: Fujifilm X100F

En gång i tiden var kompaktkameror små och enkla, nästan simpla, i sin form och funktion. Det var kameror för knäppare. De som tog 10 bilder om året och inte var nämnvärt intresserade av vågräta horisonter eller korrekt exponering.

I dag har kompaktkamerorna i stort sett ersatts av mobiltelefonerna, med en väsentlig skillnad: knäpparna tar inte längre 10 bilder om året utan kanske 1 000. Men inte heller i dag är de intresserade av raka horisonter eller korrekt exponering.

Man behöver inte tillbringa mycket tid på sociala medier för att se att de allra flesta ger blanka tusan i bildkvalitet.

En bieffekt av mobilknäppandet är den dalande försäljningen som kompaktkamerorna har haft de senaste åren. Färre och färre personer inser den praktiska nyttan av en fickkamera när mobilkameran gör samma sak.

Men det finns en stor och växande skara människor som är intresserade av bildkvalitet. Det är de som håller liv i fotobranschen och de köper bättre och dyrare kameror än tidigare – och tillräckligt ofta för att det finns vissa kamerasegment som växer.

Proffskompakter, till exempel. De skiljer sig från de vanligaste kompaktkamerorna genom att vara mycket mer avancerade och ha bättre teknik och optik. En av dem är Fujifilms snart legendariska X100. Här är den sin fjärde version sedan den första modellen med ohämmad retrodesign lanserades 2010.

Den är lite för stor för att kallas för fickkamera. Den får plats fint i en jackficka, fast allra helst bör den hänga runt halsen. För det här är en kameratyp som skänker glädje åt fotograferande även om bristen på zoom innebär en del begränsningar.

Men tack vare skarp 25 mm vidvinkel, suverän sökare och enkel skötsel är detta en kamera som det är enkelt att ta fina bilder med.

Nya X100F (där F står för Fourth) är seriens största förbättring hittills. Och den har samma exceptionellt fina 24-megapixlars bildsensor som vi sett i X-Pro2 – och Årets kamera 2016, Fujifilm X-T2.

Ny generation bildsensor

Den speciella bildsensorn är det bara Fujifilm som använder. Den har ett oregelbundet pixelmönster och kallas X-Trans III i den här versionen. Pixelmönstret är inte arrangerat i samma strikta ordning som i en konventionell Beyer-sensor, utan ser mer slumpartat ut för att man ska slippa använda lågpassfilter. Och undvika de nackdelar som ett sådant medför i en Beyer-sensor. Till exempel moiré.

Utan lågpassfilter kan man nämligen få bättre detaljskärpa. Det har gett Fujis 16 Mp-sensorer – till exempel den i X100T – en upplösning i närheten av 24 Mp-sensorer.

Men i X100F finns alltså 24 Mp, vilket motsvarar 36 Mp om man jämför APS-C-sensorn här med en fullformat 24 x 36 mm-bildsensor. Som den i Nikon D810, till exempel.

Bättre autofokus

Så det viktigaste är förbättrat i den fjärde utgåvan av X100. Ungefär det enda som är bevarat är den fina 23 mm vidvinkeln, med ljusstyrka 2, som vi känner igen som 35 mm jämfört med fullformatkameror.

Bildprocessorn är ny, hybrid-autofokusen använder 91 fokuspunkter som täcker stora delar av bildytan och som resultat av detta är den snabbare (0,08 sekunder).

Fotografen kan gruppera fokuspunkter själv och bestämma storleken på en grupp.

Användning

Fokuspunkter eller grupper går att flytta runt med den nya styrpinnen på baksidan och på framsidan sitter även en klickbar ratt som förenklar skötseln.

Fokusringen går för övrigt att programmera. Man kan till exempel ändra vitbalans eller filmeffekt genom att vrida på den. Eller låta den vara och bara använda den för att ställa in manuell fokus.

Då kan man välja mellan split-bild, fokusmarkering (peaking) och förstoring, för att det ska vara enklare att ställa in skärpan. Det syns på skärmen och i sökaren – som också är förbättrad.

Hybrid-sökaren är både optisk och elektronisk och en ren och skär njutning att använda. Den elektroniska svartnar kortare tid mellan exponeringarna och man använder omkopplaren till höger om objektivet för att växla mellan optisk och elektronisk sökarbild.

