: Leica SL

Man kan alltid undra hur Leica tänkte när de bestämde sig för att bygga ännu en systemkamera. Som med ett passande objektiv kostar ett sexsiffrigt belopp. Har framgången stigit dem åt huvudet? Vem tror de köper en fullformatkamera som kostar mer än dubbelt som mycket som konkurrenternas motsvarande modeller?

Frågorna är många och jag har ställt dem både till Leicas chef Oliver Kaltner och produktchef Stefan Daniel. Svaren är att nya Leica SL är en systemkamera för professionella fotografer som behöver snabb autofokus, hög bildhastighet och vill kunna kombinera detta med Leicas legendariska optiska kvalitet.

Det går inte med någon av Leica nuvarande systemkameror, och den enda med fullformat är Leica M med schaktsökare och manuell fokus.

Så Leica tittade bakåt i tiden och använde det analoga R-systemet från 70- till 90-talet som inspiration till sin nya systemkamera. Men att kombinera en spegelreflex med digital fullformatsensor, hög bildhastighet och blixtsnabb autofokus har inte varit möjligt förrän tekniken blivit mer mogen.

Valet föll på en spegellös konstruktion som gör det möjligt att göra kameran snabbare eftersom den har färre rörliga delar framför bildsensorn.

Leica SL är just en sådan kamera. Det kan ta bildserier med 11 bilder/s och har snabb fokusspårning, lagring av 4K-video internt, GPS-taggning av bilder, wifi för trådlös överföring av bilder samt ett väderskyddat kamerahus.

Motsvarande specifikationer hittar man bara i ett fåtal av konkurrenternas kameror. Canon EOS 1Dx för 55 000 kr klarar 12 bilder/s och Nikon D4s för 50 000 kr klarar 11 bilder/s. Men båda har fullformatssensor med lägre upplösning och kan inte filma 4K-video.

I SL-kameran har nämligen Leica valt samma 24 x 36 mm-fullformatsensor som sitter i Leica Q. Med 24 megapixlar, fast här är mikrolinserna anpassade för utbytbar optik.

SL är nästan en ”Leica S Leicht”, med ganska så snarlik formfaktor som den mycket större mellanformatkameran, där en minimalistisk design domineras av ett fåtal omärkta – men programmerbara – knappar och ett stort handgrepp.

Kameran har utvecklats i Wetzlar och bygger inte på någon donatormodell från en annan tillverkare. Leica har varit helt fria att bygga kameran helt från scratch.

 

Enorm sökare

Det har inte bara gett Leica SL ett distinkt utseende utan också unika funktioner, till exempel en stor elektronisk sökare med 4,4 Mp-upplösning och 0,8x förstoring, och en objektivfattning som kan användas med alla Leica-objektiv. Man behöver bara en adapter.

Första gången man tittar in i sökaren slås man av att det är som att titta ut genom ett stort fönster. Den kraftiga förstoringen och höga upplösningen är det ingen känd fullformatkamera som kommer i närheten av. Fotografer kommer att älska sökaren i Leica SL eftersom de ser fler detaljer i motivet och kan kombinera det med massor av praktisk och valfri information.

Knappar och rattar

En ordentlig diopterjustering finns också, i form av en vridbar ring runt okularet, precis som på Leica S, med tydliga markeringar. Markeringar finns för övrigt inte på några andra knappar. Bortsett från inspelningsknappen, som har en röd prick, och av/på-knappen. De fyra avlånga knapparna runt pekskärmen kan nämligen programmeras, vilket innebär att fotografen måste komma ihåg vilken funktion som hör till varje knapp. Detsamma gäller funktionsknappen på framsidan bredvid greppet och live view-knappen.

Vid tummen på baksidan finns ett tryckkänsligt inställningshjul och en tryckkänslig joystick. För att välja exponeringsprogram trycker man på inställningshjulet och vrider. Både hjulet och joysticken går att använda för att navigera i skärmmenyn, där man hittar fokusområde, fokusspårning, fokusmarkering, ljusmätning och alla inställningar som brukar finnas i avancerade digitalkameror.

Pekskärmen fungerar inte i menyerna på skärmen, men i live view, då kan man välja fokuspunkt fast inte ta bilden. Men det är möjligt att ändra exempelvis ISO med fingret och bläddra bland bilderna på minneskortet.

Hastighet

Kameran har två minneskortplatser för SD-kort, den ena stöder blixtsnabba UHS-II-kort med skrivhastigheter på upp till 100 MB/s, vilket behövs för att spela in 4K-video. Men det underlättar också när man tar bildserier. Då sväljer kameran undan 30–35 bilder i både råformat (DNG) och JPEG, dubbelt så mycket och mer än så om man bara lagrar JPEG – men Leica SL tar lååång tid på sig att lagra så långa bildserier. En dryg minut får man faktiskt räkna med. Det är inte speciellt imponerande för en kamera som skryter med hög sin höga hastighet.

Autofokusen går det inte att gnälla på. Med fokusspårning hade kameran inga som helst problem att följa rörliga motiv under panoreringar. Även om motivet rörde sig både i sidled och djupled. Varenda bild var knivskarp. Mycket bra.

4K-video

Bortsett från att Leica har valt en HDMI-kontakt i full storlek – när HDMI-C räcker hur bra som helst –finns det inte mycket dåligt att säga om videofunktionaliteten heller. Visst, det finns ingen mikrofon eller hörlurskontakt, man behöver en adapter för sådant – och den är inte klar för butikerna ännu.

