TEST: Nikon Z fc

Tidlös design blir aldrig omodern. Men i takt med att kamerorna gick från att vara analoga och mekaniska till digitala och elektroniska förändrades formspråket.

De analoga inställningarna av slutartid och bländare har ersatts av tryckknappar. Ska man läsa av inställningarna på en digitalkamera är man hänvisad till en LCD -skärm.

Så är det inte med Nikon Z fc. Som är en digitalkamera med analoga inställningshjul, precis som Nikon FM och Nikon FA hade på 70- och 80-talen. På Z fc kan du läsa av ISO, exponeringskompensation och slutartid på ett analogt inställningshjul. Även när kameran är avstängd.

Det enda du inte ser direkt är bländarvärdet. Det visas på en liten LCD-skärm som sitter inklämd mellan slutartidshjulet och exponeringskompensation och nästan är omöjlig att avläsa.

Trots Nikon-kamerans klassiska analoga design hittar vi en helt digital Nikon Z50 under det grå skalet. Vilket är en kompakt systemkamera med en 20 Mp CMOS-bildsensor i APS-C-format i en behändig storlek. De tekniska specifikationerna är likadana och detsamma kan sägas om bild- och videokvaliteten.

Men de är ganska så olika att använda.

Välkänd teknik

Den analoga hanteringen och den direkta översikten över inställningar gör att handhavandet blir mer sömlöst. Man kan stänga av skärmen och ändå ha överblick. Sökaren behöver inte fyllas med massor av information och det känns befriande att bara ställa in kameran på slutartidsautomatik och välja bländare med den programmerbara fokusringen.

Man väljer programautomatik eller prioriterad automatik – och manuell – med en omkopplare bredvid inställningshjulet för ISO. Där markerar den gröna Auto-inställningen att kameran även tar över kontrollen av ISO och ljusmätning, autofokus och så vidare.

Om man väljer att styra allting manuellt ställer man omkopplaren på M och väljer sedan slutartid till höger och bländarvärde med hjulet under utlösaren/strömbrytaren, och läser av bländare på den lilla skärmen. Som på så många andra Nikon-kameror kan man inte ändra ISO-inställningarna från ett valt värde till automatisk ISO. Man måste gå in i menyn och trycka sig fram till ISO och sedan välja Auto ISO. Onödigt krångligt.

Video

Under slutarhjulet hittar man en omkopplare som växlar mellan stillbilder och video. Som kan ställas in från full-HD med upp till 120 fps till UHD 4K.

Eftersom Z fc bygger på Z50 har kameran samma autofokus, bildhastighet på upp till 11 bilder/s, 4K/30p-video och utmärkt bildkvalitet. Men Z fc saknar handgreppet som Z50 har och har inte heller någon inbyggd blixt. Det finns dock ett separat grepp till Z fc som heter GR-1 och som enkelt monteras i stativfästet på undersidan.

Objektiv

Det finns också en objektivadapter, FTZ, som sätts på om man vill använda något av Nikons F-objektiv. För vissa fotografer kan det lösa ett problem, för det finns väldigt få Nikon-objektiv som är anpassade till Z fc (och Z50). Z DX 16-50mm f3.5-5.6 VR är ett av två zoomobjektiv, Z DX 50-250mm f4.5-6.3 VR det andra.

Nikon har också annonserat en 18–140 mm-zoom till Z50, men ännu så länge lyser den med sin frånvaro.

Annars är alternativet nya Z 28 mm f2.8 SE, som användes under testet och som motsvarar 42 mm brännvidd i fullformat. De två zoomobjektiven har inbyggd bildstabilisator, det har inte 28:an – och inte kameran heller.

Förbättrad autofokus

Den fysiska delen av kamerans autofokus är samma som i Z50, men här finns ansikts- och ögonstyrd autofokus för både stillbilder och video, som även fungerar med katter och hundar.

Precis som Z50 saknar Z fc hörlursuttag. Den har bara mikrofoningång. Men Nikon säljer kameran i ett vloggar-kit med en Sennheiser-mikrofon, fjärrkontroll och ett Smallrig-handtag/stativ.

Bildhastigheten är mycket bra, 11 bilder/s eller 9 med 14-bitars RAW-filer.

Det finns 20 filtereffekter i kameran, precis som i Z50, som man kan lägga till beroende på smak och motiv.

Bildkvalitet

Testbilderna från Z fc visar att kameran levererar lika hög bild- och videokvalitet som Z50. Den kompakta 16–50 mm-zoomen är inte lika skarp som 28 mm-objektivet, men i övrigt är den tekniska bildkvaliteten densamma.

Det nya 28 mm-objektivet (som alltså är ett 42 mm), fokuserar inte precis blixtsnabbt. Men det går tillräckligt fort för gatufoto och resebilder, och det är skarpt i hela bländarintervallet från f2,8. Där det inte heller finns mycket vinjettering eller förvrängning.

JPEG-filerna har ett vackert tonområde och färgåtergivningen är felfri. Det finns ett mycket bra dynamiskt omfång i bildfilerna, och om man lagrar 14-bitars råfiler finns det mycket att gå på under efterbehandlingen. Som i Z50 är bildbruset välkontrollerat upp till ISO 3200, gränsen går vid ISO 6400 där svagt kornbrus börjar göra sitt intåg.

Videokvaliteten i 4K är mycket hög med bra skärpa och detaljupplösning. Det finns inte heller någon beskärning av bildytan, och bara måttliga mängder rolling shutter-effekt.

Konkurrenter

I den här klassen kan man inte bortse från Fujifilm. X-T30 och X-S10 befinner sig i samma klass som Z fc. Detsamma gäller ovan nämnda Z50 och Sony a6400. Den sistnämnda har bättre autofokus och betydligt bättre batterikapacitet, medan de två Fuji-kamerorna – framför allt X-T30 – har mycket av samma retrokänsla som Z fc. Skillnaderna i bildkvalitet är små, men Fuji-kamerorna har en något bättre detaljupplösning och bättre bildhastighet, och X-S10 har dessutom inbyggd bildstabilisator.

Konkurrenterna – i synnerhet Fujifilm – har också ett mycket större urval av objektiv till sina kameror än vad Nikon har till Z-serien med APS-C-bildsensorer.

Slutsats

Vi anser att Nikon Z fc en mycket mer lyckad kamera än Nikon Df, som var Nikons första försök med en retrokamera. Z fc är verkligen en fest att fotografera med. Den fokuserar ganska så snabbt, man har full översikt över inställningar och retrodesignen sticker verkligen ut. Precis som med Z50 saknar vi en sökare med skarpare upplösning och i många fall en bildstabilisator. Men användningen och bildkvaliteten bidrar definitivt till att göra Nikon Z fc till ett mycket intressant inslag i den här prisklassen.