Omkopplaren har även en programmerbar knapp – och dem finns det fler av. På ovansidan och baksidan. Ett par saker som är värda att nämna är C-markeringen på hjulet för exponeringskompensation. Den flyttar inställningen till en av rattarna, vilket man kan föredra ibland om man använder funktionen ofta.

Batteriet har blivit större, vilket förlänger batteritiden till 390 bilder per laddning, vilket är ett välkommet framsteg för X100F.

Inte riktigt lika användarvänlig

En annan sak är placeringen av ISO-skalan. Den är placerad på slutartidshjulet och man måste dra upp manschetten runt hjulet för att ställa in ljuskänsligheten. Väldigt retro, fast inte så användarvänligt eftersom det krävs lite pillande – och dessutom har ISO-skalan svaga markeringar.

Digital telekonverter

En sak vi gillar väldigt mycket är däremot den digitala telekonvertern. Om man väljer JPEG-lagring kan man med en knapptryckning ändra brännvidden digitalt till 50 eller 70 mm. Det är kolossalt praktiskt med en kamera som har optik som täcker 35 mm, och man kan göra det utan betydande förlust av upplösning.

Fuji säger att processorn skalar upp till 24 Mp när den digitala telekonvertern används. Tycker du inte att det är bra nog så finns det optiska konverters till kameran: TCL-X100S II som ger 50 mm optisk brännvidd och WCL-X100S II som ger 28 mm. Dem har vi faktiskt testat.

4K-video har X100F inte fått, däremot stabil 1080p-HD-video om man känner för att göra en filmsnutt.

I likhet med X100T har den ND-filter som dämpar ljusgenomsläppningen och möjliggör korta slutartider och full bländaröppning. Om inte det räcker så finns elektroniska slutartider ner till 1/32 000 sekund – och tack vare en hastighet på 8 bilder i sekunden så kan man få förbluffande skarpa bilder av rörliga motiv.

Klassledande bildkvalitet

Vilket leder oss till bildkvaliteten. Jag var lite nyfiken på om kamerans sju år gamla 32-millimeterare var tillräckligt skarp för att göra en X-Trans-sensor med 24 Mp rättvisa.

Objektivet är fortfarande lite mjukare än jag föredrar med full bländare, och det finns även synlig vinjettering i hörnen. Men båda är marginella vid bländare 2,8 och därifrån och upp till f11 är skärpan fenomenalt bra.

Den är inte lika kirurgiskt skarp som de bästa Fujinon-objektiven på X-T2 kan vara – eller Sony a7r II med 35 mm/f1,4 – men den slår Sony RX100V, Nikon Coolpix A och Sony RX1r II när det gäller färger, dynamik och brus.

Brusomfånget är så beskedligt vid hög ljuskänslighet att man utan problem kan gå upp till ISO 6400, till och med ISO 12800 är fullt användbart. Eftersom kornbruset är så finkornigt och färgbruset så beskedligt.

Jämfört med X100T ger de extra pixlarna en märkbart bättre detaljskärpa (precis som förväntat) men också mer djup i bilderna.

Bilddynamiken är fullt i klass med det bästa vi har sett från X-Pro2 och X-T2, alltså lika bra som de ovan nämnda fullformatkamerorna från Sony och Nikon.

X100F har den finaste och mest tilltalande färgbalansen av alla X100-versionerna, med ytterst jämna toner och bra färgdjup. Som vanligt med moderna Fuji-kameror finns det filmsimuleringar som Velvia och Provia – för att inte glömma min favorit: Acros-läget. Det skapar svartvita bilder med mjukare gråtoner och djupare svärta, och man kan lägga in gul, röd eller grön filtereffekt för att anpassa tonaliteten för landskap eller porträtt.

Vår åsikt

Få kameror är lika givande att använda som X100F. Man behöver inte ens vara särskilt duktig för att få fina bilder, men man blir en bättre fotograf genom att använda Fujifilm-kameran. Eftersom den inspirerar till mer fotografering, trots att – eller kanske på grund av – att den bara har en enda brännvidd. Och ingen zoom. Här är det inte bara designen som är lockande, sökaren, autofokusen, skötseln och bildkvaliteten är förstklassig. Det är egentligen bara det högre priset som är negativt.