: Leica T

De ikoniska bilderna, de berömda fotograferna och den skarpa bildkvaliteten, allt har bidragit till att befästa Leicas status som det ultimata kameramärket. Oavsett om man är amatör eller proffs är det svårt att förhålla sig neutral till den lilla röda cirkeln som symboliserar småbildsrevolutionen Oskar Barnack startade 1914.

Det vore ingen överdrift att säga att fotograferandet hade sett annorlunda ut om inte Leica hade funnits. Den kompakta lilleputtkameran som använde biofilm (fast vänd åt andra hållet) innebar att det äntligen fanns en kamera som fick plats i rockfickan utan att behöva monteras isär.

Nu för tiden kallar vi dem för fullformatkameror. Den sista arvtagaren efter Barnacks ”0-serieprototyper” med 24 x 36 mm bildyta heter Leica M. Fast den är ett kostsamt nöje, priserna börjar på 55 000 kronor för bara kamerahuset.

Med en M-adapter kan Leica T använda alla M-objektiv.

Då är nya Leica T en betydligt mer överkomlig dröm för vanliga dödliga. Det är Leicas första egenutvecklade systemkamera i småbildsformat – som inte tillhör M-serien – sedan Leica CL från 1970-talet.

Det finns flera likheter mellan Leica T och den analoga CL-kameran: utbytbar optik och möjligheten att använda M-objektiv (med adapter), få knappar och reglage för smidig skötsel, lägre pris för att nå ut till fler fotografer – och samma höga krav på bildkvalitet som de mer exklusiva modellerna. Leica T saknar dock sökare. I stället har den en innovativ pekskärm.

Axel- och handremmen klickas fast säkert i Leica T:s speciella fäste.

Nytt system
Leica T är den första kameran i något som säkert blir en hel serie systemkameror med APS-C-bildsensor. Sensorn är lite mindre än fullformat och gör det möjligt att begränsa optikens storlek. Som de två objektiven vi testade med: Summilux 23 mm/f2 (motsv.35 mm) och Vario-Elmar 18–56 mm/f3,5–5,6 (motsv. 28–85 mm). Båda med autofokus och byggda i Japan. Till skillnad från kamerahuset som är byggt i Tyskland.

Längre fram kommer också en Vario-Elmar 11–23 mm/f3,5–5,6 vidvinkelzoom (motsv. 17–35 mm), och en Vario-Elmar 55–135 mm/f3,5-5,6 telezoom (motsv. 80–200 mm).

Leica lanserar också ett stort urval av väskor, hölster och naturligtvis en M-adapter som gör att man kan använda Leica T med M-objektiv, vilket utökar urvalet av optik betydligt. Adaptern kostar 3 000 kronor.

Tillbehöret som blir mest uppskattat är kanske Visoflex, en sökare för 4 500 kronor. Den är elektronisk och har 2,4 Mp-upplösning, inbyggd GPS och släcker skärmen och tänder sökaren automatiskt när fotografen lyfter kameran till ögat.

En handledsrem i silikon kostar 300 kronor, ett extra batteri (med inbyggt lock i samma färg som kameran) kostar 800 kronor, och den smarta axelremmen med det unika kamerafästet 600 kronor.

Urfräst och putsad
Eftersom Leica konstruerat T-kameran från grunden har de haft friare händer att skapa något helt nytt, med färre begränsningar än om de byggt vidare på en färdigutvecklad modell. Kamerahuset är till exempel urfräst ur ett enda block aluminium, och fram- och baksidan är sedan handputsade i trekvart innan monteringen av kameran påbörjas. Allt för att få den yta som Leica vill ha.

Designen är skapad i samarbete med Audi och är en lyckad blandning av snyggt utseende och funktionalitet. Kameran har nästan inga knappar. Två rattar sitter nedsänkta på ovansidan och används till exempel för att ställa in bländare och ljuskänslighet.

Alla sekundära funktioner har förlagts till den innovativa 8,4 centimeter stora pekskärmen i 16:9-bredformat. Leica har gjort sitt eget grafiska gränssnitt som in stället för ikoner av samma typ som i Android-kameror har en enhetlig ikondesign i gråtoner, där man själv väljer vad som ska finnas på startskärmen.

