TEST: Fujifilm X-Pro3

När en kamera levererar en bildkvalitet som är så felfri att man inte kan hitta något att klaga på så får man leta efter brister någon annanstans. Alla kameror har sådana, även nya Fujifilm X-Pro3. Fast det är inte säkert att de är så väsentliga.

För med en oklanderlig bildkvalitet, praktiskt taget identisk med Årets kamera 2019, Fujifilm X-T3, återstår det att hitta brister i skötsel, autofokus, ljusmätning eller dylikt. Men också att ta reda på vad kameran faktiskt passar bäst till.

Liksom sina föregångare är X-Pro3 en mätsökarkamera i modern tappning, byggd för rese- och gatufoto, men också väl lämpad för porträtt och mycket annat. Sport och vilda djur är däremot utanför bekvämlighetszonen. Samma sak skulle jag säga om video, även om det går att filma 4K i mycket hög kvalitet.

Behöver man en bra videokamera med samma stillbildskvalitet är X-T3 ett mycket bättre val. Det är också den man ska välja för sport- och actionfoto. Men det mesta annat gör X-Pro3 minst lika bra.

Det finns knappt någon liknande kamera. Hybridsökaren har både optisk och elektronisk visning. Man växlar mellan dem med en spak på kamerans framsida. Alla grundinställningar är analoga. Till och med ISO-talet går att ställa in med ett analogt inställningshjul. Det finns en rad filmsimuleringar som gör precis som det låter: simulerar analoga Fujifilm-emulsioner som Provia, Astia, och så vidare.

Som om inte det vore tillräckligt med anakronismer har kameran en digital ”filmficka” – en statusskärm – som visar vilken av filmsimuleringarna som är vald!

Dold pekskärm

Det finns en skärm, men den sitter dold bakom den lilla 1,28-tums statusskärmen och syns bara när den vinklas ner.

En kamera där man i praktiken är tvungen att använda sökaren är inget nytt. Inte ens i dessa digitala tider. Leica M-D har ingen skärm. Bara en optisk sökare, så man har ingen aning om hur bilderna ser ut innan man laddar över dem till en PC eller iPad.

Fuji-kamerans skärm sitter egentligen där bara för att man ska komma åt sekundära inställningar i menysystemet, men den kan vinklas ut 90 grader för mer diskret live-view-fotografering. Eller 180 grader om det behövs. Resten av tiden får man nöja sig med sökaren.

Men låt oss ta en titt på kalla fakta först:

• Samma 26 Mp X-Trans-bildsensor som X-T3

• 4K/30p-video med 8-bitars 4:2:0 – ingen HDMI

• Ingen intern bildstabilisering

• Upp till 11 bilder per sekund

• 117 till 425 fokuspunkter med fas- och ögonfokus

• Vridbar pekskärm

• Statusskärm på baksidan

• Styrpinne på baksidan

• Optisk/elektronisk hybridsökare

• Två SD UHS-II-kortplatser

• Vertikalgrepp finns som extrautrustning

• Vädertätat kamerahus med topp och bottenplatta av titan

• Repfri Duratect-lack för 1 000 kr extra

Kameran har också 11 filmsimuleringar, där nya Classic Neg. ger lite extra färgkontrast, inte helt olikt negativfilmen Superia.

Skärm och sökare

Om man inte kan leva med skärmen är dold bör man hitta en annan kamera. X-Pro3 inbjuder inte till konstant kontroll av bilder eller ständiga djupdykningar i skärmmenyerna. Allt fungerar bättre om man bara ägnar sig åt sökaren, den ena eller den andra, och fotograferar det man ser, så som vi alla gjorde innan digitalkamerorna kom.

Se, tänk, komponera. Tryck.

Pekskärmen är praktisk som ”schaktsökare” när man filmar, även om video är en sekundär funktion i kameran. Det finns ingen rödmärkt inspelningsknapp. Man måste vinkla ner skärmen, trycka på Drive-knappen och bläddra ner till videoläget.

Statusskärmen med den nostalgiska visningen av filmsimulering är inte belyst, men syns bra i dagsljus. Den visar även batteristatus, ljuskänslighet (ISO) och vitbalans, men kan också ställas in så att den bara visar exponeringsdata.

Den lilla skärmen visar också status när kameran är avstängd.

Den optiska sökaren är ny, på gott och ont. Väljer man optisk sökare, vilket i praktiken innebär att stänga av den elektroniska sökaren, visas exponeringsdata och andra inställningar längs kanten i sökaren, och ramar indikerar brännvidden för valt objektiv. Som i en mätsökare. Det finns ramar för 23, 27, 35, 50, 56, 60 och 90 mm brännvidd, vilket motsvarar många av Fujinon-objektiven i X-systemet.

Väljer man exempelvis det utmärkta XF16mm, eller längre brännvidder än det finns ramar för, dyker det upp gula markeringar som anger att brännvidden ligger utanför rammarkeringarna. Lösningen är naturligtvis bara en kort liten omkoppling: OLED-sökaren visar alla brännvidder och hela utsnittet.

Den elektroniska sökaren är en stor förbättring mot LCD-panelen i X-Pro2. Upplösning, kontrast, skärpa och frekvens har förbättrats och förstoringen har ökats från 0,59 till 0,66 gånger. Den elektroniska hjälpskärmen som man använder när man fokuserar manuellt är dock begränsad till 0,52 gångers förstoring när den används tillsammans med den optiska sökaren.

Anslutningar och video

Kameran är ganska spartanskt utrustad med anslutningar. Det finns till exempel ingen HDMI-utgång eller något hörlursuttag, men kameran har USB-C 3.1 som stöder USB-laddning (jippi!) och ingång för trådbunden fjärrkontroll.

