TEST: Panasonic Lumix DC-G9 II

Panasonics Lumix G9 var den bästa kameran i sin klass när den kom. Men det var 2017. Sedan dess har utvecklingen gått framåt och att köpa en ny G9 i dag är att köpa en kamera med äldre teknik.

Lumix G-serien har alltid använt den lilla Micro Four Thirds-bildsensorn, vilket har haft sina för- och nackdelar.

Sedan 2017 har Panasonic satsat hårt på Lumix S med L-fattning, som är oerhört dugliga kameror med fullformatsensor. Därför hade vi avskrivit tanken på fler Panasonic-kameror med MFT-format. Med undantag för GH-serien, som fortfarande – med all rätt – är mycket populär bland innehållsskapare som behöver en liten systemkamera med videoinspelning av proffskvalitet.

När Panasonic släppte nyheten om Lumix G9 II mot slutet av 2023 blev vi både förvånade och förtjusta. MFT var kanske inte dött trots allt? Vi hade visserligen testat OM System OM-1 för ett par år sedan – före detta Olympus – och konstaterat att kameran inte hade något väsentligt nytt att erbjuda marknaden.

Så var skulle G9 II passa in?

För att kameran ska ha en chans att överleva på en specialiserad marknad måste den ha något att erbjuda som man inte får någon annanstans.

Originalet från 2017, som var inriktat på sport-, action- och naturfoto, var inte bara snabb. Kameran hade också en stor sökare som inte släcktes mellan varje bild. Så kallat blackout. Autofokusen var snabb att ta den första bilden, men inte den snabbaste på följdfokus. Den hade också en bildhastighet med 20 Mp-upplösning på 20 bilder/s, 4K-video upp till 60p, med 8-bit och 4:2:0 till minneskortet.

Den hade också Panasonics Depth From Defoucus – DFD – som fungerade utmärkt, men som alltså inte var världens snabbaste på fokusspårning.

I nya G9 II har Panasonic uppgraderat både bildsensorn och autofokusen. Den nya sensorn är på 25 Mp och har Dual Gain, vilket i korthet ska ge bilden bättre dynamiskt omfång och mindre brus i svagt ljus.

Panasonic har tagit bort DFD-fokusen som G9 hade, till förmån för fasfokus på bildsensorn. Fördelat på 779 fokuspunkter. Det är en bättre lösning av flera skäl. Ett större fokusområde med snabbare fokusdetektering ger högre precision och bättre fokusspårning, och kameran har flera fokusprogram som är anpassade för olika motiv som fåglar, djur, bilar och cyklar/motorcyklar. Utöver ansikts- och ögonigenkänning.

100 Mp handhållet

Precis som G9 har G9 II ett högupplöst läge där man kan ta stillbilder med upp till 100 megapixels upplösning, i 16-bitars RAW. Principen är densamma på båda kamerorna. Man aktiverar högupplöst i menysystemet och trycker på utlösaren. Då tas flera exponeringar som sätts ihop i kameran. G9 II gör detta mycket snabbare än G9. Man kan faktiskt ta handhållna bilder i 100 Mp.

5,8K eller C4

Med ny processor och den nya bildsensorn har kameran nästan flyttat upp till proffssegmentet. Även när det gäller video, som överträffar G9 med god marginal.

Lumix G9 II är nästan en GH6, för med 5,8K Open Gate-inspelning i 4:2:0 med V-Log, eller C4K 10-bit i 4:2:2, är det bara GH6 i Lumix-serien som överträffar G9 II.

Video kan spelas in på SDXC-korten, en extern inspelare via HDMI, eller SSD via USB-C. De två senare är inte nödvändiga för att spara inspelningar i högsta kvalitet. Man kan nämligen lagra 5,8K/50p och 4K upp till 600 Mbps med 10-bitars 4:2:2 och All-I på minneskort, men 800 Mbps kräver en SSD ansluten via USB-C.

En firmware-uppdatering (v2.0) kom precis innan testet startade, som inkluderar Blackmagic RAW och Apple Pro Res RAW, samt 12-bitars råfilsinspelning via HDMI. Till en Blackmagic 12G HDR respektive extern Atomos-inspelare. Efter den uppdateringen ställer Panasonic de flesta av sina konkurrenters videofunktioner i skuggan.

