TEST: Alienware AW3423DW

När Alienware annonserade marknadens första spelmonitor med QD-OLED, AW3423DW, höll jag på att ramla av stolen. Tänk, äntligen en OLED-skärm med perfekt svärta och kontrast, utan en svindlande prislapp! Och ovanpå alltihop ett ultrabrett och böjt 21:9-skärmformat, hög skärmupplösning och en skärmfrekvens på hela 175 Hz. Tillräckligt snabbt för att man ska kunna vända sig om supersnabbt i vilket spel som helst utan att skärmen hänger sig det minsta. Lägg sedan till en responstid på bara 0,1 millisekunder, plus generöst med USB-ingångar, så skulle man kunna tro att man har dött och kommit till skärmhimlen!

OLED har som bekant fördelen av en perfekt svärta, eftersom varje pixel skapar sitt eget ljus och inte behöver någon bakbelysning. Resultatet är att man får perfekt svart, utan halo-artefakter eller clouding, vilket kännetecknar LCD-paneler och kan få dem att se lite ”smutsiga” ut.

Vad är QD-OLED?

Det som skiljer den här skärmen från andra OLED-skärmar är att den har så kallade kvantprickar, eller Quantum Dots. Tekniken är ny och är ett slags korsning mellan vanliga OLED-paneler och ett färgfilter som består av kvantprickar, som även används i bland annat Samsungs och TCL:s QLED-TV-apparater. Det är för övrigt Samsung som tillverkar QD-OLED-panelerna.

Fördelen med QD-OLED mot RGB-OLED, som vi hittar i dyrare proffsmonitorer, är att den nya tekniken är billigare och att färgerna inte degraderas ojämnt med tiden. I stället för att använda en röd, en grön och en blå subpixel som tillsammans bildar en huvudpixel har QD-OLED bara blå subpixlar. Ljuset från de två pixlarna som ska vara rött respektive grönt reflekteras av kristaller med så kallade kvantprickar, där prickarnas diameter exakt motsvarar våglängden på färgen som ska återges. På så sätt får man rätt färg, med ett färgfilter som nästan inte stjäl ljusstyrka.

RGB-OLED har inget färgfilter alls, men är en mycket dyrare lösning. Det finns en ännu billigare metod, nämligen den vi känner igen från TV-apparater med paneler från LG. Där utgår man från vita OLED-subpixlar som filtreras genom ett färgfilter. Detta stjäl ljus och gör också att färgerna inte är lika jämna när de ses från en skarp vinkel som med RGB-OLED och QD-OLED.

Mer avancerad än WOLED

När jag säger att QD-OLED-tekniken är billig så är det jämfört den med den kompromisslösa RGB-OLED-tekniken. Den man hittar i TV-apparater med paneler från LG är däremot en tredje, ännu billigare teknik.

Den går ut på att man använder vita subpixlar där ljuset skickas genom ett färgfilter, vilket faktiskt stjäl en del ljusstyrka. En fjärde vit subpixel tillåts vara just vit, för att få tillbaka en del av det förlorade ljuset. OLED-TV-apparater är ändå inte lika ljusstarka som de starkaste LCD-TV-apparaterna, och även om de har en mycket bättre bild från sidan än vad någon LCD-skärm kan skryta med så har de ingen chans mot färgnoggrannheten hos QD-OLED, sedd från samma vinkel. Det är därför som Samsung hoppas på att QD-OLED ska slå igenom och bli den nya, heta tekniken.

Alienwares presentationsvideo

 

Ultrabred

Alienware AW3423DW är en 34-tums skärm i 21:9 ultrabrett format. Det betyder att den är lika hög som en 27-tummare i den vanligare 16:9-formatet, men med extra bredd. Vilket ger mer plats för dokument bredvid varandra – eller, mer relevant i det här fallet, utökad synvinkel i spel som stöder det.

Upplösningen är 3440 x 1440 pixlar. Jämfört med Ultra HD är det ungefär halva pixelupplösningen, men dubbelt så mycket som Full HD. En helt respektabel upplösning på en skärmstorlek som denna. Det är trots allt inte en enorm skärm det handlar om. Dessutom skulle en högre upplösning bromsa hastigheten, eftersom de två hänger ihop direkt.

