Test: Fujifilm GFX100

Jag var tvungen att gnugga mig i ögonen och putsa glasögonen. Bilderna från Fuji-kameran var så skarpa, så mättade med färger och så rika på kontrast att jag jublade tyst för mig själv. Är det så här perfektion ser ut? kommer jag ihåg att jag tänkte. Och då hade jag bara hunnit titta på JPEG-filerna …

Med 102 megapixlar från 44 x 33 mm bildyta har man mycket att gå på som fotograf. Då menar jag inte bara upplösning utan även bilddynamik och färgdjup. Två områden som Fujifilm har visat att de behärskar väl även i andra kameror. Men det här är en klass för sig.

Fujifilm GFX 100 ser ut som en professionell spegelreflex av den typen som Canon och Nikon är mest kända för, men den här kameran kommer du knappast att se på en sportarena eller ute i vildmarken. Fuji-kameran är bättre lämpad för uppgifter där bildhastighet och fokusspårning inte är absoluta krav.

Det här är Fujis tredje kamera i mellanformatklassen – eller som de själva något förvirrande försöker kalla det: en storformatkamera. Vete katten vad de skulle kalla en 4 x 5-tums Sinar-kamera. Vi håller oss på den säkra sidan och fortsätter att kalla GFX-serien för mellanformatkameror.

För det är en serie. GFX 100 är den tredje på kort tid, efter GFX 50S och den mer kompakta 50R som det inte var så länge sedan vi testade.

Mellanformatklassen

I samma klass som 50S och 50R hittar man utmanare som Leica S2, Pentax 645D och Hasselblad X1D II, men man måste gå upp till Phase One för att hitta något som kan matcha GFX 100:s 102 Mp-bildsensor. Då behöver man dessutom en större budget än vad som ryms i en spargris.

GFX 100 kostar nämligen en hel del. Bara kamerahuset lägger sig ledigt över 100 000 kronor och placerar sig i proffsklassen med eftertryck. Det gör specifikationerna också. 102 Mp-bildsensorn i mellanformat har vi redan nämnt. Men kameran har också en femaxlars bildstabilisator, kan lagra 16- och 14-bitars råfiler (!) och skjuta 4K-video med 10-bitars 4:2:2 ur HDMI-utgången

• 102 Mp 44 x 33mm BSI-CMOS
• 4K-video med 10-bitars 4:2:2 ut
• 5-axlars bildstabilisering i 5,5 steg
• 5 bilder per sekund i hastighet
• 425 fokuspunkter med fasfokus
• 16-bitars råfiler
• 1/16 000 elektronisk slutare
• ISO 50 och 102400
• OLED-sökare med 5,76 Mp
• Två batterier
• Integrerat vertikalgrepp
• Vädertätning

Allt detta i en mellanformatkamera som inte är mycket större än en Nikon D5.

Grundfunktioner

Det är bra gjort. Med tanke på att Fuji-kamerans bildsensor har en yta som är cirka 70 procent större än fullformatsensorn i D5. Lägg sedan till den integrerade bildstabilisatorn på sensorn så framkallar det ännu mer respekt för Fujifilms ingenjörer.

De har övergivit den klassiska, analoga skötseln som vi känner igen från X-serien och i stället rört sig i riktning mot tryck- och vridstyrningen som vi sett hos bland annat Canons EOS 1D-modller. Sedd ovanifrån finns det nästan inga knappar eller inställningsrattar på kameran. Inte på baksidan heller faktiskt, merparten ytorna upptas av en stor trevägs pekskärm, en konfigurerbar statusskärm under och en stor skärm på ovansidan.

Skärmana kan visa utvalda inställningar – eller histogram – och den översta även en digital version av analoga val av slutartid och bländare. Antingen svart mot vit bakgrund eller vit mot svart bakgrund.

På vänster sida av den löstagbara sökaren – mer om den lite längre ner – hittar man inställningar för bildhastighet, bracketing och så vidare, sant val av stillbild, multiexponering och video.