Användning

Föregångarens design har skrotats till förmån för vad som i praktiken är en kopia av fullformatkameran Lumix S5 II. Den stora displayen på G9 har ersatts av programhjulet, som har flyttats till andra sidan av sökaren. På programhjulets plats finns numera ett hjul för slutartid, 100 Mp hi-res och självutlösare, men de tre knapparna för vitbalans, ISO och exponeringskompensation sitter på samma ställe som tidigare.

Genom att använda kamerahuset från S5 II har Panasonic också städat upp på baksidan. Styrpinnen är mycket bättre placerad här. Ett nytt inställningshjul på framsidan gör kameran flexibel och greppet är bekvämt.

På framsidan finns två programmerbara knappar, på ena sidan är alla kontakter dolda under lock, på andra sidan vid handgreppet finns en kontakt för trådbunden fjärrkontroll samt två SD-kortplatser för UHS-II-kort.

Sökaren är fantastisk. Den är stor, ljusstark, har hög upplösning och blir inte svart mellan bilderna när man fotograferar serier med hög bildhastighet. Skärmen har en mycket högre upplösning än sin föregångare och om man vänder på kameran ser man att den har anslutningar för handgreppet DMW-BG1, som har plats för ett extra batteri.

Eftersom kamerans ergonomi liknar Lumix S5 II finns det inte mycket att kritisera när det gäller användarupplevelsen. Eftersom de två kamerahusen är lika stora är det lite konstigt att inse att man inte håller en fullformatkamera i handen, utan en kamera med den mycket mindre MFT-bildsensorn. Som jämförelse är OM-System OM-1 II med MFT mindre och lättare än G9 II.

Bildkvalitet

Det första man lägger märke till är hur vansinnigt snabbt kameran låser fokus, och bildhastigheten gör att man kan få ännu fler skarpa bilder i en serie än tidigare. Kameran svarar omedelbart på minsta vink, fokusspårningen klistrar sig fast vid motivet och till och med de plötsliga rörelserna hos fåglar i flykt verkar inte vara något problem för Lumix-kamerans autofokus.

25 megapixlar är mer än tillräckligt för en höghastighetskamera som denna, de få gånger man behöver mer – till exempel för produkt- eller makrofotografering – har man alltid 100 Mp-läget att ta till.

Jag stördes inte nämnvärt av bildbrus. Det är mycket väl kontrollerat även på video, och jag hade inga betänksamheter att låta kameran ta hand om ISO-värdena medan jag koncentrerade mig på att fotografera.

Med bilderna i Photoshop, på en Apple Studio-skärm, kan man se en antydan till pixelbrus, framför allt i mörka områden. Men det är inte mycket, och det finns programvara som kan ta bort det mesta om man har oturen att få en bra bild som plågas av bildbrus.

Eftersom kameran har en normalstor HDMI-kontakt var det enkelt att koppla den till vår 8K-referensskärm från Sony. Med 33 Mp fördelat på 75 tums yta kan till exempel video ses med lite nya ögon. Och G9 II kan faktiskt mäta sig med de bästa. Fotografer som redan använder GH6 eller S5 II (S5 IIX) kommer att känna igen videofilkvaliteten. G9 II levererar väldigt bra filer för efterbearbetning, de kan smälta in perfekt i en produktion med filer från alla de ovan nämnda kamerorna.

Slutsats

Det råder ingen tvekan om att Panasonic Lumix G9 II är en lysande kamera på alla sätt. Men vem är den till för? Uppenbarligen de som redan har investerat i MFT-systemet och vill uppgradera till en snabbare kamera med mycket bättre videofunktioner. Fotografer som behöver en kamera med autofokus som fångar fler skarpa motiv, från naturens rika djurliv, tillhör definitivt i målgruppen. Men hur är det med alla andra? Om man letar efter en snabb systemkamera för sport- eller naturfoto är Lumix G9 II ett av de bästa köpen. Men det är absolut på sin plats att nämna dess närmaste konkurrent: Lumix S5 II. Det är en kamera med många liknande – om än inte 100 procent identiska – funktioner. Den kostar pyttelite mer men har en bildsensor i fullformat i samma kamerahus.