Det skiljer nämligen inte mycket i bildkvalitet. De skillnader som detta test har lokaliserat handlar främst om en lite mer naturlig färgbalans i Olympus-kamerans bildfiler. Övriga skillnader är för små och ibland obetydliga för att de flesta som överväger att skaffa sig en kompakt systemkamera ska bry sig.
Lägger man in samma optik i beräkningen så kostar de två kamerorna precis lika mycket,    6 000 kronor.

Då återstår alltså funktioner och användarvänlighet. Trots sina brister är det Olympus som vinner den disciplinen. Det nya och mindre zoomobjektivet gör kameran ännu mer användarvänlig, och bortsett från avsaknaden av stereomikrofon har Olympus fler funktioner än Panasonic. Och det handlar om sådana, till exempel trådlös blixtstyrning, manuell exponeringskontroll även när man filmar, multiexponering, blixtkompensation, konstfilter och så vidare. Dessutom har E-PL2 knappar och reglage som i mångas ögon är bättre än en pekskärm, åtminstone på en kamera.

Men när det är sagt så  är Panasonics pekskärm faktiskt riktigt användarvänlig när man har vant sig vid den, och betydligt bättre än exempelvis Sonys skärmmenyer på NEX-5 – som precis som GF2 knappt har några knappar och som uteslutande sköts genom att man navigerar i menysystemet.

Viktigast av allt är kanske att Olympus har bildstabilisator inuti kameran i alla PEN-modeller. E-PL2 också. Det har inte Panasonic i några av sina Lumix G-hybridkameror, som alltså är beroende av att objektivet har en optisk bildstabilisator.

Panasonic GF2 är främst avsedd för fotografer som vill ha en så liten systemkamera som möjligt. Och som ställer in ”Intelligent Auto” och sedan låter kameran ta hand om resten. Uppskattar man dessutom videokvaliteten, som är full 1080-HD med bra stereoljud, så är Panasonics GF2 ett väldigt bra val. Men de med ambitioner om att bli en bättre fotograf får ett mer användbart redskap om de köper Olympus PEN E-PL2.

Också i detta test: