Leica har alltid varit fotografernas kamera. Fotografer med stort F. Som Henri Cartier-Bresson, Elliott Erwitt, Eugene Smith och Nick Ut. Bland många.
Det har varit legendernas kamera, och fått legendstatus för länge sedan.
En av anledningarna till det är kvaliteten. Tillförlitlig mekanik och en serviceavdelning som kan reparera även urgamla Leica-modeller är några av skälen till att ägarna blir ett med sin kamera. De blir oskiljaktiga.
Den norska fotografen Paal Audestad trodde att han hade slitit ut sin Leica M4, men Leicas serviceavdelning plockade isär den slitna gamla kameran. Del för del byggdes den upp igen, som en urmakare gör med en klocka, och efter ett par veckor var det gamla kameran redo för nya uppdrag tillsammans med sin ägare.
Om någon liknande historia kommer att berättas i framtiden om nya Leica CL är inte så lätt att veta.
Det är nämligen en heldigital systemkamera. Som är döpt efter Leica M:s lillebror: den analoga CL-kameran från 70-talet. En liten kamera med mätsökare, bajonettfattning för M-optik och som utvecklades tillsammans med japanska Minolta.
Som gjorde sin egen variant som hette CLE, men det är en annan historia.
Den digitala CL kan på samma sätt som den analoga betraktas som en lillebror till Leica M. Fast det är inte en tillräckligt precis definition, eftersom den står fint på egna ben och skiljer sig från M på betydande områden.
Leica CL är mindre, lättare, billigare och mer behändig. Den har elektronisk sökare, autofokus, videoinspelning och en 24 megapixels bildsensor i APS-C-format. Den har fattning för Leicas T- och TL-objektiv, men kan också använda M-optik – eller R-optik. Med en adapter mellan.
Leica CL är inte världens mest avancerade kamera, vilket kanske priset antyder. En Nikon D500 eller Fujifilm X-Pro2 har långt fler funktioner, bland annat avancerad 4K-video och mycket annat godis, men Leica CL är byggd för en lite annan målgrupp.
Fotografer.
Minimalism på hög nivå
Men kanske inte bara yrkesfotografer. För det är en kamera som är våldsamt enkel att använda. Kom bara ihåg att ta med extra batterier, batteritiden är nämligen katastrofalt dålig. Jag fick inte fler än 220–230 bilder förrän batterisymbolen började blinka.
Bortsett från detta är kameran ett sant nöje.
Den ligger skönt i handen, trots att jag inte hade handgreppet som finns som extrautrustning, och avsaknaden av många knappar och rattar var befriande. Jag kunde koncentrera mig på att fotografera. Ibland filma video. Den kan nämligen spela in 4K-video i utmärkt kvalitet.
Observera dock att den inte har HDMI- eller USB-utgång för video- eller bildöverföring.
Vårt testexemplar – två stycken, faktiskt – kom med 35-mm och 50-mm M-optik med tillhörande M-TL adapter, en Summilux TL 35 mm/f1,4 och den nya pannkaksplatta Elmarit TL 18 mm/f2,8. Som har en bildvinkel som motsvarar 27 mm vidvinkel.
Menystrukturen är tämligen enkel och alltså överskådlig. Tryck en gång på menyknappen för huvudmenyn, två gånger för att komma till sekundära inställningar. Där kan man välja mekanisk slutare upp till 1/8 000 s, elektroniskt upp till 1/25 000 s samt 4K/30p- eller 1080/60p-video. Bland annat.
Sökaren är stor, ljus och väl upplöst. Pekskärmen är praktisk när man kontrollerar bilderna, och jag gillar placeringen av de två inställningsrattarna på toppen. Ihop med tryckknappen i mitten blir man familjär med skötseln så småningom. Men det tar ett litet tag.
Mittemellan de två inställningsrattarna på toppen sitter en liten statusskärm. Den är lite för liten, trots att den är upplyst ser man inte inställningarna direkt. Men den är bättre än att behöva använda bildskärmen på baksidan hela tiden. Den kan för övrigt stängas av helt – i stealth-läge – så att man bara använder sökaren.
Bildkvalitet
Det finns många kameror med 24 Mp APS-C-sensorer och de flesta av dem levererar så hög och genomgående snarlik bildkvalitet att det är svårt att skilja dem från varandra.
Leica CL ligger i toppskiktet av de här kamerorna, men den har inte riktigt samma bilddynamik – eller brusreducering vid hög ljuskänslighet – som Nikon D500.
Räkna med att se kornbrus från ISO 3200, som växer upp till ISO 12500, som jag anser är den övre gränsen för användbara bilder. Under ISO 1600 ser man ingen skillnad och Leica har kalibrerat färgåtergivningen ända ut i fingerspetsarna.
Kameran har felfria färger och en enastående skärpa och detaljrikedom. Mer kan man knappt begära. Det är något visst med kombinationen av Leica-optik och Maestro II-processorn som ger bilderna lite mer tryck. Hudtoner eller landskap? Det spelar ingen roll. Leica CL behärskar allt.
Någon actionkamera är den måhända inte. Även om bildhastigheten är tillräckligt hög med 10 bilder/s. Autofokusen är snabb och hänger med fint i bra ljus, men man ska inte förvänta sig för mycket av den när belysningen dämpas.
4K-videokvaliteten är precis som förväntat bra, faktiskt mycket bra. Men utan andra inställningsalternativ än bildstil så är den mer en ”praktiskt att ha”-funktion. Snarare än något som man kan använda för professionella ändamål.
Slutsats
Leica CL är en tjusig kamera, som är en fröjd att använda. Den levererar en felfri bildkvalitet i de flesta situationer och är en ypperlig kamera för gatufoto, porträtt och allroundbruk. Den är inte det bästa valet för sport, eller för landskapsfotografer som vill ha ännu högre upplösning. Och det är där de viktigaste begränsningarna ligger. Batteritiden och bilddynamik är också minus i kanten och priset är högt för en kamera i den här klassen. Även om det står Leica på den.
