TEST: Dynaudio Confidence 60

Jag är så lyckligt lottad att jag väldigt ofta kan frossa i fantastiska musikupplevelser och bra ljud, och dessutom får göra det på arbetstid. Men det är fortfarande långt mellan högtalarna som ger mig en sådan uppenbarelse att jag sitter och funderar på universum och min egen plats i den stora helheten. Förra gången det hände var för nästan ett år sedan, med Vivid Audio Kaya 90.

Det visar sig att nästa gång är nu. Dynaudio Confidence 60 – flaggskeppet i den numera ikoniska Confidence-serien – är nämligen en högrest högtalare som är rena mästerverket. Dynaudio har inte sparat in på något för att ge det allra bästa ljudet. Men vägen till himlen är som bekant kantad av fallgropar. Mer om det lite längre fram.

Mitt första möte

Första gången jag hörde en Confidence-högtalare var 2003. Jag var 25 år gammal, hade jobbat på Ljud & Bild i två av dem och var långtifrån torr bakom hifi-öronen. Jag minns fortfarande känslan när jag var hemma hos min dåvarande kollega Geir Amundsen, lite mer erfaren än jag, som hade fått in ett par Confidence C2 för test. De höga högtalarna med en bred frontplatta på ett smalt, djupt kabinett såg inte ut som något annat vi hade sett förut. Och trots att C2 var de minsta golvhögtalarna i serien så var de fortfarande gigantiska i mina ögon.

Maken till stor ljudbild och tung och skön bas hade jag knappt hört – och jag kan inte minnas att jag haft många liknande upplevelser efter det heller. Högtalarna behövde en maffig förstärkare för att ge sitt bästa (i vårt fall Dynamic Precision A-1), men då försvann de i rummet och lämnade en fysiskt stor ljudbild med en helt grym dynamik efter sig. Vilket var en av anledningarna till att jag vid den tiden titt som tätt hälsade på hos min namne. Den ännu större C4 och toppmodellen C7 testade vi tyvärr aldrig.

Bättre – och dyrare

Sedan Confidence-serien lanserades 2002 har den utvecklats och mognat, och nu är högtalarna tillbaka i sina senaste och bästa versioner hittills. Vilket också återspeglas i priserna, för medan ett par C2 kostade ungefär 70 000 kronor för 18 år sedan så måste du i dag punga ut med 200 000 kronor för den minsta golvmodellen som numera heter Confidence 30.

Confidence 60 – den största

Den största och dyraste modellen i serien är alltså Confidence 60, och den är väldigt stor. 163 cm är längre än några av mina bekanta och vikten på 66,2 kilo är inga småsaker heller. Och så har vi det där med priset. 420 000 kronor är lika mycket som en bra bil. Ändå är detta inte alls de dyraste högtalarna vi har testat (den äran har antagligen de gudomliga Sonus faber Lilium).

Confidence 60 är likadant bestyckad och konfigurerad som den näst största Confidence 50, vilket innebär en trevägskonstruktion med två baselement, två mellanregister och den nyutvecklade Esotar3-diskanten. Skillnaden är att baselementen är 5 cm större i diameter och att kabinettet också har vuxit en hel del. C60 trivs nog därför bäst i ännu större rum än C50.

Förvuxen baffel

Som på alla Confidence-modeller har högtalaren en baffel som är bredare än själva kabinettet. Den ”hängande” fronten ser nästan påklistrad ut men är gjord för att minimera diffraktion – när ljudvågorna krockar med varandra längs framsidan på kabinettet och orsakar olyckliga interferensmönster. Som ger ojämn spridning och sämre timing och dynamik.

Krökningarna i baffeln är patenterade, de heter DDC – Dynaudio Directivity Control – och minimerar diffraktion ytterligare. I den nya Confidence-serien är baffeln dessutom gjord av ett nytt kompositmaterial med hög densitet som Dynaudio kallar Compex.

Kabinettet är förstärkt på flera ställen, bland annat är baselementen stöttade på insidan och dämpade för att bättre kontrollera resonanser. Basreflexporten mynnar ut längst ner för att sprida basfrekvenserna så jämnt som möjligt.

