test: Fujifilm X-H1

För fotografer som är intresserade av video och behöver redskap som uppfyller professionell standard för videoproduktion har urvalet av kameror ökat markant på kort tid.

Det var inte länge sedan som Canon och Panasonic var ensamma om att erbjuda videoinspelning med professionella funktioner i en systemkamera.

Numera kan de flesta kameror lagra video internt – även i 4K/UHD-kvalitet – men få av dem har den funktionsnivå som krävs för att tillfredsställa professionella videografer.

Fujifilm X-H1 har inga problem med det. Eftersom det är en ytterst välutrustad och väldigt välbyggd stillbilds- och videokamera. Med extremt hög funktionsnivå. Kameran bygger på samma enastående 24-megapixels X-Trans CMOS-bildsensor som bland annat sitter i Fujifilm X-T2.

Som är en av de bästa stillbildskamerorna med 4K-video, där bilderna får en detaljskärpa som matchar fullformatkameror med ännu fler pixlar plus en enastående välbalanserad färgåtergivning.

X-T2 vänder sig i första hand till stillbildsfotografer som behöver video av hög kvalitet någon gång emellanåt, medan X-H1 vänder sig till videoproffs i mycket större utsträckning. Den är ett fullvärdigt alternativ till etablerade kameror som Panasonic Lumix GH5, Canon EOS 5D Mark IV och i viss mån även Sonys åldrade a7s II. Sony a9 påminner om Fuji-kameran på många sätt, men kostar mer än dubbelt så mycket som X-H1.

Priset gör faktiskt Fuji-kameran extra attraktiv.

Den kostar ungefär lika mycket som Lumix GH5 och har många av dess funktioner, men en större bildsensor, högre maximal bildhastighet (med vertikalgrepp), snabbare autofokus och är ungefär lika stor och tung.

X-H1 är en del större än X-T2, den är faktiskt större än fullformatkameran Sony a9, men enligt Fujifilm är det så användarna vill ha det. En kamera med bättre plats för händerna, större grepp, knappar och rattar, och som är lättare att sköta on location och som ger ett ger ett bättre stöd om man har ett teleobjektiv påmonterat.

Flera förbättringar

Det finns nämligen ett vertikalgrepp till kameran, med plats för två extra batterier. Greppet heter VPB-H1 och har även en boost-funktion som ökar bildhastigheten från 8 till 11 bilder/s när den mekaniska slutaren används. Med den elektroniska, som för övrigt maxar vid 1/32 000, ökar bildhastigheten till 14 bps.

Precis som X-T2 alltså, fast här är den nya slutaren även utrustad med Electronic First Curtain, där den elektroniska slutarens exponering kan avslutas av den mekaniska. Den elektroniska är nästan ljudlös och användaren kan själv konfigurera hur den elektroniska och mekaniska slutaren används.

Men det finns flera förbättringar i X-H1 som många kommer att välkomna. Då menar jag inte handgreppet, som visserligen är större, utan att kameran bland annat har en statusskärm på toppen där exponeringskompensationen sitter på X-T2 – à la Leica SL – och en större och mycket skarpare sökare med mycket kortare blackout-tid mellan exponeringarna.

Kameran har även en femaxlars bildstabilisator. Vilket X-T2 inte har. Den ger upp vid 5,5-stegs kompensation, och är speciellt praktisk i videoinspelningar med längre brännvidder.

4K- och DCI-video

Video lagras internt på upp till två UHS-II-minneskort (SD) upp till 200 Mbit/s med F-Log-lagring och 30p om UHD 4K är valt, eller 24 fps om DCI 4K är valt.

Tyvärr använder kameran översampling som använder alla pixlar på bildsensorn men samplar inspelningen till 4K-format. Det beskär bildytan med en faktor på relativt måttliga 1,17x, men ändå. Fördelen med detta är bättre detaljering – och som vårt test visar, en tämligen måttlig rolling shutter-effekt i panoreringar.

Om man ska göra längre inspelningar, uppemot maxtiden 29 minuter och 59 sekunder, är det en uppenbar fördel att använda en vertikalgreppet med de två extra batterierna. Annars begränsas inspelningssekvenserna till 15 minuter åt gången.

