: Olympus M. Zuiko ED 12-100mm f4 Pro

Även om många klarar sig med en enda zoom så blir det ofta en begränsning om man behöver mer räckvidd. Då väljer de flesta en så kalla telezoom. Som ger bättre räckvidd i den långa änden. Den som flyttar motivet närmare.

Som regel får man ett par nackdelar på köpet. Man har plötsligt två zoomar, eventuellt har ingen av dem särskilt bra ljusstyrka, och är man ute och reser så kan det vara opraktiskt med mer att släpa på.

Det är där resezoomen kommer in i bilden. Den kännetecknas ofta av att den har lång räckvidd, så att man får bred vidvinkel och ordentlig tele i ett och samma objektiv. Allt på samma ställe, vilket naturligtvis innebär en del kompromisser. Den optiska konstruktionen blir komplex, ljusstyrkan varierande – och om man dessutom vill ha skarp bildkvalitet: ett högt pris.

Det finns bra alternativ till lägre priser. Canon-kameror kan använda EF-S 18–200 eller motsvarande från Sigma och vi ska inte heller glömma bort Tamron 18–270 mm och 18–250 mm. De två senare passar även till Nikon, och Nikon-fotografer har dessutom både en Nikkor 18–200 mm och en 18–300 mm att välja på.

Gemensamt för dem alla är måttlig och varierande ljusstyrka, storleken och vikten samt varierande optiska prestanda. Så blir det när man måste kompromissa för att hålla priset på en skonsam nivå.

Olympus-ägare har också kunnat utöka med liknande zoomobjektiv (14–140 mm/f4–5,6) men nu kan de (och Panasonic Lumix-ägare) uppgradera till en mer ljusstark, väderskyddad och gediget byggd resezoom som har optisk bildstabilisator.

Läs också: Test av Olympus PEN-F

 

Allround

Nya M.Zuiko ED 12–100 mm med ljusstyrka f4 täcker en brännvidd motsvarande 24–200 mm (84–12 graders vinkel). I praktiken innebär detta att zoomen täcker allt från landskap till sport, och tack vare tyst autofokus passar den även till video. Jämför det med en normal 14–42 mm-zoom som täcker 75–29 graders bildvinkel så inser man att ED 12–100 är ett betydligt mer användbart objektiv.

 

Väderskyddad och användbar

Det är mycket dyrare också. Fast det är inte så konstigt, det hör trots allt till Olympus pro-serie med sju vädertätade, frostsäkra och stabila objektiv för tuffa jobb. Det är också en komplex optik, med hela 17 linselement indelade i 11 grupper, varav 3 är asfäriska. 5 är så kallade ED-element och 2 av dem Super HR, vilket innebär att objektivet kompenserar för avvikande ljusspridning och kromatisk aberration, och ger en jämnare skärpa.

Dessutom har det integrerad optisk bildstabilisator (går att stänga av) som tillsammans med en Olympus OM-D E-M1 mk II med inbyggd stabilisator ger upp till 6,5 stegs kompensering. Man kan alltså få relativt skarpa bilder ner till 6,5 steg lägre slutartid. Vilket är ett nytt rekord för en objektiv/kamera-kombination.

Somliga fotografer rynkar säkert på näsan över maximal bländare på f4, men de som vill ta porträtt med smal djupskärpa kan vrida zoomen till 100 och bländaren till 4. Då är skärpedjupet mer än tillräckligt smalt för porträtt, eller vad man nu vill plåta med dämpad bakgrund. Nackdelen med f4 är att objektivet inte släpper in lika mycket ljus som bländare 2,8 – eller 2 för den delen.

 

Mått

Den mekaniska konstruktionen känns pålitlig så det räcker och blir över. Man kan omedelbart gå över till manuell fokus genom att dra ner fokusringen, och på sidan sitter en programmerbar funktionsknapp. Objektivet är inte särskilt stort och sticker ut cirka 10 cm från kameran, men längden fördubblas när man zoomar till den kortaste brännvidden. Makroegenskaperna är mycket bra med en närgräns på 15 cm, och man kan flytta objektivet så nära som 15 mm från den främre delen med 12 mm brännvidd.

 

Vinjettering och skärpa

Även bildkvaliteten är förtroendeingivande. Ofta är det så att skärpan varierar stort med brännvidden, diffraktion uppstår fort på långa brännvidder och vinjettering på korta. Men här har Olympus lyckats utmärkt med att reducera nackdelarna med en zoom av den här typen.

Objektivets höga pris kan motiveras av optiska prestanda, som egentligen är mycket höga på alla brännvidder. Jag var orolig för vinjettering och mjuk hörnskärpa vid vidvinkel, men den är bara måttlig på bländare 4 och praktiskt taget helt borta på 5,6.

Linjeförvrängningen är tunnformig men tillräckligt beskedlig för att jag bara ska se den på testplanschen. Vid 50 mm brännvidd (100 mm) är skärpan ännu jämnare ut mot kanten, även med bländare 4, och förvrängningen är i princip borta. I bortre änden – vid 100 mm (200 mm) – avtar skärpan en smula, men den är aldrig mjuk. Oerhört bra för en zoom av det här slaget.

Kromatisk felbrytning korrigeras väl, diffraktionen är låg och det finns knappt någon synlig astigmatism – om ens någon alls, vilket tyder på ett objektiv som inte bara är byggt för krävande fotografer utan har en påkostad optisk konstruktion med få kompromisser.

 

Vår åsikt

Även när man tar med priset i beräkningen är Olympus 12–100 mm/f4 värd pengarna, och mer därtill. Eftersom den optiska kvaliteten, den mekaniska kvaliteten och inte minst den tekniska kvaliteten på bilderna håller högsta klass. Det är mer än tillräckligt bra för att många fotografer tryggt kan lämna de andra objektiven hemma och åka på jobb eller semester med bara ett objektiv i bagaget.