TEST: Leica M10 Monochrom

Om jag berättade för dig att du borde köpa en kamera som inte kan ta färgbilder, och dessutom få betala dyrt för den, hade du nog trott att jag hade blivit knäpp.

Jag tänker göra det ändå. Häng med.

Det trillar ständigt in frågor från läsare som behöver hjälp att välja. Det kan finnas många skäl till att de behöver hjälp, ofta är det för att de inte själva har provat utrustningen de frågar om. Det har ofta vi gjort. Vår databas med kameratester är förmodligen störst i Norden och den är sökbar.

Ändå får vi frågor. Men det finns en fråga som ingen har ställt oss ännu: Vilken är den bästa svartvita kameran?

Frågan är egentligen inte lika dum som den låter. Även om vem som helst kan ta bort färgerna från en bild med två enkla knapptryckningar och ha kvar en svartvit kopia, så är det inte alla som tycker att det är det bästa sättet att göra svartvita bilder.

Om man är seriöst intresserad av att uttrycka sig med bilder utan färger så finns det faktiskt en mycket bättre metod än svartvit-konvertering.

Nämligen en kamera som är gjord enbart för svartvit fotografering.

Monokrom

Idén är inte ny, och Leica har gjort kameror som den här tidigare och kallat dem för monokrom, eftersom de bara lagrar gråskala. Liksom sina förfäder kan M10 Monochrom bara lagra svartvitt. Kamerans fotosensorer sitter inte längre bakom något färgfilter, eftersom det inte finns något sådant på CMOS-bildsensorn i den här kameran.

Den lätt mystiska svartvita sensorn i fullformat, med 24 x 36 mm bildyta, har ett okänt ursprung. Leica har inte avslöjat så mycket om den, men vad vi vet är att den inte har något sedvanligt Bayer-mönstrat färgfiltret överhuvudtaget. Det sitter inte heller något UV-filter framför, och när bildbehandlingen inte behöver ta hänsyn till interpolering av färgsensorerna så händer det något.

Mer ljus släpps igenom. Det både ökar känsligheten med upp till ett exponeringssteg och minskar bildbruset. Ljuset måste inte heller passera genom flera transparenta skikt innan det träffar fotosensorerna, så man kan få mycket bättre detaljskärpa.

Lägger man sedan till att den svartvita CMOS-bildsensorn ersätter föregångarens 24 Mp med 40 Mp, så kan man även bocka av för bättre upplösning och skarpare detaljer.

Mätsökare

I övrigt är kamerahuset tämligen identiskt med en Leica M10 med färgfilter på bildsensorn. Man får live-view på en pekskärm med medelmåttig kontrast och upplösning och det finns nästan inga knappar på kameran. Åtminstone inte jämfört med vanliga digitalkameror. Om sanningen ska fram så har det egentligen inte hänt så mycket med ergonomin i Leicas M-kameror sedan M3 från 1953.

 

Den klassiska mätsökaren har markeringar för 28, 35, 50, 75, 90 och 135 mm brännvidd, men observera att längre brännvidder ger mindre sökarbild eftersom mätsökaren inte har optisk zoom. Man kan använda liv-view, som visar hela utsnittet oavsett objektiv, och pekskärmen kan användas för att visa status för valda inställningar, fokusmarkering, rutnät och annan information. Den kan också fungera som en statusskärm när man använder sökaren.

Manuell fokusering

Annars är M10 Monochrom en väldigt enkel kamera att använda. Om man behärskar manuell fokus, märk väl, med splittbild och mätsökare. M-kamerorna har inte autofokus, så man måste lära sig hur man gör, och det enda som funkar är övning. Med en vidvinkel som Summicron 28/2.8 kan man använda hyperfokalavstånd för att sätta fokus inom ett skärpedjup för ett visst bländarvärde. Allt beskrivs egentligen väl i bruksanvisningen, men i korta ordalag handlar det om att använda skalan för att ställa in hyperfokalavståndet.

Ergonomi

Det finns ett handgrepp som extrautrustning, men jag har aldrig haft några problem med att använda en Leica utan. Den ligger bra i handen och om man har lärt sig att fokusera exakt så handlar resten av processen bara om att tänka på komposition och ljusmätning och sedan fyra av.

Man kan ställa in ISO-värdena manuellt på det vänstra hjulet upp till ISO 12500, allt över det måste ställas in från skärmmenyn, men man kan låta kameran välja ISO automatiskt. Automatiska kan även slutartiderna vara. Ner till 1/4000 s. Bländarvärdet väljs manuellt på objektivets bländarring.

Ljusmätningen måste man gå in i (de lyckligtvis korta) menyerna för att växla mellan centrumvägd-, multisegment- och spotmätning. Detsamma gäller bildserier med upp till 4,5 bilder i sekunden i serier om 10 bilder.

Om man använder statusvisning på skärmen kan man aktivera pekfunktionen med en tryckning på mittenknappen och ändra inställningar med fingret. Inställningshjulet på baksidan går att använda för exponeringskompensation eller för att bläddra i menyerna.

På framsidan sitter en spak byter visning i mätsökaren, och till höger om objektivet sitter det en knapp som slår på fokushjälp.

Svartvita bilder

Färger är beskrivande, svartvitt är tolkningar, påstås Elliot Erwitt ha sagt. Den berömda fotografen som är mest känd för sina svartvita bilder, ofta tagna med en Leica, fotograferade även i färg. ”Svartvitt har jag mest använt för min egen nöjes skull, färgbilder gjorde jag för kunder, kommersiellt och journalistiskt”, sade Erwitt i en intervju med The New York Times 2013. Erwitt föredrog för övrigt att fotografera med film.

Det behöver man inte göra här för att få svartvita bilder.

Det är något visst med uttrycket i många svartvita bilder, som gör att man ser bilderna annorlunda. När färgerna försvinner blir uttrycket grövre, mer naket, och gråtonerna skapar bilder som man kanske tittar extra noga på. Färgerna stör inte längre.

Bilderna från M10 Monochrom är åtminstone värda att titta på länge. Jag har aldrig sett så lite brus vid höga ISO-värden. Det finns bildbrus vid ISO 12500, men det är ytterst finkornigt och man måste zooma in långt för att lägga märka till det. Skärpan är väl bevarad även vid höga ISO-värden, men är som allra skarpast mellan ISO 160 och 3200, och med sweet spot mellan ISO 160 och 1200–1600.

De 14-bit stora DNG-filerna ger mycket att gå på under efterbehandlingenen och man har gott om dynamik att leka med. Centrumviktad ljusmätning kan lätt ge underexponerade bilder, ungefär ett halvt steg, men det rättar man enkelt till oavsett om det är DNG- eller JPEG-filer.

Skärpan är fenomenal och bättre än i föregångaren med 24 Mp svartvit bildsensor. Detaljer definieras bättre i M10 bildfilerna från Monochrom M10 och uppskärpning av bilderna är knappast nödvändig. Det ser helt enkelt fantastiskt ut.

Slutsats

Det är ingen tvekan om att en kamera som bara kan ta svartvita foton är något för särskilt intresserade. Det fåtal fotografer som kan lockas av en monokrom kamera kommer förmodligen att göra som Elliot Erwitt: fotografera i färg när de måste och i svartvitt när de vill. Då är M10 Monochrom det – enda – givna valet, eftersom det bara är Leica som vågar göra en renodlat svartvit kamera. En kamera som ger dig bilder med bättre skärpa, finare tonomfång och nästan noll bildbrus, utan att man behöva ta omvägen genom bildbehandlingen för att konvertera färgbilder till svartvitt.