: Olympus M.Zuiko ED 40–150 mm/f2,8 PRO

De flesta som gör spegellösa systemkameror har ett stort gemensamt problem. Urvalet av objektiv är tunt. Faktiskt så tunt att kunderna ofta väljer en spegelreflex från Nikon eller Canon i stället. Som sammanlagt har fler än 200 objektiv att välja mellan.

Men det finns undantag.

Olympus och Panasonic har länge haft ett stort försprång när det gäller objektiv till spegellösa systemkameror. Det finns fler än 65 stycken som passar, allt från fisheye och vidvinkelzoomar till ljusstarka objektiv och brännvidder upp till 60 mm.

Nu kommer äntligen en telezoom med rejäl ljusstyrka också: Olympus 40–150 med ljusstyrka f2,8. Det är ett rejält byggt och väderskyddat objektiv med bildvinkel som motsvarar 80–300 mm i 135-fullformat.

(I den här klassen måste man multiplicera med 2 för att få brännvidden som motsvarar bildvinkeln för den gamla 135 mm-filmstandarden.)

Telezoomen kostar 16 000 kronor och ställer upp i samma klass som motsvarande från Canons EOS- eller Nikons DX-system, men är alltså gjord för Micro Four Thirds-systemet. Den är därför mindre och lättare än Canons och Nikons alternativ.

 

Kantskärpa de luxe

Men den är inte sämre. Den är oerhört förtroendeingivande konstruerad i lättmetall och har gummiförseglingar som gör den vattentät.

Olympus-objektivet säljs med solskydd som dras över det, så att man inte behöver ta av skyddet för att få plats i kameraväskan. Fokusringen kan dras ett snäpp bakåt för att ge omedelbar manuell fokus, och på sidan sitter en funktionsknapp som låser fokus.

Objektivet testades med Olympus OM-D E-M1 och E-M5 II, båda med inbyggd bildstabilisator i fem axlar, i alla väderlekar från strålande sol till rusk och kyla. Det fungerade felfritt även när det var dränkt i snö och den ljudlösa autofokuseringen var blixtsnabb i de allra flesta situationer.

Optiska prestanda är helt enkelt enastående. Det finns praktiskt taget ingen linjeförvrängning på någon brännvidd. Skärpan är förbluffande jämna med alla bländare och brännvidder, med de enda avvikelserna med bländare 2,8 vid 40 mm och över bländare 11 vid 150 mm.

I det förstnämnda fallet ser man måttfulla skärpeförluster ut mot hörnen, men allt faller på plats vid bländare 4,0. Vid 150 mm dyker diffraktionen upp med små bländare, men även detta är så beskedligt att det inte är kritiskt på något sätt. Vinjettering – ljusförluster ut mot hörnen – är i princip obefintlig. Det finns inte heller några problem med ströljus eller kromatiska avvikelser (aberration). Olympus har till och med lyckats få bakgrundsskärpan jämnt diffus (bokeh), så att man kan göra fina porträtt med förhållandevis litet skärpedjup och en snygg bakgrund.

 

Telekonverter

Det finns också en telekonverter som heter MC-14 och kostar 3 500 kronor. Den ökar brännvidden med 1,4x. Med den på förlängs maximal brännvidd till 420 mm men ljusstyrkan sjunker från f4,0 till 2,8. Konvertern är också väderskyddad och kan användas tillsammans med zoomen i alla väderlekar. Den är så liten att den kan ligga i jackfickan jämt.

Optiska prestanda påverkas bara i låg grad av MC-14. Kikar man på testbilderna så kan man se att skärpan sjunker en aning, men det är enkelt att kompensera för under efterbehandlingen om det behövs.

 

Slutsats

Olympus ljusstarka telezoom är inte billig, men för dem som kräver högsta möjliga bildkvalitet finns det inget skarpare alternativ. Prestanda kan mäta sig med allt annat vi har sett tidigare och för dem som behöver räckvidden Olympus 40–150 mm/f2,8 ger så är detta det perfekta objektivet.

Telekonvertern ökar brännvidden till 420 mm, utan att bildkvaliteten försämras nämnvärt.