test: Leica M10-P

De har gått varsamt fram hos Leica – något de ofta gör – när de konstruerat P-versionen av M10. Den något mer diskreta upplagan, utan den röda logotypen, men den här gången med ett par inte oväsentliga förändringar också.

Leica M har alltid varit en diskret kamera. M10-P är den mest diskreta av dem alla, för den är dessutom nästan ljudlös och ser på håll ut som en analog ramsökarkamera från 60-talet.

Vilket den på sätt och vis är. Åtminstone i grunderna, fast med en digital bildsensor i stället för 35-film.

Den stora ramsökaren har alltid funnits där på en M. En skärm har ersatt luckan som bara täckte halva baksidan, men den avtagbara bottenplattan är av samma typ. Den måste för övrigt tas bort helt för att man ska komma åt batteriet och minneskortet.

En nackdel, naturligtvis, om kameran sitter på ett stativ eftersom det inte finns någon USB-kontakt för laddning eller överföring av bilder.

Å andra sidan är en Leica M inte gjord för att sitta på stativ hela tiden.

Det är en kamera som ofta föredrogs av fotografer som behövde en liten, lätt och – här kommer det igen – diskret kamera. En som kunde användas för att fotografera människor utan att de kände sig hotade av en stor, smattrande spegelreflex upptryckt rakt i ansiktet.

Ingen blir särskilt rädd för en Leica M10-P. Utom kanske när man ska betala för den. Bara huset kostar mer än de dyraste kamerorna från Canon och Nikon, och lägger man till en Summilux 35 f1.4 (det klassiska M-objektivet) så passerar priset snabbt gränsen mot det sexsiffriga.

Handbyggd

Det höga priset beror på att mycket av kameran sätts ihop för hand i Wetzlar, Tyskland, och att Leica ofta använder material som kostar mer, plus delar som specialbyggs för M-serien. Sökaren justeras för hand, alla mekaniska delar sätts ihop på ungefär samma sätt som urmakare pillar ihop urverk. För hand.

Och det är likadant med M-optiken.

Leica M10-P skiljer sig från M10 på fyra punkter. Den röda loggan är ersatt av ett lock (som döljer skruven som används för sökarjustering), huset har – äntligen – fått pekskärm och dessutom ett elektroniskt vattenpass. Men den nya tysta slutaren, som ger ifrån sig knappt hörbara knäppningar, är P-utgåvans stora nyhet.

Slutaren på en vanlig M10 är inte direkt högljudd. Åtminstone inte jämfört med en spegelreflex. Gatu- och reportagefotografer och många andra uppskattar en tyst slutare. Det finns många situationer där en sådan är guld värd.

Pekskärmen har för övrigt sina klara begränsningar. Den kan bara användas för att bläddra bland bilderna och förstora bilden på skärmen. Navigering i menyerna då? Det görs med fyrvägsknappen, som vanligt.

Manuell fokus

Även funktionerna sköts som vanligt. Det finns visserligen wifi-överföring av bilderna, men man måste fokusera själv, med splitbilden i mitten av sökaren. En övning som kräver lite fingerfärdighet, bra syn och tålamod. Den kan verka krånglig för de som inte har ställt in skärpan på det här sättet förut, men vana Leica-fotografer lär inte säga att det är något problem. Man har nämligen gott om tid på sig när man fotograferar med en M-kamera.

Enkel

Mer tid ger kanske bättre bilder. Man får inte ha bråttom med en Leica M10 eller M10-P. Det går att ställa in hyperfokalbalansen efter vald bländare med skalan på objektivet, och på så sätt bestämma skärpedjupet. Då är det bara att fyra av bilderna – under förutsättning att man klarar av att hålla motivet i fokus inom den inställda hyperfokalbalansen, vill säga.

I övrigt är kameran befriande okomplicerad. En spak under sökaren visar ramarna i sökaren, en knapp till höger på framsidan går att programmera för att aktivera någon av en handfull utvalda funktioner. Till exempel fokusassistans när skärmen används som sökare. Men det är allt.

LV-knappen på baksidan aktiverar Live-View, Play-bildvisning och Menu som är självförklarande. Det lilla inställningshjulet bakom tummen till höger kan användas för exponeringskompensation.

Bildkvalitet

Kameran använder samma Maestro II-bildprocessor som M10 och samma C-MOS-sensor i fullformat med 24 Mp. Med vinklade mikrolinser för att undvika vinjettering med vidvinkeloptik.

Men det syns inte på specifikationerna att M10 inte är någonting utan M-optik. Till exempel Summicron 28mm f2 och Summulix 35mm f1.4. Tillsammans med M10-P fick jag felfri bildkvalitet med färger och kontrast som gav bilderna lite mer liv än vad som är normalt för processade jpeg-bilder.

Det är något speciellt med färgmättnaden i Leica-optik. Och kontrastomfånget som bitvis kan påminna om Velvia-film. Fast utan färgstick. DNG-filerna är lite mer neutrala och kräver sällan mycket efterbehandling om man inte är ute efter ett visst uttryck i bilderna.

Kameran sträcker sig till ISO 50000, jag klarade mig bra med max ISO 6400 där bilderna knappt har något synligt brus. Men jag skulle nog vara försiktig med att passera ISO 12500 eftersom kornbruset blir allt mer framträdande.

Med de två objektiven jag använde var skärpan utmärkt. Så länge fotografen, alltså undertecknad, lyckades fokusera korrekt.

Slutsats

Leica M10-P är inte alls idealisk för alla fotografer. Men de som vill ta god tid på sig, som gillar att skapa sina egna bilder, eller dokumentera vad de ser, hittar kanske svaret i den här diskreta kameran. Den koster en hel del och kräver mycket för att göra sitt yttersta, fast då är tillfredsställelsen desto större. M10-P är måhända en anakronism i vårt pragmatiska tekniksamhälle, men den ger glädjen tillbaka till fotograferandet på ett annat sätt än andra kameror.