Få kameror är lika renodlade som Canon och Nikons flaggskepp. Så har det varit ända sedan den första analoga Canon F-1 utmanade Nikon F2 i början av 70-talet.
Då hade Nikon mer än tio års erfarenhet av att bygga spegelreflexer för krävande yrkesfotografer. En lukrativ marknad, visade det sig, för det sålde även kameror till vanliga användare som förlitade sig på en kameratillverkare som gjorde solida verktyg för proffs.
När Canon lanserade F-1 bytte Nikon ut F-modellen från 1959 mot F2, och sedan dess har Canon och Nikon slagits om samma professionella kunder.
Det gör de i dag också, och månaden efter Nikon presenterade D6 – efterträdaren till D5 – i höstas passade Canon på att lansera EOS 1Dx Mark III. Båda två är kameror som främst är inriktade mot proffs som fotograferar sport, men även erfarna och amatörer som fotograferar vilda djur och andra motiv som kräver en snabb kamera som fokuserar skarpt under alla förhållanden.
Nikon och Canon har arbetat med sportfotografer och haft OS i Tokyo 2020 som ett definierat mål. Kamerorna är släppta på marknaden även om Olympiska Spelen är uppskjutna till 2021.
För Nikons del är förändringarna i D6 inte så stora jämfört med D5, men vissa av dem är ändå viktiga. Här är en översikt över kamerans egenskaper:
- Högre bildhastighet, 14 fps i stället för 12 fps
- 10,5 bps i silent mode
- 30 bps med 8 Mp, 60 bps med 2 Mp
- 20,8 Mp CMOS-bildsensor
- Ny Expeed 6-bildprocessor
- 105 fokuspunkter, alla korssensorer ner till -4 steg (153 mix i D5)
- 15 fokuspunkter fungerar ner till f8, centerpunkt känslig ner till -4,5 steg
- 12- eller 14-bitars lossless eller okomprimerade bildfiler
- Ny Digic X-bildprocessor
- 4K/30p UHD 100 Mbps video
- MP4- eller MOV-format
- Två XQD/CFexpress-kortplatser
- Bakgrundsbelysta knappar
- Bluetooth, 2,4/5 GHz wi-fi och GPS5
- 1000BASE-T Ethernet
- Trådlös Wi-Fi-sändare (WT-6) som extrautrustning
- 3580 bilder per laddning
Allt handlar om hastighet
Kameror som denna måste fånga motivet i fokus, varje gång, och det bör gå snabbt. Bildhastighet är viktigt, men ännu viktigare är fokushastigheten och precisionen. Även om D6 har något högre bildhastighet än D5 så är 14 bilder/s en bra bit ifrån vad Canon EOS 1Dx Mark III och Sony a9 II klarar av. 20 bilder/s är och förblir snabbare.
Men Nikon har uppenbarligen jobbat hårt för att få autofokusen att hänga med och har förkastat Multi-Cam 20K-modulen med 153 fokuspunkter i D5 och ersatt den med en ny Multi-Cam 37K-modul med 105 fokuspunkter. Det låter som ett steg tillbaka, men det är det inte.
I D6 är samtliga av de 105 fokuspunkterna korssensorer, i D5 finns det 99 korssensorer, men de är spridda över ett större område. Nikon har grupperat de 105 punkterna ännu tätare (1,6x), och kontrastförbättrande fokus är tillgänglig i alla punkter. Fotografen kan också välja 27 eller 15 av fokuspunkterna i grupper och själv anpassa grupperingen efter motivet. Det finns också 17 olika fokusmönster att välja mellan.
Fotografen kan låta kameran välja fokusområde och det finns flera alternativ för att finjustera autofokusen i menyerna. D6 har också ögonbaserad fokus som gör det lite enklare att få idrottare i fokus, även vid full bildhastighet och med fokusspårning.
Resultatet är en kamera som är blixtsnabb, även om bildhastigheten i sig inte är särskilt imponerande. Den fokuserar extremt exakt vid full hastighet med 14 bps och missar knappt en enda bild. Fokusspårningen låter sig knappast störas av att det dyker upp hinder i vägen när man panorerar med kontinuerlig autofokus och full bildhastighet.
Nikons 3D-fokus brukar man kunna lita på, men jag har aldrig varit med om en Nikon-kamera som är likagrym på rörliga motiv. Bilar, cyklister eller fåglar i flykten, det spelar ingen roll för D6. Som bara tappar fokus om motivet är för långt utanför bildkanten.
Kameran har också ett par tysta lägen. Man kan fotografera med reducerad hastighet, men ändå få en bildhastighet på 10,5 bilder.
Minimala ergonomiska förändringar
Nikon har lyckligtvis behållit knappar och reglage på samma ställen som på D5. Fotografer som använder båda behöver med andra ord inte tänka på vilken kamera de använder när de växlar i hektiska situationer.
De tre knapparna till vänster om sökaren (läge, ljusmätning och bracketing) är upphöjda, och på baksidan har en mikrofonsymbol dykt upp på Fn3-knappen.
Båda handgreppen är generöst utformade och kameran kan hållas bekvämt i både liggande och stående läge. Personligen skulle jag ha föredragit att styrpinnen och AF-ON-knappen hade bytt plats när man håller kameran vertikalt, men det finns kanske Nikon-fotografer som är vana vid att ha det så. Äntligen, skulle man kunna säga, har Nikon valt blixtsnabba XQD/CFexpress-kort till båda minneskortplatserna. Lagringen kan konfigureras som fotografen vill.