Bas och- mellanregister

Neodym-magneter används i både de nya 23 cm stora NeoTec-baselementen och de två 15 cm stora mellanregistren. Membranen är gjorda av så kallad magnesiumsilikatpolymer (MSP), som har fördelen av att kunna formas exakt som man vill, så att membranet kan göras i ett stycke med önskad geometri. Detta ger bra kontroll över spridningskaraktäristiken och eliminerar behovet av en separat dammkåpa. En onödig källa till förvrängning.

Samtliga högtalarelement sitter i en ny lättviktskorg som ger ett fritt luftflöde bakom membranet och en tightare och mer kontrollerad ljudåtergivning.

Diskanten

Den nya textildiskanten som Dynaudio kallar Esotar3 har en starkare magnet av neodym som driver det nya membranet, med en större bakre kammare som dämpar resonanser som uppstår i luftströmmarna bakom membranet. En liten diffusor-dome som heter Hexis sitter bakom membranet för att ge jämnare frekvensrespons och bättre resonanskontroll. Allt för att åstadkomma ”den bästa diskanten Dynaudio någonsin har gjort”.

Delningsfiltret är indelat i sektioner och hopsytt med Van den Hul-kablar från WBT-terminalerna på baksidan.

Ljudet av ”perfektion”

Ofta är det svårt att beskriva ljudet från något som återger det nästan helt perfekt. För vad man ska säga? Man sitter ju och lyssnar på själva inspelningen, snarare än hifi-komponenterna. Men när det gäller Dynaudio Confidence 60 finns det fortfarande lite att prata om.

Att säga att en högtalare låter ”nästan helt perfekt” beskriver nämligen inte en ljudbild som är så kolossalt stor som här. Med röster vackra som änglar – eller storslagna som jordbävningar. Oavsett om det är Cecilia Bartolis himmelska mezzo-sopran med sina många koloraturer eller Till Lindemanns bastunga macho-röst i Rammstein som ska målas upp i den musikaliska ljudbilden, så svävar de i luften som hologram. Väggarna i lyssningsrummet slås ut, kvar finns bara du och ett musikaliskt kosmos.

Men om vägen till musikaliskt nirvana var en dans på rosor, så hade de sina taggar.

Placering

Vi kan börja med det mest uppenbara: storleken. Och då tänker jag inte på ryggsmärtorna från bärandet, utan snarare hur högtalarna tornar upp sig i rummet. Visserligen går inte Confidence 60 riktigt så djupt i basen som man skulle tro, men de når under 30 Hz med fin linjaritet och det räcker för att man måste bekämpa utfasningar och stående ljudvågor i rummet. C60 är djupa och ska inte placeras intill bakväggen, och när de ska dras ut så ska de ut en bra bit.

I vårt rum pratar vi om mer än 170 centimeter till bakväggen, mätt från fronten. Och dessutom mer än en meter till varje sidovägg, mätt från mitten av diskanten. Det ser ganska idiotiskt ut i vårt testrum på drygt 30 kvm. Högtalarna tar över hela synvinkeln. Men vad gör man inte för sina öron.

Behöver ström!

Sedan har vi det faktum att de här högtalarna inte kan drivas av vad som helst. Inte alls. Ta till exempel vår gamla hederliga integrerade förstärkare McIntosh MA7000 på 2 x 250 watt, som nästan aldrig får jobba hårdare än till klockan tio på volymratten. Nu fick den gå till både klockan tolv och ett, ändå stod högtalarna och gäspade. Ljudet var tillräckligt högt, men utan att vara särskilt rytmiskt eller engagerande. Som en trött soldat som har dykt upp för en marsch. Det fanns uppenbara hörbara egenskaper, minst sagt, men de kom inte fram riktigt som man kan förvänta sig av ett par högtalare för flera hundratusen kronor.

Med Hegel H590 blev det bättre. Tightare bas, bättre kontroll över allting, men ändå lite livlöst. Var är magin? Luften och holografin? Sparkarna i magen?