Den kan också fjärrstyras trådlöst med Fujifilm-appen i mobilen och är utrustad med Wi-Fi och Bluetooth. Det finns ett anpassat handgrepp som ger bättre grepp om kameran, MHG-XPRO3, som ger fotografen tillgång till de två SD-kortplatserna och batteriet även om det är fastmonterat på kameran.

Användning

För att vara en systemkamera med bildsensor i APS-C-format är X-Pro3 relativt liten. Sätter man på det lilla handtaget på en Olympus PEN-F så blir den ungefär lika stor som X-Pro3, och jämfört med en spegelreflex som Canon EOS 90D, eller Fujis fantastiska X-T3, är den väldigt kompakt.

Kamerahuset är vädertätat (hurra igen!) med topp- och bottenplatta i svartlackerat titan, men finns också i två färgvarianter med ett reptåligt material som heter Duratect. Som somliga kanske känner igen från några av Citizens mer robusta klockor. Duratect-beläggningen höjer priset med ungefär en tusenlapp jämfört med den vanliga svartlackerade, och finns med en titangrå eller en silvergrå, nästan gyllene yta.

Under lanseringen hade jag tillgång till alla tre modellerna och då lade jag märke till att de två med Duratect-beläggning var känsliga för fingeravtryck, som syntes tydligt på ytan.

Men det är hårklyverier, för kameran är ett sant nöje att fotografera med. Med skärmen ur vägen kan man koncentrera sig på att titta genom den optiska sökaren, växla över till den elektroniska när man behöver, och programmera knapparna på kameran precis som man vill.

Ovanför Q-knappen, som visar ett rutnät med valfria inställningar som snabbt kan ändras med inställningshjulen, sitter en omärkt knapp som kan programmeras. Jag använde den för att bläddra bland filmsimuleringarna. Du kan välja vad som passar dig.

Under de veckor jag testat kameran har jag nästan bara använt den elektroniska sökaren. Att skärmen var dold vande jag mig förvånansvärt fort vid, och det kompakta 35/2-objektivet blev min favorit på X-Pro3.

Jag tycker att kameran är lite hal, men den vilar skönt i handen (jag hade inte handgreppet tillgängligt) även om jag hade föredragit aningen större inställningshjul. De är väldigt små och platta. Jag saknade också en låsknapp för hjulet som styr exponeringskompensation. Det snurrar så lätt att jag ofta upptäckte att det ändrat läge. Fuji kunde åtminstone ha satt dit hårdare klickstopp så att det inte snurrade så lätt.

Autofokus och video

Kameran har samma typ av fasfokus som X-T3, med ögonigenkänning och fokusspårning, och man kan ställa in gränser för fokusområdet och välja placering av fokuspunkterna med styrpinnen på baksidan. Autofokusen är blixtsnabb, den hittar ögon på nolltid och fokusspårningen är absolut godkänd. X-Pro3 är inte lika snabb som X-T3 och ögonfokusens precision är inte lika bra som i Sony a6600.

Video är ett kapitel i sig. Ett kort kapitel. Kameran spelar in video i vanlig HD eller båda 4K-formaten – UHD och DCI – med upp till 30 fps och 200 Mbit/s dataström. Men bara i 4:2:0 och 8-bitars video. Kvaliteten är däremot väldigt bra, och bara att ha en möjlighet att filma i 4K med en mätsökarkamera som denna är en uppskattad bonus. Åtminstone för vissa fotografer.

Bildkvalitet

Det är naturligt att jämföra med X-T3, eftersom de har likadan bildsensor och processor, och det går inte heller att se skillnad i bildkvalitet. Råfilerna har samma dynamiska omfång, JPEG-filerna har Fujifilms raffinerade processningalgoritmer, vilket gör dem till de kanske allra bäst bearbetade JPEG-filerna i hela fotobranschen.

Färgåtergivningen är magnifik, med oerhört god kontrast, mättnad och dynamik. Porträtt får vackra hudtoner och X-Trans-filtret ger hög detaljskärpa.

X-Pro3 har även en HDR-inställning, där tre bilder kombineras till en, för att fånga fler högdagrar. Den fingerar fint, men man kan se artefakter i motiv med rörliga föremål. Även om kameran försöker kompensera genom att prioritera exponeringen med kortast slutartid.

Ljuskänsligheten stannar vid ISO 51200 och det är helt säkert att gå upp till ISO 6400 innan brus börjar krypa in i skuggor vid längre exponeringar.

Velvia, Eterna, Acros och nya Classic Neg. är mina personliga favoriter bland de 11 filmsimuleringarna. Velvia skapar en skarpare kontrast med större färgmättnad, precis som diafilmen gjorde. Eterna ger ett mer dämpat, filmiskt uttryck och Acros ger skarpa svartvita bilder med tryck i. Classic Neg ger färgbilder har hårdare toner och mer färgmättnad.

Slutsats

Fujifilm X-Pro3 är en kamera som nästan saknar konkurrens – det finns ingen som är lik den – och det är en av de mest tillfredsställande kameror jag har använt på ett bra tag. Så länge man inte är en ivrig videofotograf eller djurälskare är X-Pro3 en proffskamera som klarar det mesta man fotograferar. Autofokusen är mer än tillräckligt snabb, bildhastigheten också, och bildkvaliteten är felfri. Det finns ett par mindre användamässiga brister, men som resekamera, för gatufoto, porträtt och reportage, är Fujifilm X-Pro3 snudd på den perfekta kameran.