Om man ska fotografera vilda djur kan en snabb kamera vara avgörande. Och om djuren till exempel är fåglar som befinner sig långt bort så behöver man ha mycket zoom. Annars blir de bara suddiga prickar mitt i bilden.
Det är här ultrazoomkamerorna kommer in. De skiljer sig från superzoomkamerorna främst genom att ha betydligt mer än 20x eller 30x zoom. Vilket exempelvis Sony RX10 IV och Panasonic Lumix FZ2000 har.
Nikon har två sådana här kameror med ultrazoom. Coolpix P1000 med 125 x zoom (!) och den här, Coolpix P950 med 83x zoom. Bortsett från optiken är de nästan identiska, fast P950 är mindre, lättare och billigare. Den större P1000 har en zoomring längst fram på objektivet, men i övrigt är skillnaderna små.
24–2 000 mm
Om man inte behöver 3000 mm tele och klarar sig med en 24–2000 mm zoom i stället så är P950 ett bättre val. Precis som P1000 har den här kameran en liten (1/2,3 tum) bildsensor med 16 megapixlar, filmar video i 4K/30p, lagrar råfiler, tar 7 bilder i sekunden och har förprogrammerade inställningar för mån- och fågelfoto på programhjulet på ovansidan.
Ingen av dem är vädertätad som Sony RX10 IV, egentligen passar Nikon-kamerorna bäst som resekamera för de som vill fotografera vilda djur på semestern.
Storleken påminner om en spegelreflex med en fullvuxen zoom, men det finns ingen ultrazoom för spegelreflexer – och hade det funnits så hade objektivet varit enormt och innehållit mycket dyrt glas.
Ur den synvinkeln är Nikon P950 ett klipp. Behändig att använda och praktiskt utrustad med allting i en och samma kamera.
Den enorma räckvidden som 83x zoom ger medför dock en del utmaningar också. Kameran kan vara svår att hålla stilla, därför finns det programlägen för fotografering av fåglar och månen, och den inbyggda 5,5-stegs bildstabilisatorn hjälper till med stabiliteten.
Observera att programlägena för fågel- och månfotografering bara är begränsade till vissa brännvidder och enbart JPEG-bilder.
Användning
Man kan använda den inbyggda elektroniska sökaren, som är mycket större och tydligare än vad som är normalt i en kompaktkamera med så liten bildyta. Avsaknaden av en zoomring innebär att man måste använda zoomknappen på sidan av kameran eller runt utlösarknappen.
Det finns också ett hjul på sidan för manuell fokus, samt en praktisk zooma-ut-knapp. Den är smidig när man behöver ett bredare utsnitt för att se mer av området runt motivet – och tro mig, med 83x zoom så är den här funktionen välanvänd. Tryck på den för att zooma ut och släpp när du har ”siktat in dig” på motivet igen.
Nikon har också ett hopfällbart optiskt sikte (DF-M1 Dot Sight) med LED-markering i centrum som sätts fast på den uppfällbara blixten i blixtskon och som ska göra det lättare att sikta in sig på motivet på långa avstånd.
Men det är inte bara på längre avstånd som Nikon-kameran briljerar. Den har även en makroinställning ner till 1 cm, så att man kan komma nära inpå även små motiv.
Eftersom P950 är relativt lätt och greppet har gott om plats för fingrarna så ligger den väl i handen. Det går utmärkt att sköta den med handskar på och fotografer med glasögon kan använda den stora sökaren utan problem.
Kameran saknar pekskärmen som skulle ha gjort val av fokuspunkter mycket enklare. Speciellt vid videoinspelning. Och en zoomring är att föredra framför en knapp. Vädertätning kommer säkert somliga att sakna, men det inte så vanligt i den här prisklassen. Ljusstyrkan f2,8–6,5 är väldigt bra för en 24–2000 mm-zoom, men kameran har ett par utmaningar när det gäller snabbhet.
Hastigheten 7 bilder per sekund är visserligen tillräcklig för fågelskådning, så länge slutartiden är tillräckligt kort. Det är lite värre att fokusspårningen inte alltid hänger med glidflygande måsar, för att inte tala om mindre fåglars hastiga rörelser. Det är lättare att få skarpa bilder av månen, men med så långa slutartider som man behöver då räcker det inte med bildstabilisator. Man behöver stativ.
Bildkvalitet
Kameror med små bildsensorer har ofta svårt med brus vid höga ISO-värden. Vilket man gärna behöver om man ska plåta månen. Fotografen kan ställa in ljuskänsligheten själv eller låta kameran ta hand om det. Man ska vara försiktig när man tangerar ISO 1600, annars blir bruset av den gryniga sorten.
Ljusmätningen och vitbalansen är väl kontrollerad, och bildernas skärpa är bra till en viss punkt. Eller vi kanske ska säga brännvidd. Zoomen är klart bäst från 24 till 100/200 mm, men skärpan avtar gradvis i takt med att brännvidden ökar. Detta beror delvis på att det är praktiskt taget omöjligt att hålla en kamera stilla vid 2000 mm, och vid så långa brännvidder kan inte bildstabilisatorn kompensera tillräckligt för rörelser.
Färgåtergivningen, kontrasten och dynamiken är som förväntat från en kamera i den här klassen, men varken kontrollen över brus eller dynamiken når riktigt upp till vad man får med Sony RX10 IV eller Panasonic FZ2000.
Det gör inte videokvaliteten i 4K heller, den ligger visserligen skyhögt över 1080 HD-kvaliteten, men blir aldrig lika skarp som från större 1-tums bildsensorer.
Slutsats
Kompromisserna tycks rada upp sig när man vill ha allt på en gång. Man får nämligen vara villig att leva med ett par kompromisser för att få så mycket zoom som Coolpix P950 kan erbjuda. 83x zoom är inte vardagsmat och innebär en del optiska svårigheter, som Nikon bara delvis har lyckats lösa. Bildkvaliteten är som förväntad från en kamera av den här typen: bra, men inte mer. Bildhastigheten är acceptabel, men bufferten begränsar antalet bilder man kan ta i serie, och vid de mest extrema brännvidderna hänger inte alltid autofokusen med. Men kors så nära de vilda djuren man kommer med en sådan här kamera!