Tryckkänsliga inställningshjul på fram- och baksidan kan programmeras, detsamma gäller flera av knapparna. En del inställningar kan hämtas fram och ändras genom att svepa uppåt, nedåt eller åt sidorna på den stora pekskärmen.

Anslutningar

Fuji har valt att integrera vertikalgreppet i kameran, det går alltså inte att ta loss. Det följer med två batterier – som går att ladda i kameran med USB – och det finns plats för två UHS-II-kompatibla SD-minneskort. De har också fått plats med HDMI-, hörlurs- och mikrofonkontakter, plus en kontakt för en trådbunden fjärrkontroll. Kameran kan styras med Fujifilm-appen på en mobil eller surfplatta och stöder naturligtvis tethering från en dator.

Avtagbar sökare

Den avtagbara sökaren går inte att vinkla, den kan däremot användas med EVF Tilt-adaptern, som gör det möjligt att vinkla sökaren 90 grader, eller ± 45 grader om kameran hålls vertikalt.

OLED-sökaren har inte bara en enorm sökarbild, den är också knivskarp med en rekordhög upplösning på 5,76 Mp. Vi har aldrig sett något liknande, den är en ganska så rejäl spik i kistan för de som fortfarande hävdar att optiska sökare är bäst.

Användning

De flesta kameror behöver viss tillvänjning. Under lanseringen i Japan var jag tvungen att ägna mer tid än väntat på att sätta mig in i alla anpassningar som går att göra av alla inställningar. Det allra mesta går att skräddarsy för fotografen, fast det kräver mycket klickande och menynavigering.

När man går med kameran i handen, så som jag brukar använda kamerorna, märks vikten tydligt. Lägg till den fina GF 110/2- eller 32-64 mm-zoomen så tippar vikten snabbt över två kilo. Då märker man att den kantiga formen som Fujifilms ingenjörer har valt på kameran inte alltid är helt lyckad. Tumgreppet till exempel. Placeringen är det inget fel på, men den lutar inte tillräckligt mycket och är för kantig för man bekvämt ska kunna bära kameran i höger hand. Om man vänder kameran till porträttformat tar det inte lång tid innan man upptäcker att vertikalgreppet är för litet och för glatt, och att knapparna som ska speglas inte sitter på samma plats som man förväntar sig intuitivt.

En annan sak som ledde till viss frustration var hur mjuk dämpningen av knapparna är. Man trycker men måste kontrollera om det faktiskt gav något resultat, eftersom de inte ger tillräckligt markerad feedback.

Efter att ha programmerat alla knappar (upp till 15 stycken) så att jag kunde välja fokusmetod, ljusmätning och råfiler utan att behöva gå in i menysystemet varje gång, kom jag snabbt igång med fotograferandet. På pluskontot ska det nämnas att kameran reagerar snabbt. Utlösarkänslighet, fokusrespons och sökarsläckning (black out) går blixtsnabbt och man känner direkt att kameran samarbetar med fotografen.

Autofokus

Fujis Q-meny finns även i GFX 100 och ger snabb tillgång till personligt valda inställningar i ett rutnät på skärmen.

Fokushastigheten är märkbart bättre än i GFX 50S och 50R, och kamerans fokusspårning fungerar faktiskt riktigt bra. Den hänger med fint i hastigheter på 5 bilder/s, men är inte i närheten av hastigheten och precisionen i en Fujifilm X-T3 eller Sony a7r III. Det gör inte ögon-fokuseringens precision heller, men känner vi Fujifilm rätt så är det inte omöjligt att det här förbättras i kommande uppdateringar.

Däremot är GFX 100 inte främst gjord för actionfotografering och jag misstänker att de flesta fotografer som är vana vid mellanformat kommer att uppleva kamerans autofokus som mer än tillräckligt snabbt.

4K-video

Det finns ett område där GFX 100 överträffar de flesta mellanformatkameror, och det är video. De flesta klarar bara 1080p men GFX 100 kan skryta med 4K-video med hela 400 Mbit/s videoström från hela bildytan, i både UHD- och DCI-format. Inte nog med det, den stöder 10-bitars video och 4:2:2-signal ut via HDMI, med F-log för färggradering efteråt. Det är också möjligt att lägga på filmsimuleringar som Eterna i video, eller välja en hybrid-log-gammaprofil (HLG).

