: Panasonic Leica DG Vario-Elmar 100-400mm f4.0-6.3 ASPH Power OIS

Egentligen ska det inte vara möjligt. Ofta är det inte det heller. Våra erfarenheter av telezoomar – oftast 70–300 mm eller ännu mer – är varierande. För att uttrycka det milt. Extrema zoomobjektiv brukar sitta på så kallade superzoomkameror. Som slår sig för bröstet med 20x zoom eller ännu mer. Det ger en enorm räckvidd – och innebär stora optiska utmaningar.
De är inte så lätta att lösa. Kameratillverkarna använder sig därför av bildbehandling inuti kamerorna för att kompensera för optiska fel. Men de går att se ändå, och det innebär att superzoomkameror är en enda stor kompromiss för bildkvaliteten.
Ännu större blir svårigheterna om man ska bygga en zoom som ska sitta på en dyr kamera med hög upplösning. Då syns ofta de optiska svårigheterna tydligt.
Mot bakgrund av detta är det häpnadsväckande hur lyckad Panasonics 100–400 mm-zoom har blivit. Den är en äkta telezoom med bra till måttlig ljusstyrka från f4 till f6,3. Beroende på brännvidden.

Den är byggd för Panasonics (och Olympus) systemkameror och avsedd för fotografer som behöver extra lång räckvidd. Det är också den enda zoomen till Micro Four Thirds-systemet som har så lång räckvidd.
På en Panasonic G80 eller Olympus OM-D E-M1 II blir detta en 200–800 mm zoom, på grund av bildsensorns beskärningsfaktor (x2). Det gör att objektivet lämpar sig för djurfotografering, action och sport – under förutsättning att autofokusen hänger med.

Leica-godkänd
Objektivet är märkt med Leica, vilket bara innebär att det är byggt efter Leicas krav på optiska prestanda. Det är dessutom väderskyddat, väldigt förtroendeingivande byggt och förvånansvärt litet och lätt. Det ingår ett löstagbart stativfäste som skruvas fast på en vridbar ring så att det blir lättare att vinkla kameran i porträttläge. På sidan sitter knappar för begränsning av fokusområdet, från fem meter till oändligt, automatisk/manuell fokus samt bildstabilisering av/på.

Det finns också ett lås för zoomringen, så den inte flyttar på sig när man rör kameran.
Stabiliseringen kompenserar inte för mer än 2,5 exponeringssteg, men det är bättre än ingenting, och arbetar i tandem med kamerans inbyggda bildstabilisator. Det ger bättre stabilitet i hela brännviddsområdet.

Utmärkt optik
Den största optiska svårigheten med så här mycket zoom är att bevara skärpan i hela brännviddsområdet. Bra autofokus underlättar.
Felfri autofokus ger fler skarpa bilder, men de blir ändå inte bättre än vad optiken klarar av. Här är det värt att nämna att Panasonics autofokus lyckligtvis är mer än tillräckligt snabb för att hänga med när det går undan. Objektivet stöder Panasonic-kameror med 240 fps-fokushastighet, och det märks.

En dag i skidbacken visade att Panasonic-objektivet hänger med bra, men det är viktigt att begränsa fokusområdet i kameran, annars riskerar man att motivet tappar skärpa. Men får skarp bakgrund.
Fokuseringen är ljudlös, och på Olympus-kameran med det stora greppet är balansen mycket bra. Med en vikt på mindre än ett kilo för objektivet är det mer än 600 gram lättare – och flera tusen kronor billigare – än exempelvis Canon EF 100–400 mm/f4,5–5,6L IS II.
Men Panasonic-objektivet är inte sämre. Tvärtom är det ett mycket bra köp, trots att det inte är perfekt. Förvrängningen är marginell, även i råfiler där man kan skymta en liten kuddformig linjeförvrängning, och det finns knappt någon synlig färgbrytning – eller kromatisk aberration som det också heter.

Testbilder vid 100, 200, 300 och 400 mm visar att skärpan är störst upp till 300 mm, efter det sjunker den i hela bildytan. Vilket man kan förvänta sig av ett objektiv av den här typen. I praktiken innebär detta att man kan behöva efterbehandla skärpan i bilder som är tagna med full tele, men det är inte nödvändigt mellan 100 och 300 mm.

Skärpa
Skärpan är också mycket jämn från bländare f4 upp till 200 mm, där största bländare är f5,1. 300 mm ger maximalt f5,7 och 400 mm naturligtvis f6,3. Bländare f8 är i stort sett den som ger absolut bästa skärpa i merparten av bildytan, medan den sjunker från f16 vid brännvidder upp till 300 mm och börjar avta redan från f11 vid 400 mm.
Det är inte illa alls, och vinjetteringen är välkontrollerad med alla bländaröppningar, fast med ljusförlust på ungefär ett halvt steg i hörnen vid f4.
Det finns också minimalt med sfärisk förvrängning och astigmatism, och kontrasten är utmärkt. Ja, nästan på Leica-nivå.

Objektivet säljs med ett litet inbyggt motljusskydd som kan dras fram över fronten samt ett löstagbart som täcker bättre. De hjälper till att hålla borta ströljus bort, men trots detta är objektivet känsligt för ströljus i sneda vinklar. Det behövs inte mycket för att undvika ströljus, det räcker med att titta i sökaren och vrida kameravinkeln pyttelitet, så försvinner det mesta.

Vår åsikt
Panasonic-Leica-zoomen för MFT-formatet är helt enkelt enastående. Den mekaniska kvaliteten är i klass med de dyraste objektiven från Canon och Nikon, och den optiska kvaliteten är inte sämre än motsvarande från de två stora märkena. För Panasonic- (och Olympus-)fotografer som behöver kraftfull tele är Vario-Elmar 100–400 mm värd varenda krona.