TEST: DJI Mavic 3 Fly More Combo

Att fotografera från luften har aldrig varit enklare. Eller billigare. Små drönare kan köpas för mindre än vad en systemkamera kostar och är så enkla att flyga med att man inte behöver oroa dig för att en plötslig krasch ska krossa den lilla farkosten.

Bilderna knäpper man med fjärrkontrollen på marken och det går givetvis att filma i 4K-upplösning från ovan också. De allra enklaste och billigast är kameradrönarna i DJI:s miniserie, som väger mindre än 250 gram och som man inte behöver ta körkort för att tillstånd att flyga.

Men de minsta drönarna har vissa begränsningar. Flygtiden är begränsad, de tål inte mycket vind och de har relativt enkla kameror med väldigt små bildsensorer. Det sätter gränser för hur bra bilderna kan bli.

Nya DJI Mavic 3 befinner sig i en annan klass. Den nästan 900 gram tunga drönaren har en 24 mm Hasselblad-kamera med en 4/3-tums CMOS-bildsensor med 20 Mp och en valbar bländare på f2,8–11 med 4x zoom och autofokus. Den har dessutom en extra kamera med 162 mm f4,4-tele och digital tele med 28x zoom.

Detta gör Mavic 3 till ett ytterst potent redskap för fotografer som vill ha högre bild- och videokvalitet och de möjligheter som telebrännvidd ger. Man kan också spela in video i 4K eller 5,1K.

Väljer man Mavic 3 Cine-versionen får man 1 TB intern lagring och inspelning i Apple ProRes 422, för bästa möjliga förutsättningar att efterbehandla i Final Cut Pro.

Men som alltid när det gäller drönare i den här viktklassen krävs det att man tar flygcertifikat innan man skickar upp kameran i luften. Man loggar in sig på Transportstyrelsen, registrerar sig som operatör och tar en kurs online. Alla regler beskrivs på Transportstyrelsens hemsida. Som drönarpilot är man skyldig att sätta sig in i de fullständiga reglerna, men i korthet är de viktigaste punkterna följande:

Säkerhetsregler

• Ha alltid ögonkontakt med drönaren
• Flyg inte över sportevenemang, konserter, militära områden
• Flyg inte över olycksplatser
• Flyg inte högre än 120 m
• Flyg inte närmare flygplatser än fem km
• Håll säkerhetsavståndet på 150 meter från människor och byggnader
• Var uppmärksam på människors integritet
• Du måste också ha ansvarsförsäkring
• Följ gällande säkerhetsavstånd
• Alla flygningar måste göras på ett hänsynsfullt sätt

 

Längre, högre, snabbare

Något förenklat kan Mavic 3 beskrivas som en kameradrönare för den som behöver högre bildkvalitet, tele, längre flygtid och skarpare video. Den är stabilare, tål mer vind och har längre räckvidd och flygtid än DJI Mini och DJI Mavic Air 2. Mavic 3 kan flyga i upp till 46 minuter i svag vind och räckvidden är nästan fördubblad till 30 mil. Den tål vindstyrkor på upp till 12 m/s och kan flyga så högt som 6 000 m.

I sportläge kan den flyga i upp till 75 km/h, vilket gör den till den snabbaste i Mavic-serien, endast slagen av DJI:s FPV-modell.

Vårt testexemplar var en del av ett Fly More Combo-paket, med reservpropeller, tre stora batterier, laddare med plats för alla tre, fjärrkontroll, ND-kamerafilter och en axelremsväska med plats för allt.

Den vanliga fjärrkontrollen som ingår kräver en mobil med DJI Fly-appen installerad, som man använder som monitor och för att ändra bland annat kamerainställningarna med. Det går också att använda DJI:s RC Pro, en ny version av deras Smart Controller, som är en mer avancerad fjärrkontroll med programmerbara knappar, 4G och en 5,5-tums pekskärm. Det är också möjligt att streama inspelningar från luften live i 1080p.

Stabilt och smidigt

Mavic 3 är lekande lätt att flyga. Dels för att den är så stabil och tål mycket vind, men också för att den har sensorer hela vägen runt – 360 grader – som bromsar drönaren när de upptäcker hinder, så kallat APAS 5.0. Så att man inte planterar drönaren för 30 000 kronor längst upp i en tall av misstag.