Nästa steg upp blev förförstärkaren Hegel P30 och två H30-monoförstärkare. 1100 watt, kom igen! I alla normala sammanhang är detta elektronik som får högtalarna att framkalla fladdrande byxor och som projicerar ut musiken i rummet så att nackhåren reser sig. Men inte här. Det låter liksom trögt och lite luddigt.

Har sett den här filmen förut

Plötsligt inser jag att jag har råkat ut för det här tidigare. Det påminner mig om en annan Dynaudio-högtalare som jag hade liknande problem med för tio år sedan: den upp och ned-vända Consequence Ultimate Edition. På den tiden kostade ett par 500 000 kronor, och var ännu större – och faktiskt ännu mer tungdrivna. Till och med inkopplade till Bladelius Ymer, med 2 x 600 watt i 4 ohm, stod de nästan bara och ryckte på axlarna. Med andra ord är detta inget nytt fenomen för Dynaudio.

Jag har en känsla av att det inte bara handlar om att stoppa in mer kraft till Confidence 60, i så fall borde Hegel-kombinationen ha gjort tricket. Vad de behöver är en förstärkare som levererar massor av ström, men som också har en förmåga att få elementen att svänga ”i blixtens hastighet”. Vilket Hegel-kombinationen gör i de allra flesta fall, men inte här.

Soulution – lösningen

Lösningen uppenbarade sig i form av en förstärkare som bygger på tvättäkta tysk ingenjörskonst. Nämligen den integrerade Soulution 330. Den har en relativt blygsam vikt, men har ändå en strömförsörjning på hela 1200 VA. Nätdelen är en avancerad switchad typ i stället för en traditionell med ringkärna, vilket gör att den kan vara ganska så mycket mindre. Enligt Soulution själva drivs ändå musiksignalen i klass A nästan hela tiden.

Det är inte effekten som gör förstärkaren intressant, den lämnar bara 120 watt per kanal i 8 ohm och dubblar det i 4 ohm (C 60 är en 4-ohmskonstruktion). Den totala kapaciteten i kondensatorbanken är däremot hela 160 000 µF. Siffror säger inte allt, men det visade sig att den här förstärkaren var precis vad högtalarna behövde.

Nackdelen är att Soulution 330 kostar 220 000 kronor. För de som vill ha ännu större kraftresurser finns den dubbelt så stora – och mer än dubbelt så dyra – storebrodern Soulution 530.

På den här nivån är det nästan dags att sluta räkna pengar. Därför har jag passat på och kopplat upp och finjusterat Linn Klimax DSM/2 som ljudkälla. Fantasiljud till fantasipris (215 000 kronor).

Holografiskt rum

Samerna har ett utmärkt exempel på att musik är ett eget språk. Mari Boine-jojken Máze som görs i cover av popgruppen ISÁK är full av uttryck, men utan ord. Sångerskan Ella Marie Hætta Isaksen står mitt i en stor ljudbild, naken med a capella-jojk under den första halvminuten, innan perkussion kommer in och lovar oss något stort. Och något stort får vi verkligen när högtalarna pumpar ut trumrytmerna, omringade av ett gigantiskt synthlandskap och med Isaksens mästerliga röst i centrum.

Blodet i min kropp pumpar av känslor, jag bryr mig inte om att försöka tolka vad de vill ha sagt med låten. I stället vänder jag mig in i mig själv och får ett par aha-upplevelser om min egen existens. Allt sker på drygt två minuter, sedan är låten över. Herregud.

Den fina balladen Exile med Taylor Swift och det melankoliska indiefolkbandet Bon Iver klingar vackert. Pianot har en fin fyllighet och man hör pedalen jobba tyst mellan tonerna. Justin Vernons röst går nästan hela vägen ner i avgrunden, på samma gång som det är full kontroll på detaljerna i konsonanterna. När Taylor Swifts röst kommer in är upplevelsen fulländad. Den här låten har jag hört mest på radio, och den är ju trevlig där, men det råder ingen tvekan om att den förtjänar en bättre behandling. Gärna på en anläggning för nästan 900 000 kronor (utan kablar!), där alltså högtalarna utgör hälften av budgeten. Den som ändå hade en sådan här ekonomi …

Klassiskt

En klassisk kompositör som jag nyss upptäckt är unga bulgarisk-brittiska Dobrinka Tabakova. I dag bara 40 år gammal, men med ett mycket bra öra för klassisk komposition. Lyssna bara på Concerto for Violoncello and Strings från hennes första orkesterverk String Paths, som hon komponerade 2004 – bara 24 år gammal. Det är utgivet av ECM 2013 och framfört av den litauiska kammarorkestern under ledning av dirigent Maxim Rysanov. Och bäst av allt är att det finns Tidal i ”Master-kvalitet” (MQA).