10-bitars 4K-video kan lagras på minneskort med 4:2:0-signal, vilket är mer än tillräckligt för de flesta fotografer.

Under alla omständigheter är resultatet makalöst bra. Man häpnar över detaljupplösningen och bildstabilisatorn fungerar utmärkt som ”stativ” när man filmar handhållet. Den är inte i samma liga som Olympus bildstabilisator, fast den ska ju trots allt hantera en mycket mindre bildsensor.

Objektiv till GFX 100

De flesta bilder togs med den kompakta 32-64mm f4-zoomen, porträttobjektivet 110mm F2 R LM WR och den kompakta 45mm f2.8 R WR. Vissa av bilderna togs med helt nya GF100-200 f5.6 med optisk bildstabilisator.

Bland de övriga objektiven som finns till GF-serien hittar vi en GF 250mm f4-tele med optisk bildstabilisator, en 63mm f2.8, en 120mm makro f4, kompakta GF 50 f3.5 och 23mm F4 R LM WR. Sammanlagt nio objektiv.

Högsta bildkvaliteten hittills

Det är inte bara skärpan, detaljupplösningen och upplösningen i allmänhet som är sällsynt bra. Färgmättnaden, dynamiken, tonaliteten, ja till och med JPEG-filerna ser fantastiska ut.

Mycket ska naturligtvis den stora bildytan med 102 MP ha äran för, men Fuji har också arbetat mycket med bildbehandlingen. Det märks bland annat på hudtoner i bilder som ”framkallats” från 16- eller 14-bitars råfiler. Det syns inga graderingar eller övergångar i vare sig toner eller på detaljnivå. Jag nämnde JPEG, för kamerans färdigprocessade filer är också fantastiska. De tål att tänjas lite i också, men är trots allt inte lika flexibla som råfilerna från kameran.

Man kan få praktiskt lika bra – och aningen bättre – detaljupplösning från en Panasonic Lumix S1R i högupplöst 187 Mp-läge, men inte samma färgdjup och tryck i bilderna som med GFX 100. Jämfört med bilder från GFX 50S är det ingen tvekan om att skärpan är bättre i GFX 100.

Bilder tagna med höga ISO-tal är felfria upp till ISO 6400, där det knappt finns synliga variationer i brus. ISO 102400 ger visserligen markant kornbrus i bilderna, och synligt mindre dynamiskt omfång, men upp till ISO 25600 är det relativt säkert att gå.

Det var inte lätt att hitta några artefakter i form av banding – ränder – som berodde på bildsensorns fasfokussensorer. De måste provoceras fram genom att lyfta skuggiga områden eller överdriva exponeringskompensationen under efterbehandlingen.

Fotografer som behöver något relativt kompakt och lätt i mellanformatklassen kan välja mellan Fujifilm GFX 100, GFX 50R, GFX 50S, Hasselblad X1D II och Leica S2. Kamerorna fyller lite olika behov, 50R och X1D II är mest lämpade för handhållen fotografering medan 50S och S2 även är utmärkta studiokameror.

Fujifilm GFX 100 fyller en lite annan roll. Den är lika hemma i studio för produkt- och modejobb som i ute i naturen för landskapsfoto – eller som redskap för arkitektur- och reprofoto.

Slutsats

Fujifilm GFX 100 är den bästa kameran vi har testat. När det gäller bildkvalitet. Den har vissa brister i skötseln och är inte någon blixtsnabb actionkamera. Men det finns ingen kamera vi har testat som levererar lika fantastiska bildfiler, och då menar vi inte bara upplösning, utan färger, dynamik och kontrast – och tonaliteten som är den bästa vi har sett någonsin. GFX 100 är kostsam och stor och har ett par ergonomiska brister, men det räcker förmodligen inte för att hålla borta fotografer som vill ha den allra högsta bildkvaliteten, kosta vad det kosta vill.