TEST: Olympus M.Zuiko Digital ED 150-400mm F4.5 TC 1.25x IS Pro

Den kraftfulla superzoomen är ganska unik och otroligt skarp, men passar bara på Olympus proffskameror. Du kan varken sätta den på en Canon- eller Sony-kamera eftersom ED 150-400mm F4.5 TC 1.25x IS Pro är gjord för Olympus (och Panasonics) Micro Four Thirds-system.

Vilket förklarar hur Olympus har lyckats göra en 150–400 mm-zoom (motsvarande 300–800 mm) så kompakt att den väger mindre än två kilo och bara är lite längre än 20 cm.

Den starka zoomen behöver inte någon enorm bildcirkel eftersom den ska användas med kameror som har en bildsensor i MFT -format. Som har ungefär en fjärdedel så stor yta som en 35 mm fullformat.

På så sätt kan Olympus hålla nere måtten och vikten på en högst bärbar nivå, objektivet är så kompakt att det får plats i en medelstor kameraväska.

Med ett brännviddsområde på 300 till 800 mm (motsvarande 35-fullformat) täcker Olympus-zoom ett teleområde som gör den perfekt för naturfotografer. Men den kan naturligtvis användas för sport också, och med den inbyggda 1,25x-telekonverteraren kan man sträcka ut brännviddsomfånget till 375–1000 mm. Räcker det ändå inte? Sätt på Olympus MC20, en 2x-telekonverter så får du 2000 mm brännvidd!

En så extrem brännvidd behöver bildstabilisering, och det har Olympus-zoomen. Den optiska stabiliseringen i fem axlar ger upp till åtta stegs stabilisering på en Olympus-kamera som också har inbyggd stabilisator.

Då jobbar de nämligen i tandem och utökar zoomområdet markant.

Komplex optik

Olympus har jobbat länge med att fullända den kraftiga zoomen. Vi såg ett tidigt exemplar redan 2019, men av olika skäl har produktionskapaciteten inte kunnat täcka efterfrågan, så det är först nu vi har kunnat ta ett par tusen bilder med zoomen på en Olympus OM-D E-M1 Mark III.

På insidan består den vädertätade optiken av 28 linselement i 18 grupper och inkluderar ett EDA-element (extra låg dispersion, asfäriskt), fyra Super ED-element (extra låg dispersion), två ED-element, två HR-element (högt brytningsindex) och ett HD-element.

Längden på objektivet ökar inte vare sig när man använder den inbyggda telekonvertern, zoomar eller fokuserar. Fokusgruppen och zoomelementen flyttas inuti objektivet, och konvertern är trots allt integrerad.

Längst fram är det 95 mm filterfattning, vilket innebär att man står inför rejäla utgifter när man handlar filter. Kolla bara vad ett B+W Käsemann-polarisationsfilter kostar i den storleken …

Olympus-zoomen levereras med ett stort solskydd i lättmetall och ett tygöverdraget frontskydd som fästs med kardborreband, samt ett vridbart stativfäste med två gängor.

Användning

Objektivet är ganska så behändigt för att ha så lång räckvidd, och balanserar väl på en kamera som har vertikalgrepp. Stativfästet kan vridas till det läge man föredrar och den låga vikten, som beror på att Olympus har använt sig av mycket magnesium och kolfiber, gör det till en barnlek att bära kameraran i en axelrem.

Till höger på baksidan sitter omkopplaren för telekonvertern. Den kan låsas i båda lägena. På andra sidan finns omkopplare för stabilisatorläge, fokusavstånd, akustisk varning och val av programmerad knapp. Som det finns flera av på kameran, för att det ska vara enkelt att nå, oavsett om man fotograferar vertikalt eller horisontellt. Fokusringen sitter längst fram, lite långt bort i vissa situationer, men man vänjer sig vid allt.

Olympus har en perfekt funktion i sina proffskameror som heter Pro Capture. Tillsammans med zoomen kan man få enastående bilder av bland annat djur som annars är svåra att få skarpa bilder av. Till exempel fåglar. Några av dem (inte måsar) är så snabba att de nästan aldrig fastnar på minneskortet. Åtminstone inte i skarpt skick.

Men med Pro Capture, kort slutartid (min. 1/1000 s) och en stadig hand (eller stativ) kan man bara trycka ner utlösaren halvvägs, så sparar kameran de sista bilderna innan utlösaren trycks ned. På så sätt behöver man inte missa ett motiv bara för att man inte hinner trycka ner utlösaren tillräckligt snabbt.

Autofokus

Olympus nyare autofokus – i proffskamerorna – är riktigt bra för både sport- och djurfoto. Under testet ägnade jag mig mest åt det senare – och tro mig, att stå ute i vildmarken och vrida runt på 1000 mm brännvidd, på jakt efter exotiska fåglar, har aldrig varit så lätt (pun intended). Med en totalvikt på gott och väl under tre kilo orkar man stå med armarna utsträckta ganska så länge innan man känner av det.

Tyvärr minskar glädjen av att gå igenom bilderna efteråt en smula när man har fotograferat en hel dag med en hastighet av 20 eller 60 bilder/s. Då blir det ett par tusen bilder att gå igenom. Men belöningen kommer när man ser bilderna som verkligen prickar rätt.

Det var framför allt tre saker jag var särskilt intresserad av att ta reda på under testet. Hur användbar zoomen är ute i fält, hur autofokusen hänger med och om bilderna blir tillräckligt skarpa – särskilt med telekonvertern och 1000 mm.

Svaret på det första hittar du längre upp i den här artikeln och autofokusen fungerade oklanderligt så länge a) det var tillräckligt med ljus, b) det inte var mycket motljus och c) motivet inte var för nära. Fokusspårningen får det svårt på alla kameror som ska försöka fånga snabba fåglar, men så fort kamerans fokusspårning hittade fågelns konturer så skulle det mycket till för bilderna inte skulle bli tillräckligt skarpa.

Bildkvalitet

Vilket leder mig fram till den sista punkten. Där svaret är ett rungande Ja. Bilderna skarpa i överflöd. Zoomen plockar fram detaljer med lätthet, det finns verkligen inga problem med ghosting eller ströljus att tala om, och till och med vid bländare 4,5 (f5,6 med 1,25x-konverter) ser bokeh mjuk och inte särskilt deformerad ut.

Det blir bara en marginell minskning av skärpan med telekonvertern på, men även då är objektivet superskarpt och jag såg inga tecken på irriterande kromafel.

Vinjetteringen är obefintlig, det finns ingen förvrängning och skärpan är bra oavsett brännvidd ända från full bländaröppning. Ganska så sällsynt för en zoom med en så kraftfull brännvidd.

Slutsats

Svindyra Olympus M.Zuiko Digital ED 150-400mm F4.5 TC 1.25x betalar sig fort för entusiaster som behöver mer räckvidd än vad Olympus 300/4 eller 100-400/5-6,3 kan ge dem. Med potential för 2000 mm brännvidd kan man fotografera motiv och djur som annars är oerhört svåra att fånga på minneskortet. Nackdelen är naturligtvis att 800, 1000 för att inte tala om 2000 mm ofta har vissa kvalitetsmässiga brister, men så är inte fallet här. Den relativt kompakta Olympus-zoomen är helt enkelt en fantastiskt lyckad konstruktion som jag är säker på att Canon-, Nikon- och Sony-fotografer kommer att avundas Olympus-fotograferna.