: dCS Debussy

dCS utvecklade från början lösningar till försvaret, men gick från det till att bli en av de absolut ledande firmorna inom digital återgivning. Firman har på ljudsidan alltid specialiserat sig på just detta och har inga andra produktgrupper i sitt sortiment, allt handlar om spelning från digitala källor och omvandling av dessa signaler från digital till analog. Man startade på studiosidan men har sedan 1996 också vänt sig till konsumentmarknaden.

Man slog tidigt sitt namn fast med några osannolikt dyra men samtidigt de överlägset bästa produkter som kunde fås, helt enkelt. En sorts state-of-the-art inom digital återgivning. På verkligt tunga demos står dCS ofta för den digitala delen och jag har under årens lopp hört deras produkter i många olika konstellationer. Man använder inga ”färdiga” DAC-chips, som dem vi ser i andra firmors digitala produkter och som nästan utan undantag bygger på någon chiptillverkares lösning implementerad på olika sätt. Istället har dCS konstruerat sin egen Ring DAC, som de fintrimmat under årens lopp och som är kärnan i alla deras system.

De största serierna Scarlatti och Paganini består av fyra separata delar: DAC, upsampler, SACD/CD-spelare och Master Clock. Serien Puccini består av en SACD/CD-spelare och en U-Clock och så finns Debussy, som är en DAC. Det är den sistnämnda jag har haft förmånen att ha till test. Denna inkarnation av Debussy är den allra senaste och den första modellen från dCS som uppgraderats till att även klara 24 bit/192 kHz USB. Det betyder att detta lär komma även i de övriga DACarna så småningom.

Flexibel multiapparat
Debussy är alltså den ”billiga” produkten från dCS, ”instegsmodellen”. Men den är gjord för att vara hjärtat i en modern högklassig anläggning och är en flexibel och i mitt tycke mycket användbar apparat. Vad gäller den yttre designen börjar dCS hitta en form man kan stå ut med nu, men det har historiskt sett vid gud inte varit någon av firmans spetskompetenser. Say no more.

Indikationsdioderna på fronten är små och svåravlästa på bara lite avstånd, så även texten.

Den är försedd med både balanserade (XLR) och obalanserade (RCA) utgångar, nivån kan väljas till 2 eller 6 volt via en liten omställare. Firman rekommenderar att man använder 2 volt om man också använder en förförstärkare, då många sådana kan få problem med för stark input med 6 volt. Det får naturligtvis komma an på ett prov med den specifika förförstärkare som i så fall används. 6 volt sägs ge det bästa ljudmässiga resultatet, och jag har inte kunnat motsäga detta i de system jag provat Debussy i.

Om man använder en förförstärkare, skrev jag. Det behövs i princip inte, om du inte har några analoga källor du vill spela. Debussy har en inbyggd volymkontroll och kan således (med fördel) kopplas direkt till ett slutsteg. Spelar man med försteg håller man Debussys volymkontroll på max i fem sekunder, så är den satt till max output och så kan man styra volymen med försteget istället. Trycker man minus i fem sekunder kopplas volymkontrollen in igen.

Det finns flera ingångar. Två i form av XLR-AES-ingångar – som även kan klara dual AES mode (alltså en kanal per ingång) och två i form av S/PDIF RCA-ingångar, den ena av dem är med BNC-kontakt. Dessutom finns en ingång för en System Clock, om man vill styra klockfrekvensen via t.ex. dCS egen Paganini Clock. Och så har vi naturligtvis även en USB-ingång.

I övrigt finns två olika filter, som sägs vara likartade i amplitudrespons men olika vad angår fasrespons. Du provar dig fram, och Debussy kommer ihåg den senast valda inställningen för varje samplerate. För min del har jag genomgående föredragit standardfiltret, men du bestämmer själv.

Tillika finns även en fasknapp för att vända fas på utgången, om man känner ett behov av att göra det på vissa skivor.

Helheten i fokus
Om man ska ge en generell värdering av hur Debussy låter, så är det upplösning och detaljer som är de första ord som faller en på läppen. Det är en stor och synnerligen väldefinierad ljudbild där det finns gott om plats mellan röster och instrument.

Klassisk musik mår väldigt bra av detta. Naturligtvis blev det musik av Debussy. De små pianostyckena Le Petit Negre och Gollowogg’s Cakewalk har jag i ett par olika versioner och det hörs tydlig skillnad mellan flygelmärkena. Ljudbilden känns väl övervägd och hela frekvensspektrat verkar behandlas på samma sätt. Det är inget som påkallar speciell uppmärksamhet, det är helheten som är i fokus.

Preluden till En Fauns Eftermiddag ger den där härliga vissheten om att det spelar flera violiner av olika tillverkning och flera olika musiker – det låter helt enkelt väldigt rätt på ett ruskigt självklart sätt.

Och den speciella nyckeln till varför det här är en DAC som du aldrig tvivlar på är att den har en fantastisk förmåga att göra musiken intressant utan att försöka bedra dig genom att göra något extra läckert. Du får musiken ärligt och med en ljudkvalitet och känsla som bara inte går att negligera.

När just den faktorn väl gått upp för mig har jag sedan roat mig med att sätta på musik i bakgrunden när jag gjort något annat, och mycket ofta har musiken fått övertaget och dragit mig från det jag hållit på med. Farligt, farligt…

Som igår, när jag satte på lite Led Zeppelin – mer ballader än det tyngre – och sögs rakt in i ett par timmar med botanisering i blyballongmusik jag inte hört på länge. Jag kommer inte ihåg att den faktiskt hade sådana ljudmässiga kvaliteter heller – eller också har jag bara inte hört den på det viset innan. Debussy är som sagt en ytterst musikbefrämjande apparat.

Med USB
Eldprovet kommer naturligtvis när vi kopplar ihop Debussy med en dator, i det här fallet en MacBook Pro, och några olika programmöjligheter. Datorn har definitivt gjort sitt insteg i hifi-världen, och för många av oss är den helt enkelt en oumbärlig del av en anläggning.

Jag spelade t.ex. k.d. lang, skiva tre från hennes box Recollection. Och det här är helt enkelt lysande. Det är nästan som om det vilar något analogt över det, om ni förstår vad jag menar. Här finns en ytterligare grad av fönsterputsning som jag hittills inte upplevt när jag spelat från en dator, en värme, en naturlighet som fyller en med häpnad. Var det någon som sade att digital audio inte kan låta bra?

USB som klarar 24 bit/92 kHz blir naturligtvis mer och mer intressant i takt med att tillgången på sådant material blir större och större. På våra breddgrader är det inte lika lätt att få fatt på som i USA, då HD Tracks, som har ett verkligt brett program, (än så länge) kräver att man ska ha ett amerikanskt konto för att handla där. Men för den klassiskt intresserade kan exempelvis det norska bolaget 2L rekommenderas liksom Linn Records och en hel del andra – sök och du skall finna…

Övertygande, mycket övertygande
dCS Debussy är en vinnare. Ju mer man spelar på den desto gladare blir man för den. Ni har säkert lagt märke till att jag inte talat bas, diskant och mellanregister – det är inte det som det handlar om. Vi talar om att om det ska bli bättre, så är det gradskillnader, ytterligare lite fönsterputsning och kanske ännu mer känsla det handlar om. Men tills det kommer klarar vi oss fint med Debussy. En mycket övertygande DAC.