Enligt myten är Leica bara till för stormrika äldre män som gillar pryda sig med en svindyr kamera med design från tiden när de var unga.
I själva verket gör Leica många olika kameror, för olika målgrupper. Leica Q2, till exempel. Den andra upplagan av en av våra favoritkameror. Ett diskret ”smycke” som kanske mer vänder sig till det yngre gardet.
2019-versionen av kameran liknar sin föregångare, Leica Q, som vi testade för en evighet sedan men fortfarande har fina minnen från. För att inte tala om bilderna. Den nya versionen, som påminner om Leica M, är precis som föregångaren Q en mindre kamera med 28 mm fast brännvidd.
Objektivet är det enda som finns kvar av originalet, fast nu är det vädertätat precis som kamerahuset. IP52-klassningen betyder att kameran tål damm, sand och lätt regn men inte kan tas med under vatten.
Det räcker gott och väl för gatufoto, landskapsbilder i dåligt väder och naturligtvis rese- och dokumentärfoto. En utmärkt semesterkamera är den också. Diskret, kompakt, relativt lätt och inte minst snabb. Fina egenskaper för en resekamera.
Tekniska uppgraderingar
Formfaktorn är densamma som i Q-modellen, men färre knappar, bättre pekskärm och större batteri – som kommer från Leica SL – har gjort Q2 till en bättre kamera. Den har också en ny OLED-sökare med 3,7 Mp-upplösning, lika stor som tidigare men mycket bättre.
Den har ingen synlig fördröjning och inga artefakter när man panorerar eller tar bildserier, och är knivskarp med synligt bättre färgåtergivning.
Bildhastigheten maxar vid 10 bilder/s, ISO-känsligheten vid 50 000 (50 är minsta) och slutartiden vid 1/40 000 när elektronisk slutare är vald. Objektivets bladslutare sträcker sig till 1/2000 s och har blixtsynk med alla slutartider.
Bildsensorn är ny. En CMOS-sensor i fullformat med 47,3 megapixlar – motsvarande den som sitter i Panasonic Lumix S1R – och optisk bildstabilisator ger nya möjligheter. Bland annat 4K-video, vilket föregångaren saknar.
Summilux f1.7 och digitala brännvidd
Det skarpa 28 mm-objektivet med ljusstyrka f1,7 har manuell fokusring med avståndsskala och hyperfokalmarkeringar. Och en trestegs bländarring till f16 samt makroinställning som ger en närgräns på 17 cm.
Summilux-objektivet är byggt som ett SL- eller M-objektiv och har samma gedigna kvalitetskänsla.
Här kan man faktiskt välja andra brännvidder än 28 mm, fast med digital beskärning. Tryck på knappen vid tummen för att växla mellan 28 mm brännvidd från hela bildsensorn eller 35, 50 eller 75 mm med beskärning. Då klipper kameran i bildsensorn och utsnittet visas i sökaren och på skärmen.
Väljer man 35 mm får man fortfarande respektabla 30 Mp i upplösning – mer än föregångarens 24 Mp från hela bildytan. En tryckning till ger 50 mm och 15 Mp, medan 75 mm sjunker till 6,6 Mp.
När man väljer digitala brännvidder lagras råfilen som en DNG-fil i full upplösning parallellt med den beskurna JPEG-filen.
Autofokus och seriebilder
Q2 har många fler förbättringar. Autofokusen är snabbare och mer exakt och man kan flytta fokuspunkterna med fyrvägsknappen på baksidan, eller fingret på pekskärmen när den är i live-view-läge.
Autofokus fungerar utmärkt med seriefoto, så länge kameran och motivet står stilla. Blir det mer action måste man byta till fokusspårning, som fungerar fint så länge man planerar lite och motivet inte rör sig för snabbt. Under panorering hänger autofokusen med bra, men om hastigheten går upp så får den jobba för att hänga med.
Kameran har ansiktsigenkänning och gruppering av fokuspunkter, men inte ögonfokus som är så praktisk i porträtt. Fast det är klart, någon renodlad porträttkamera är Q2 inte.
JPEG? Va?
