: Olympus M.Zuiko Digital ED 7–14 mm/f2,8 Pro

Att konstruera extrem vidvinkeloptik är något av det svåraste som finns. Det är antagligen bara extrema vidvinkelzoomar som är svårare. Det är så mycket som kan gå galet när bildvinkeln är så bred att man kan fotografera hela Notre Dame i Paris på fem meters håll.

Förvrängning är uppenbart. Varje objektiv med mindre än 35 mm brännvidd kommer att ha linjeförvrängning i högre eller lägre grad. Många kameror kompenserar för förvrängningen när bilden lagras som JPEG och försöker dessutom mildra effekten av ljusförluster i hörnen (vinjettering), avtagande skärpa med större bländaröppning samt kromatiska felbrytningar. Och mycket annat optiskt snusk som är irriterande att upptäcka i bilderna.

Därför fanns det viss förväntan på testet av Olympus M.Zuiko Digital ED 7–14 mm/f2,8 Pro. Som trots det långa namnet är ett ganska så kort objektiv, i Olympus proffsklass. Alltså den mest påkostade objektivserien de har.

 

Inte helt utan förvrängning

Pro-serien består av andra objektiv också. En 8 mm fisheye med 180 graders bildvinkel (som vi har inne för test), en 12–40 mm/f2,8, en 40–150 mm/f2,8 telezoom samt en kommande 300 mm/f4.

Vidvinkelzoomen ED 7–14 mm/f2,8 passar bäst till gatufoto, landskap, resa och arkitektur, men också till sport och videofilmning. Objektivet täcker 114 grader vid 7 mm brännvidd (motsvarande 14 mm i 35-filmformat) och är ganska så kompakt, men väger mer än ett halvkilo. En komplex konstruktion med mycket glas – 14 element inklusive 3 asfäriska – och en rejäl, väderskyddad konstruktion bär skulden till vikten.

Det är inte billigt heller. Men orsaken till det syns i bilderna. Det finns inte mycket att sätta fingret på. Fast det är klart att det finns linjeförvrängning, tunnformad sådan. Den är dock så (relativt) måttlig att den går att leva med vid 7 mm brännvidd, och den blir gradvis mer marginell i takt med att man zoomar in till 14 mm. Då syns den knappt annat än på testplanscher.

Skärpan går det inte att klaga på. Den sjunker tydligt ut mot hörnen vid 7 mm och full bländare, men från f5,6 är den mycket bättre i hörnen. Vid 9 mm funkar det att blända ner till f4 och från 12 mm är skärpan nästan lika hög i hörnen vid f2,8 som i centrum. Där den å andra sidan oerhört god, med perfekt detaljskärpa och mycket hög kontrast. Objektivet klarar upplösningen från en Olympus OM-D E-M5II på ett utmärkt sätt.

Så här komplex kan en vidvinkelzoom vara.

Ljusförluster ut mot hörnen är knappt synliga på någon brännvidd och bländare bortsett från 7 mm och full bländare. Men till och med då är den tillräckligt beskedlig för att det inte ska vara något problem. Diffraktion på trånga bländare uppstår inte förrän f11 och mest på långa brännvidder, men inte heller där är det mer än marginellt.

 

Saknar filterfattning

Den fruktade kromatiska felbrytningen, som märks som en blålila gloria runt kontrastrika övergångar – som fönsterkarmar – syns sällan, men objektivet är känsligt för ströljus. Det stora konvexa frontelementet fångar upp mycket ljus från sidorna och man upplever garanterat att vissa av bilderna får synligt ströljus i tunna, diagonala ränder. Det välvda elementet betyder också att man inte kan använda filter på objektivet. Men man växlar blixtsnabbt till manuell fokus genom att dra fokusringen bakåt, och det finns en programmerbar funktionsknapp på sidan.

Olympus vidvinkelzoom är den bästa hittills till mFT-kamerorna. Den är skarpare, med mindre förvrängning och färgbrytning än både deras 9–18 mm/f4–5,6 och Panasonics 7–14 mm/f4, och har bättre korrigerad optik än Canons dyrare EOS EF 16–35 mm/f2,8 II.

Ett givet val för alla som är villiga att betala för optisk kvalitet och behöver en väderskyddad vidvinkelzoom till Olympus eller Panasonic.