Förstacellon spelas med en känslig hand och hänger i rummet med enorma dimensioner, omgiven av orkestern som fyller ut ljudbilden. Confidence 60 gör ett enastående jobb med att placera de enskilda instrumenten i rummet, ta bort sig själva ur ekvationen och bara lämna kvar det musikaliska avtrycket. Det är som om man har snubblat in i ett universum som bara består av musik!

Låter som Dynaudio

Att Confidence 60 låter så nära fulländat betyder inte att den skiljer sig väsentligt i ljudkaraktär från andra Dynaudio-högtalare jag har hört. Det är en bra egenskap. Det betyder nämligen en perfekt balanserad ljudbild, där alla frekvenser har utrymme att utvecklas. Och där rytmen finns på plats så det ryker om det.

Men om det perfekta för dig är Sonus faber Lilium så kommer du att sakna lite värme och glöd i mellanregistret i Confidence 60. Om du å andra sidan föredrar den blixtsnabba attacken, tyngden och fokuseringen i KEF Blade så uppfattas Confidence 60 som en smula avslappnad och ”mjuk”. TAD R1 återger också musiken stramare. Den personliga smaken avgör, oavsett hur dyrt det är.

Traditionell högtalarkonst: funderingar

De här högtalarna får mig att fundera. Det är fantastiskt hur bra det kan bli när en konstruktör med stor kunskap lägger ner hela sin själ i att göra den perfekta högtalaren. När man har en oanad budget att jobba med finns det fortfarande flera vägar att gå.

Dynaudio har valt den traditionella vägen, med material av extrem byggkvalitet och suveräna mekaniska egenskaper. En helt passiv högtalare som kräver lika mycket av placering och akustik, förstärkare (och kablar) som alla andra påkostade hifi-högtalare. Detta innebär också att man kanske inte kan få den att låta optimalt i varje miljö.

I den motsatta änden finns tekniska lösningar som B&O Beolab 90. Här ligger inte kvaliteten på varje högtalarelement i samma liga som i Dynaudio Confidence 60, däremot används många högtalarelement i kombination med avancerad digitalteknik. Vissa högtalarelement spelar rakt mot lyssnaren, resten av elementen används för att absorbera efterklangen från rummet. Det är lika avancerat som det är genialt och gör högtalarna mycket lättare att placera med tanke på optimal ljudåtergivning. Man får dessutom inbyggda förstärkare, så allt man behöver lägga till är ljudkällan.

Ett par Dynaudio Confidence 60 perfekt placerade i ett perfekt rum krossar Beolab 90 när det gäller ljudkvalitet. Men Beolab 90 låter mycket bättre i ett obehandlat rum och där det är inredningen som dikterar placeringen av högtalarna – inte ljudåtergivningen.

Slutsats

Dynaudio Confidence 60 är den mest lyckade Dynaudio-modellen som undertecknad någonsin har hört. De spelar i cirklar runt det mesta, de låter gigantiskt och superupplöst. De låter helt enkelt rätt. Precis rätt.

All musik får magiska vingar, allting låter förbaskat oansträngt och absolut trovärdigt. Den dundrar loss när det krävs och låter som en sval bris när den ska.

Nackdelen är att högtalarna kräver ett stort rum, med bra akustik. Och de behöver en maffigt bra förstärkare! Här räcker det inte med ”highend light”. Man måste gå upp i till den riktigt utsökta klassen. Även om du har råd med Confidence 60 bör du inte köpa dem förrän du också har lyssnat på lillebror Confidence 50 hemma hos dig. Det kan hända att de faktiskt funkar bättre.

Om det är värt pengarna? Det får de som har råd svara på.