Man startar och flyger på samma sätt som med en DJI Mini, genom att trycka på Take Off på skärmen tills hela cirkeln är grön, sedan lyfter drönaren sakta över marken och står och hovrar tills man drar i spakarna och flyger iväg. Den har även DJI:s return to home-knapp (RTH) som automatiskt flyger tillbaka drönaren till startpositionen utan att man behöver flyga den manuellt.

Det är extra käckt om man tappat har tappat drönaren ur sikte – vilket man inte ska göra – eller måste landa i ett område med många hinder och hård vind.

DJI har lagt ut många filmer på sina webbsidor där man kan lära sig mer om de olika flyglägena med färdiga flygmönster. Man kan till exempel välja Hyperlapse, som är time-lapse-video.

Det finns även ett spårningsläge som heter ActiveTrack där drönaren låser fokus på ett rörligt motiv medan man flyger och filmar. I en uppdatering som kom nyligen lades ännu fler lägen till. Helix, Boomerang, Panorama, Circle och Rocket är några av dem. På samma gång fick kameran bildserier med stillbilder, samt bättre färgkorrigering och skärpa i JPEG-filerna från telekameran. Bland annat.

Bättre kamera

Med en Hasselblad-märkt kamera med CMOS-bildsensor i 4/3-format, som vi känner igen från Olympus och Panasonics MFT-systemkameror, får man lov att förvänta sig hög bildkvalitet. Och jag tror inte många blir besvikna.

Med vidvinkelbrännvidden 24 mm täcker man stora ytor från luften, och en lätt beröring på mobilen ändrar till 162 mm, som flyttar motivet betydligt närmare. Väldigt praktiskt om man vill fotografera på lite håll – eller filma i 5,1/4K-upplösning – då stör man till exempel inte bröllop och andra evenemang med surret från motorerna lika mycket.

Kamerorna, som sitter på en treaxlars gimbal med mekanisk bildstabilisering, kan vinklas 90 grader för att skapa de bildvinklar man vill ha, och tack vare upp till 28x zoom kan man komma ännu närmare motivet.

Just det är jag inte säker på att man vill. Använda den digitala zoomen för att komma ännu närmare, menar jag. För då introducerar man dels betydande mängder bildbrus, plus att all världens interpolation inte kan förhindra att allting över 4x digital zoom blir grumligt av brus och försvinnande upplösning.

Telekameran på 162 mm med bländare 4,4 är faktiskt väldigt bra. Trots 12 Mp (samma som iPhone 13 Pro) blir bildkvaliteten bra, med korrekta färger och bra kontrast och skärpa.

Men det är huvudkameran med en Hasselblad-skapad färgprofil som är skarpast. Och bäst. Den har en synbart bättre detaljskärpa och det finns mer dynamik och tryck i motiven. Det är den här kameran man ska använda till video.

Videospecifikationerna är ganska imponerande, det syns även i praktiken. Med upp till 200 Mbit/s videoström (H.254) och 4K-video i 60p (120p spelas upp i slow motion) är filkvaliteten mycket hög. Video i 5,1K/50p-upplösning ser inte märkbart bättre ut än 4K, som är så skarpt och brusfritt att det är svårt att förstå vad man ska ha Cine-utgåvans Apple ProRes-format till. Det passar bäst för proffs som arbetar med video i en miljö där inspelningar från flera kameror ska sättas ihop. Till exempel i TV-sändningar, musikvideor och andra produktioner där utrustningen stöder Apple ProRes.

Bröllopsfotografer klarar sig utmärkt med den vanliga Mavic 3.

Slutsats

DJI Mavic 3 är en uppskattad kameradrönare för dig som behöver högre stillbilds- och videokvalitet än vad de kan få med exempelvis Mavic Air 2S. Flygtiden är nästan 50 procent längre, Mavic 3 är dessutom ännu säkrare – och lättare att flyga i vind – och räckvidden är förbättrad. Men det är de två kamerorna som är det mest attraktiva med Mavic 3. Bildkvaliteten är högre än från någon annan drönare i Mavic-serien, man kan tappa hakan när man ser kvaliteten på videoinspelningarna. Den digitala zoomen fungerar inte lika bra som en optisk och ger synbart sämre kvalitet, och vi tycker att DJI borde ha skickat med den nya RC Pro-fjärrkontrollen med tanke på priset. Många kommer förmodligen att tycka att prishoppet upp från Mavic 2 Pro eller Air 2S är svårt att svälja.