Pekskärmen är tillräckligt stor och man kan bläddra i menyer, svepa i foton och välja fokuspunkt – och både skärpan och färgåtergivningen är oklanderlig. Men precis som skärmen på EOS 1DX Mark III är den varken vridbar eller vändbar. Det hade varit en fördel, speciellt med en kamera som inbjuder till både live-view-foto och framför allt videoinspelning.
Fokusomkopplaren sitter fortfarande där Nikon-användare förväntar sig att hitta den. På framsidan, till vänster om objektivfattningen, med brytaren för automatisk och manuell fokusering och en knapp för att välja fokusmetod. Annars är D6 som D5, ett redskap där varenda knapp kan programmeras till en viss funktion. Även de tre på framsidan till höger.
Anslutningar
Kameran har GPS, Wi-Fi och Bluetooth. Den kan också använda en separat Wi-Fi-sändare som heter WT-6 och har upp till 200 meters räckvidd.
I övrigt finns det en USB-C-anslutning som stöder laddning av batteriet, en HDMI-utgång av full storlek, ethernet-kontakter med 15 % högre hastighet än i D5, ingång för mikrofon samt utgång för hörlurar, Det finns också en kontakt för trådbunden fjärrkontroll och kameran stöder tethering och styrning från Nikons Snapbridge-app, som kameran också kan överföra bilder till kontinuerligt, via Bluetooth.
Den levereras med en tvillingladdare som har plats för två batterier åt gången och det går att använda en separat strömförsörjning och adapter (EH-6C med EP-6) som finns som extrautrustning. Kameran kan fjärrstyras på avstånd, upp till 120 meter, med den trådlösa fjärrkontrollen WR-1.
Bildkvalitet
10 procent av ungefär 1 000 bilder togs som enstaka bilder, med normal autofokus, och lagrades som rå- och JPEG-filer. Resten togs med 14 bps (Ch), med fokusspårning (AF-C) och olika inställningar för fokusgrupper. Det gjorde det extra spännande att ta reda på hur många av bilderna från serierna som faktiskt blev skarpa.
Svaret är förvånansvärt många. Cyklister på anorektiska tävlingscyklar var ingen match för Nikon-kamerans fokusspårning. De röda fokuspunkterna hängde som en bisvärm i sökaren och gav inte upp även om cyklisterna försvann bakom en skylt eller bil. Och bilar är så stora att de inte heller visade sig vara någon utmaning för den nya fokusmodulen i D6.
Fåglar, å andra sidan, var svårare. De är mycket mindre än cyklister eller fotbollsspelare och mycket mer oförutsägbara. Där gick det att få kameran att missa, särskilt om fåglarna flög närmare bildkanten i sökaren, alltså utanför fokuspunkterna.
Det är egentligen extremt bra. Det är svårt att säga om autofokusen är bättre eller sämre än i Canon EOS 1DX III eller Sony a9 II. Eftersom bildhastigheten är lägre ökar också chansen för fler skarpare bilder. Jag tror ändå att skillnaden är av akademisk karaktär, för de flesta fotografer är det inte 14 eller 20 bps som är avgörande ändå.
Det kan nog hända att en del fotografer bryr sig mer om bildkvaliteten. Och den är, som förväntat, mycket hög. Precis som den var i D5 när vi testade den 2016.
Kameran kan ta bilder upp till ISO 3,28 K, vilket naturligtvis bara är strunt eftersom bilderna är oanvändbara även om man efterbehandlar dem. Håller man sig under ISO 51 200 blir det genast bättre. Därifrån och nedåt är D6 lite bättre på att bevara skärpa och detaljer än a9 II och 1D Mark III, utan att bildbruset blir för irriterande. De flesta kommer knappast att gå över ISO 25 600, och därifrån och nedåt finns det knappt någon synlig skillnad i bilderna från de tre kamerorna.
Sony-kameran genererar dock något mindre brus än D6 vid lägre ISO-värden, åtminstone upp till ISO 800–1000. Det ska sägas att skillnaderna här är så små att de syns bättre på testplanscher än på vanliga bilder.
Konstigt nog har kameran ingen 120 fps-videomöjlighet. Man kan ta 30 bps-serier med upplösningen reducerad till 8 megapixlar, eller 60 bps om man kan leva med 2 Mp. Däremot kan man spela in video i 4K UHD från hela bildytan, och även om videokvaliteten är felfri så är fokuseringen med live-view lite långsammare och mer oförutsägbar än den är med stillbilder när man använder sökaren. Manuell fokus är regeln för video här, alltså.
Slutsats
Proffsmarknaden är liten och konkurrensen är hård. För Canon, Sony och Nikon är det viktigt att möta de höga kraven från professionella fotografer som ständigt letar efter det bästa redskapet. De flesta av dem hade varit väldigt nöjda oavsett vad det står längst fram på kameran, de tre kamerorna i den här klassen levererar de skarpaste bilderna man kan ta av sport, djurliv och action. Men i praktiken är skillnaderna inte så stora att vi räknar med att Canon kan stjäla så många fotografer från Nikon, eller tvärtom. Om man är van vid att använda Nikon D3, D4, D5 och kanske D750 eller D780, är D6 nästa naturliga steg. Då får man inte bara Nikons grymmaste sportkamera, utan också en av de bästa proffskamerorna som finns just nu.
