft när man arbetar med redigering. Sedan kan videofilerna bytas ut mot högupplösta innan den färdiga filmen exporteras.

Om det inte räcker med 200 Mbit/s i 6K eller 400 Mbit/s i 4K så kan man skicka ut äkta RAW-video från HDMI-utgången. Till exempel direkt till videobandspelaren Atomos Ninja V, som även är en IPS-monitorskärm. I andra änden är 78 Mbit/s den absolut lägsta bitströmmen för 4K-upplösning. Med andra ord: ska du filma din semester med S1H så bör du ha en bra dator att redigera på.

Anamorf video

Om du tillhör de lyckliga som har tillgång till ett anamorft objektiv så vet du att det bidrar till att skapa Hollywood-effekten som många drömmer om. Det pressar ihop utsnittet horisontellt för att ge plats åt en bredare bild utan att öka bredden på bildsensorn (eller filmrullen). Bilden sträcks sedan ut till rätt storleksförhållande under efterproduktion.

Med S1H kan du sträcka ut bilden direkt på skärmen, så att du ser exakt hur utsnittet kommer att bli. I stället för att behöva titta på en hopklämd bild under tiden du komponerar utsnittet.

Kontinuerlig filmning

En av de största skillnaderna mellan S1H och andra fullformatkameror som S1 är möjligheten att göra kontinuerlig videoinspelning. Så länge du har tillräckligt med ström och lagringsutrymme kan S1H fortsätta rulla i en evighet, till och med i högsta upplösning.

Ett av skälen till att vanliga systemkameror inte klarar detta är överhettning av elektroniken på grund av det kompakta kamerahuset. Panasonic har löst problemet genom att ha inte en utan två fläktar på insidan. De sitter i en förseglad tunnel, så att kameran faktiskt är både vatten- och dammtät trots ventilationen.

När det gäller strömtillförsel har kameran en USB C-ingång som kan ladda under tiden man filmar, vilket min egen GH5 saknar.

Sagolik skärm

Skärmen på baksidan är, precis som i S1, en 8 cm LCD med hela 2,33 Mp. Den ser strålande ut, med naturliga färger och en fantastisk skärpa. Ett bra snäpp vassare än skärmen på GH5. Skärmen kan dessutom vinklas åt praktiskt taget alla håll och till och med vinklas upp från undersidan, så att man inte behöver ligga ner på marken när man ska ta bilder ur grodperspektiv. Att skärmen kan vinklas innebär också att den kan böjas förbi en HDMI-kabel som sitter i kontakten, vilket inte går med GH5.

Fantastiska bilder

Efter att jag först ha lekt med S1H i ett par dagar under lanseringen i Los Angeles tidigare i höstas (en resa som sponsrades av Panasonic), och nu äntligen ha testat den under en längre tid, är jag helt säker på att det här är en unik kamera.

Jag ska inte gå in så djupt på fotokvaliteten, den kan du läsa om i testet av Lumix S1 som vår chefredaktör har gjort. Även om S1H har ett lågpassfilter för att förhindra moaré, vilket gör bilden pyttelite mildare om man zoomar in på pixlarna i Photoshop. Men vem bryr sig? Jag nöjer mig med att säga att stillbildskvaliteten är gnistrande bra.

Nytt objektiv

Till testet har jag fått låna det helt nya 24–70 mm-universalobjektivet med bländare f2,8. Det är helt utan synlig förvrängning vid 50 mm och att bländaren är 2,8 oavsett brännvidd gör det enkelt att ta bilder med bokeh-effekt. Det är bara att zooma in maximalt på motivet och sedan använda det fysiska avståndet till kameran för att komponera utsnittet. Autofokusen jobbar blixtsnabbt, bildhastigheten är tillräckligt hög för det allra mesta, allt är fröjd och gamman.

Legendarisk videokvalitet

Det är med video som S1H verkligen briljerar, där saknar kameran motstycke. Det finns knappast något synligt brus i de högre upplösningarna. Även i ganska svagt ljus är det imponerande hur lite brus man ser i skuggorna.

Dual Native ISO

Vilket leder oss till ett annat genidrag. Kameran har nämligen två ISO-kretsar. Den ena jobbar upp till en viss nivå, där en annan som är anpassad för svagare ljus tar över. Därför kan det vara mindre bildbrus vid ISO 4000 än vid 3200 (talet varierar beroende på fotoläge och egna inställningar för låg eller hög effekt), eftersom kameran har ”nollställt” sig på den högre nivån. Dubbel ISO innebär att även med en maximal ljuskänslighet vid ISO 51 200 (ljuskänsligheten kan höjas digitalt till ISO 204 800 i vissa filmlägen), är mängden brus acceptabel för många ändamål – även om detaljer blir urlakade och bilden ser grovkornig ut.