Kamerahuset har inbyggd USB 3-kontakt, mini-HDMI och mikrofoningång. Med vertikalgrepp får man också ett hörlursuttag som en välkommen bonus, så det kan vara klokt att välja X-H1-kombinationen där VPB-H1 ingår.

Användning

Det är påfallande hur mycket större X-H1 är än X-T2, men man vänjer sig fort vid storleken och efter ett tag betraktade jag den som en fördel. Kameran ligger nämligen bättre i handen och den 25 procent tjockare mattlacken på det vädertätade kamerahuset ger en solid kvalitetskänsla.

Statusskärmen ger en bättre översikt över antal exponeringar och batteristatus – det senare är viktigt eftersom batteritiden är blygsamma 310 bilder. Statusskärmen kan konfigureras att visa vad man vill och kan visa olika status för stillbilder och video.

Slutaren kan ställas in i tre steg. Direkt ur kartongen är den extremt känslig och man behöver nästan bara nudda vid den så hör man ett klick och kameran fyrar av en exponering. De två andra stegen ger mer motstånd.

Fokusområde och fokuspunkter kan styras från skärmen i kombination med ett par knapptryckningar, eller i sökaren med styrpinnen på baksidan. Sökaren är för övrigt inte bara större och skarpare än i X-T2, okularet är också flyttat längre bak så att sökaren är mer bekväm att använda. Man slipper trycka in hela ansiktet i skärmen när man tittar i sökaren.

Skärmen kan inte bara vinklas upp och ned, den kan också vinklas vertikalt när man håller kameran vertikalt. Praktiskt för bland annat studiofoto, porträtt och mycket annat.

Bland de många nyheterna i X-H1 finns ett nytt Dynamic Range Priority-läge med tre alternativ. Samt Natural Live View, som visar en neutral live-view av motivet, även om användaren har valt någon av de många filter- och filmsimuleringarna som finns i kameran.

Stillbilds- och videokvalitet

Allsköns inställningar ger stora möjligheter. Även när man filmar. Det tar för lång tid att gå in närmare på videoinspelning, så vi hoppar direkt till prestanda. Det är ju trots allt det viktigaste skälet till att överväga X-H1. Glädjande nog – eller tyvärr, välj det som passar – är stillbildskvaliteten fortfarande helt identisk med X-T2:s.

Råfilerna från kameran är lika skarpa och detaljerade, och fullt i klass med många fullformatkameror, kanske bortsett från vid väldigt höga ISO-värden. Där kameror som Sony a9 och Canon EOS 5D Mark IV har bättre detaljskärpa och mindre kornbrus från ISO 6500 och uppåt.

Färgåtergivningen är felfri, med utmärkt mättnad och neutrala färger, kanske med en smula mer intensitet i komplementfärgerna än från en fullformatspegelreflex från Canon eller Nikon.

X-H1 har samma filmsimuleringar, bland annat Fujifilm Astia, Provia och svartvita Acros, som ger JPEG-bilderna ett filmliknande uttryck. Simuleringarna går att anpassa efter den personliga smaken.

Kameran är snabb också. I våra tester fungerade autofokusen (med Fujinon XF 16–55 mm och 50–140 mm) utmärkt i stillbilder. I motiv med låg kontrast hade telezoomen lite problem med fokusspårning om det var aktiverat för video, då kan manuell fokus definitivt vara ett smartare val.

Videofilerna från kameran uppvisade samma höga kvalitet som från X-T2. Med enastående skärpa och kontrast, som är inte sämre än någon av konkurrenterna. Rolling shutter är ett måttligt problem här, men jag skulle ha velat se fler möjligheter för exponeringskontroll när man filmar.

Slutsats

Fujifilm X-H1 är ett solklart val för Fuji-fotografer som behöver en videokamera. Den fungerar lika bra som allroundkamera som X-T2, men ger fotografen mycket fler alternativ och större kontroll över videoproduktion. Bild- och bildkvalitet tillhör tätskiktet för den här typen av systemkameror, den är nästan överväldigande avancerad men ändå relativt enkel att använda. Vi hade gärna velat ha ett större batteri med högre kapacitet, och ännu fler exponeringsalternativ för video. För stillbildsfotografer är kanske X-T2 (eller X-Pro2) ett bättre alternativ för, men för fotografer som även behöver professionella videoegenskaper är X-H1 ett mycket bra val.