Men annars kan videofotografer använda 4K-video i både Cinema 4K och i UHD med 24 och 25/30 bildrutor per sekund. Kameran stöder lagring av 8-bitars filer men kan överföra 10-bitars video (4:2:2) via HDMI-utgången. Den stöder även Video Gamma Log (V-Log) med utökat dynamiskt omfång, tidkodning och visar både fokusmarkering och zebraränder för kontroll över fokusplan och exponering.

 

Knivskarp bildkvalitet

Eftersom Leica SL har samma bildsensor som Leica Q är det inte så konstigt att bildkvaliteten är lika hög. Vi testade kameran med det nya objektivet Vario-Elmar SL 24–90 mm/f2,8–4 för 42 600 kronor (!) som är det första och hittills enda objektivet som finns till SL-systemet.

I vår kommer en 90–280 mm/f2,8–4 telezoom och först under fjärde kvartalet 2016 kommer en 50 mm/f4 med fast brännvidd. Produktchefen Stefan Daniel har lovat att Leica ska öka takten på objektivlanseringar till SL-systemet med fler fasta brännvidder, men det första året är urvalet dessvärre magert.

Om man inte räknar med alla andra Leica-objektiv, vill säga. Med adapter kan SL-kameran nämligen använda sammanlagt 145 av Leicas olika objektiv. Till exempel T-objektiven till APS-kameran Leica T – som naturligtvis ger APS-utsnitt med beskäring på SL. Med andra adaptrar kan man använda S-seriens objektiv i fullformat – alla 16–21 av Leicas Cine-objektiv för video, 51 R-objektiv med manuell fokus och 48 M-objektiv. Till exempel Summicron-M 28 mm/f2,0 som vi också testade Leica SL med.

Med de två objektiven har Leica SL en tämligen felfri bildkvalitet. Precis som Q-kameran har den en bilddynamik som motsvarar 13 exponeringssteg. I praktiken betyder det att dynamiken är fullt i klass med de bästa fullformatkamerorna, fast jag märker att kameran bränner ut högdagrar lite tidigare än Nikon D750 och Sony a7r II.

Färgerna är dock väldigt typiska för Leica. Med en fantastisk färgmättnad och vackra toner återges allt från landskap och arkitektur till hudtoner väldigt levande. Sätt på Leica-optik så får du mer kontrast och djupare svärta än med exempelvis D750.

Tittar man på detaljskärpan måste man använda lupp för att se att Sony a7r II och Canon EOS 5DsR är bättre eftersom de har fler megapixlar.

Skärpan är uppseendeväckande bra i det nya zoomobjektivet. Det finns en knappt synlig förlust av skärpa ut mot hörnen med största bländare, och ytterst lite diffraktion med små bländare. Det finns marginellt med vinjettering och förvrängning och inte heller mycket kromafel eller ströljus i vare sig DNG- eller JPEG-filer. Stefan Daniel håller med andra ord vad han lovar när har säger att Leica är mer intresserade av optisk perfektion än att göra objektiv så lätta och ljusstarka som möjligt.

Därav kompromissen med ljusstyrkan, som är svagare än Nikons och Canons motsvarande zoomer, som dock täcker max 70 mm tele i stället för Leicas 90 mm. vrider man på zoomringen så ser man att bländaren ändrar sig snabbt. Vid 35 mm är den f3,1, vid 50 mm redan f3,5, medan konkurrenternas motsvarande normalzoomer behåller f2,8 vid alla brännvidder.

Tittar man på orenheter ser man finkornigt brus från ISO 1600 till 3200, men ISO 6400 är fullt användbart under dåliga ljusförhållanden. Det är först vid ISO 12800 som kornbruset blir plågsamt, och där ligger Leica SL ett snäpp efter Nikon D750 och Sony a7r II. I praktiken skulle jag vilja säga att ISO 6400 är maxgränsen för bilder man inte behöver efterbehandla för brus.

Men jag upptäckte ett problem med kamerans brusreducering. Från ISO 1600 syns en antydan till banding – ränder – och det blir allt starkare och mer plågsamt när man höjer ljuskänsligheten. Det syns inte i alla motiv men är ett problem som Leica bör rätta till i en kommande uppdatering av kamerans programvara.

4K-video? Det finns inte mycket dåligt att säga om filmkvaliteten. Jag hade velat se 4K-video med 50p-bildfrekvens och högre bandbredd, eftersom det ger en renare filkvalitet, men absolut, för proffs som kör V-Log gamma och efterproducerar i Adobe Premiere eller Final Cut, har kameran en hög videokvalitet som räcker och blir över.

 

Smolket i glädjebägaren

När man har vant sig vid stealth-designen, programmerat och lärt sig knappfunktionerna och accepterat att kamera+zoom är en svintung och svindyr kombination så är Leica SL en proffskamera man kan bli förtjust i. Den känns gediget hopskruvad och är snabbare, lättare och enklare att använda än Canons och Nikons motsvarande proffskameror. Som saknar 4K-video. Leica SL är också snabbare än Sonys a-serie, och i praktiken är inte bildkvaliteten sämre än i någon av de andra. Det är det viktigaste. Men det finns smolk i glädjebägaren också. Det höga priset har vi nämnt, men än värre är nästan att Leica inte har något annat än en zoom att erbjuda till SL-systemet. Det kan få många fotografer som inte redan har Leica M-optik att välja någon av konkurrenternas kameror i stället.