Unik skärm
Det tog förvånansvärt kort tid att lära sig gränssnittets logik, helt enkelt för att det är så överskådligt och okomplicerat. Navigering och inställning går fort och smidigt efter en kort tillvänjning.

Kameran ligger mycket skönare i handen än man kanske skulle kunna tro. Greppet är inte djupt, men så brett att man kan sprida ut fingrarna tillräckligt mycket för att få ett bra tag om kamerahuset. Baksidan har däremot inget tumgrepp, så efter ett par dagar önskade jag att högersidan hade varit gummerad. Det hade gjort greppet bättre när man går omkring med kameran i handen länge.

De veckor jag använde kameran blev jag mer och mer bekant med dess irrgångar och logiska brister samt ljusmätningens förmåga att överexponera, och uppskattade mer och mer hur enkelt kameran gjorde det att fotografera.

Att det i dagsläget inte går att stänga av bildvisningen efter exponering (auto review) har Leica lovat mig att de ska fixa. Att det inte finns fokusmarkering (peaking) vare sig på skärmen eller i den separata sökaren, när jag fokuserar för hand med manuell Leica M-optik, kan det hända att Leica fixar i en firmware-uppdatering.

Projektledaren för Leica T, Maike Haberts

Men varför Leica vägrar ge oss en möjlighet att själva välja mellan råfiler (DNG) och JPEG-filer är en gåta. Det går att bara lagra i JPEG, men om man väljer DNG så måste man också se till att det finns plats för JPEG-kopior.

Bildkvalitet
Då är det inte så dumt att kameran har 16 GB internminne om man har fyllt (eller glömt ta med sig) minneskorten.

De 1500 motiv jag förevigade med Leica T blev tagna med det nya Summix 23 mm-objektivet, men även med den nya 15–56 mm-zoomen plus en Noctilux 50 mm/f0,95 med M-adapter.

Autofokusen var snabb och precis med de nya T-objektiven, även om den fick leta en del när motivet hade låg kontrast och den inte hängde med så bra i panoreringar och fokusspårning som jag hade velat.

Högdager kan bränna ut i vitt om man inte kompenserar för det.

Man kan ange fokuspunkter direkt på skärmen, vilket är praktiskt i en del fall, men Leica har inte gjort det så att man kan välja fokuspunkt direkt i kombination med utlösaren. Med andra ord går det inte ta en bild genom att bara trycka på skärmen.

Det första som slog mig när jag gick igenom testbilderna var att T-optiken levererade enastående färger, kontrast och skärpa. Nästan oberoende av bländare och brännvidd, och utan nämnvärd linjeförvrängning eller vinjettering.

Kameran har samma 16-megapixlars bildsensor som Leica X Vario, men en nyare och bättre bildprocessor. Resultatet är att JPEG-filerna nästan behandlades helt perfekt. Så länge kameran inte överexponerade, vilket den gjorde någon gång emellanåt men jag lärde mig att kompensera för det i förväg. Jag hittade en handfull bilder som jag skulle ha processat annorlunda (då kunde jag ha använt mig av DNG-filen). Resten var snyggt återgivna, med prydlig mättnad och fina graderingar av hudtoner. Högdager klipper i tidigaste laget, fast det går att kompensera för. Annars finns det inte mycket att klaga på.

Brus kontrolleras väl upp till ISO 3200, där det går att skönja marginellt kornbrus, och jag hade inga problem med att använda ISO 6400-filer heller. Framför allt inte i svartvitt, där det finkorniga bruset ofta kan se klädsamt ut.

Slutsats
Leica-kameran har inga direkta konkurrenter. Fujifilm EX-2 och Sony A7 är de närmaste vi kan komma på. De är billigare och har inbyggd elektronisk sökare, men kvaliteten är inte av samma klass som Leica T. Som är en kamera det är lätt att bli förtjust i. Bortsett från ett par logiska brister är den en fröjd att använda och bildkvaliteten är oklanderlig.

Men den kostar. 28 500 kronor för hus och Vario-Elmar 18–56 mm-zoomen är i mesta laget för en kamera utan sökare och bara måttlig ljusstyrka, bild- och autofokushastighet. Även om det ingår en Adobe Lightroom-programlicens. Men det är något visst med att knäppa bilder med en Leica. Och skärpan och kontrasten som Leica-optiken har kan ge dig de magiska ögonblick som kännetecknar en äkta Leica-kamera.

ISO 1600.