Jag hoppade till lite när jag såg JPEG-filerna på skärmen. När jag plockade upp dem på min iMac blev jag besviken. De såg nästan färglösa ut. Bleka, med urlakad kontrast och inte alls Leica-looken jag är van vid. Av någon outgrundlig anledning har Leica valt en JPEG-kalibrering som inte kan användas till mycket. Som tur är går det att justera färger, skärpa och kontrast i kameran och spara inställningarna.
Då kan JPEG-filerna bli riktigt fina.
Bilddynamik
Råfilerna i DNG-format ger enormt mycket att gå på under efterbehandlingen. Speciellt från ISO 50 till 3200. Man kan dra upp ljuset åtminstone tre steg utan att få problem med färg eller brus. Kontrasten kan höjas ordentligt och det finns mycket att hämta i DNG-filerna. Kontrast, dynamiskt omfång och färgdjup tas om hand väl av Q2, till och med JPEG-filerna tål en hel del redigering innan problem uppstår.
Objektivet
Den nya 47 Mp-sensorn i fullformat är ingen match för den skarpa 28 mm-vidvinkeln. Som ger en fenomenal detaljskärpa, klart bättre än föregångaren och helt klart i toppklassen bland fullformatkamerorna.
Skärpan och ljuset avtar lite i hörnen med full bländare men från f2,8 går det inte att skymta varken vinjettering eller andra optiska problem. Helt fantastiskt. Linjeförvrängningen är minimal för 28 mm och använder man motljusskyddet som ingår är optiken inte särskilt känslig för ströljus eller ghosting.
Beskärning
Med blygsamma 6,6 Mp finns det inte mycket att gå på om man ska skriva ut i storformat från 75 mm brännvidd. Den digitala beskärningen utmanar skärpan och upplösningen så mycket att jag inte kan se många användningsområden för 75 mm. 50 mm ger däremot mycket mer att gå på och fungerar också till porträtt där man inte ska ha ett stort utsnitt. 35 mm är en no-brainer och jag växlade mellan 28 och 35 hela tiden utan att oroa mig för kvalitetsförluster.
Brus
Jag upptäckte att ISO 6400 gick som en dans. Naturligtvis finns det brus då, men inte mycket. Problem kan uppstå när man går över ISO 12800 särskilt med bilder som tas i mörker, de behöver dras upp lite men är definitivt godkända.
Video
Det här är ingen videokamera. Det finns ingen mikrofoningång, inte ens USB- eller HDMI-kontakt, men 4K-inspelningar ser förvånansvärt rena och skarpa ut. Så man kan absolut få finfina videofiler från Q2. Om man vill det.
Konkurrenter
Det finns inte många kompaktkameror med fullformatsensorer. Åldrande Sony RX1r II är den enda som fortfarande säljs. Den har en 42 Mp-bildsensor och uppfällbar sökare, 35 mm/f2 och slappa fem bilder/s i bildhastighet. Batteritiden är löjligt kort (220–230 bilder) men Sony-kameran är mindre, billigare och levererar trots alla brister mycket hög bildkvalitet.
Slutsats
Leica Q2 är den finaste, skarpaste, enklaste och mest tillfredsställande kompaktkameran på marknaden i dag. Den är ljudlös, diskret, snabb och en glädje att fotografera med, och bildkvaliteten krossar alla andra kompakter. Elefanten i rummet är det höga priset. Men man får se det så här: Priset på en 28mm/1.4 Summilux till Leica M är betydligt högre än priset för Q2. Då får man vare sig makro, autofokus eller bildstabilisator – eller ens en kamera att ta bilderna med. Kan vara värt att tänka på.
1 reaktion på ”Leica Q2”
Skriv en kommentar
Läs hela artikeln med LB+
Årets bästa erbjudande
Full tillgång till allt innehåll i 4 veckor för 4 kr
LB+ Total månad
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad
LB+ Total 12 månader
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser
Hej , någon med erfarenhet av q2? Jag behöver feedback innan jag lägger så mycket pengar på en sådan fantastisk vacker kamera. Vet ärligt inte om det är status fixeringen jag dras till, men förmodligen. Min senast inköpta kamera var Nikon D80 den har skänkt mycket glädje och tusentals bilder men när mobilkameran sprunget förbi i teknik och kvalitet får man sätta ner foten 🙂 inget ont om mobilkamrerna dom är fantastiska på sitt sätt och den man använder mest.