Utökat dynamikomfång med HLG och V-logg

Om du vill filma material som ska visas på en HDR-skärm kan du fotografera i antingen HLG (Hybrid Log-Gamma) eller Panasonics V-log-läge. Båda har 10-bitars dynamikomfång i stället för 8 som är standard. V-log använder då hela dynamikomfånget (0 till 1023) medan HLG klipper lite i svärtan och vitnivån och ger en gråskala från 64 till 940. Det är fortfarande ett mycket större omfång än 8-bitars gråskala, och dessutom bakåtkompatibelt med icke-HDR-skärmar.

Obehandlad video på en vanlig monitor ser därför mycket bättre ut i HLG än V-log, och i moln som belyses bakifrån av solen ser man också tydligt hur detaljerna bevaras i större utsträckning än med 8-bitars video. I 8 bitar bränner de ut fullständigt, medan man ser mönster och skuggor med HLG.

V-log ger däremot överlägsen kvalitet om du inte har något emot att efterbehandla. Färgkalibreringen ser så neutral ut som den nästan kan bli, och det finns så mycket detaljer i både skuggor och högdager att man i mycket högre grad kan bestämma efteråt vilka detaljer man vill markera.

”Vanlig kvalitet”

Om du vill filma video som inte kräver särskild efterbehandling – om du till exempel ska göra ett snabbt jobb på ett bröllop – så kan du det också. Välj vanlig Rec.709 så kan du till och med ställa in autoläget, så gör kameran ett bra jobb. Fast om sådant är vad du behöver främst så finns det bättre kameror. Till exempel hade autofokusen i video kunnat vara snabbare. Ovan nämnda GH5 verkar som ett mer förnuftigt köp för allmän videofilmning, den kostar hälften så mycket som S1H och direkt ur kamerorna ser video nästan lika bra ut.

Men gör en djupdykning i inställningarna så blir det uppenbart att S1H är en exceptionell kamera, som ger oanade möjligheter för fotografer som vill göra film av högsta kvalitet.

S1H är den enda 6K-videokameran i sitt slag som jag känner till. Det finns en något billigare Blackmagic Pocket Cinema 6K-kamera, men den har inte en fullformatsensor utan APS-C 4:3. Och 13-stegs dynamikomfång där S1H har 14.

Brister

Eftersom S1H riktar sig mot professionella och semi-professionella videofotografer är det värt att nämna att HDMI är det enda sättet att koppla kameran till en extern monitor. Det orsakar en liten tidsfördröjning som kan vara irriterande om man ska se bilden live medan man arbetar. Ur det perspektivet borde det nog ha funnits en SDI-utgång också.

S1H använder dessutom en rullande slutare, som fångar verkligheten en linje åt gången, uppifrån och ner tills hela utsnittet är fångat. Detta sker blixtsnabbt, men inte tillräckligt snabbt för att förhindra förvrängning av raka föremål i bilden om antingen kameran eller föremålet rör sig mycket hastigt. Ett exempel är en svingande golfklubba eller en roterande rotor på en helikopter. De ser böjda och förvrängda ut. För sådant behöver du en så kallad Global Shutter, men den är väldigt dyr och finns nästan bara i helprofessionella videokameror för flera hundratusen kronor. Och i de flesta fall är detta aldrig något problem, precis som med allt annat måste du bara behärska ditt redskap och vara medveten om dess begränsningar. Och jobba runt problemet.

Slutsats

Panasonic S1H är en finfin stillbildskamera, men som videokamera är den verkligen fantastisk. Här finns alla möjligheter att skapa video av fullständig professionell kvalitet. Inställningsalternativen är nästan oändliga, man kan välja mellan en uppsjö av upplösningar och videoformat – ända upp till 6K 3:2 24 fps. Med kontinuerlig filmning. Det finns nästan ingenting som kameran inte kan, och den gör allt med fantastisk videokvalitet. Den är till och med väder- och dammtät.

Dual Native ISO ger bättre bilder i svag belysning, video kan lagras på två SD-kort samtidigt och med Panasonics V-log-gamma får man hela 10-bitars gråskala med en neutral och fin färgtemperatur.

Som vanlig systemkamera är S1H dyr. Men som videokamera är den nästan löjligt billig! Den passar inte alla, men om du har ett behov av sådana egenskaper finns det knappt någon annan.

<

>

Blå himmel med både sol och ljusa moln är en utmaning eftersom kameran antingen måste bränna ut i ljuset eller låta skuggiga områden gro igen. Till vänster, med vanlig 8-bitars BT.709 gamma, händer båda sakerna: solen bränner ut och strukturen i trähusen försvinner. Bilden i mitten är tagen med 10-bitars Hybrid Log-Gamma (HLG) som har betydligt mer information i både skuggor och högdagrar. Till höger med Panasonics V-log. Här finns mycket fler detaljer i både moln och sol, och man ser mycket fler detaljer i de bruna trähusen. Men på en skärm utan HDR-funktion ser bilderna bleka ut och kräver därför mer efterbehandling. Foto: Geir Gråbein Nordby

Panasonic Lumix DC-S1H

High End

Geir Gråbein Nordby

(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.