När man spelar vill man ha en så snabb skärm som möjligt och då kan den här upplösningen vara den bästa kompromissen. I det här fallet pratar vi 175 Hz, vilket är blixtsnabbt – och som kräver ett ganska så häftigt grafikkort om man ska utnyttja det till max.

Är den tillräckligt stor?

Personligen tycker jag att Alienware-skärmen är i minsta laget. Man måste sitta ganska tätt intill för att komma nära inpå spelupplevelsen, och när jag använder den för att jobba på – antingen för videoredigering eller för att skriva text – så sitter jag ganska nära.

Å andra sidan skulle en större skärm snabbt kräva ännu högre upplösning, och ett ännu häftigare grafikkort, eftersom pixelstrukturen blir mer synlig när man ökar skärmstorleken.

(Mestadels) vacker med spel

Första gången jag kopplar in skärmen slås jag av en otroligt vacker färgåtergivning. Färgrymden anges av tillverkaren ha en Delta E-avvikelse på mindre än 2, vilket är mycket bra (mindre än 1 anses av många vara ”perfekt”). Och det är bra, för en vanlig kolorimeter har ännu inte fått någon färgprofil för den här skärmtekniken. Jag provade med min Calibrite Colorchecker Display Plus, och även om färgerna inte är helt fel med OLED-profilen som ligger i programmet så blev det fortfarande inte lika exakt som när skärmen kom direkt från fabrik. Bilden fick helt enkelt en liten antydan av blått.

Tillsammans med den perfekta svartnivån och en genomgående bra ljusstyrka är det en fröjd att spela förstapersons skjutaspel som Halo Inifinite där man får extra djup i spelet. Man kan också sätta på Dark Stabilizer, som höjer ljusnivån i de mörkaste områdena för att avslöja fiender i skuggorna. Smart när man inte vill dö …

Det blir inte mindre intensivt med racingspelet Forza Horizon 5. Där bilarna ser tredimensionella ut, med glänsande lack och tydliga detaljer. Rörelserna är så jämna och mjuka att jag känner för att fortsätta köra hela dagen. Det enda jag saknar är som sagt att skärmen kunde vara ännu större.

Konstig pixelstruktur

Men vänta ett tag. Vad är det jag ser? När skärmen ska användas till vardags, för att läsa webbsidor, bläddra i dokument på skrivbordet och skriva text, så är det något som ser väldigt konstigt ut. Och förstör skärmupplevelsen.

Först tror jag att det är något fel med upplösningen. Texten ser helt enkelt pixlig ut. Med onaturliga, tjocka skuggor runt bokstäverna. Och de är gröna längst upp och magentafärgade längst ner. Jag märkte det inte först med spel och grafik, men med text är det väldigt synligt.

Tillbaka till spelet, du ser det ganska tydligt när du väl har sett det. Inte minst när det kommer text emellanåt i spelet, men också i scener med små, ljusa föremål mot mörk bakgrund. Och filmer med vita undertexter gränsar till irriterande.

Screendoor-effekt

Efter ett tag kan man inte låta bli att reta sig på det, även när man spelar. En annan sak som den här subpixelstrukturen gör är nämligen att skapa ett tydligt mellanrum mellan varje pixel. Man ser ett tydligt rastermönster, eller ”screendor”-artefakt.

När vi testade Sonys 55-tums-TV med samma typ av panel, XR-55A95K, var pixelstrukturen inte lika tydlig. Eftersom man sitter längre bort från en TV, och i kombination med detta har TV:n Ultra HD-upplösning. Om Dell hade haft en tätare pixelupplösning på sin Alienware-skärm så skulle det kunna lösa mycket av problemet.

Några alternativ

Även om Alienware-skärmen helt klart har sina fördelar mot sina konkurrenter med IPS-paneler, med ännu bättre kontrast än exempelvis MSI Optix MPG321UR-QD, som för övrigt är en större 32-tums 16:9 4K-skärm med en platt och inte böjd panel, så har MSI-skärmen och flera av dess gelikar en tillräckligt bra kontrast med lokal dimning för att fungera perfekt när man spelar spel. Och som har mycket bättre upplösning och är mycket mer lättläst när man skriver.

Om du är ute efter det ultrabreda skärmformatet kan jag till exempel föreslå Samsung Odyssey Neo G9 som i dag kostar ungefär lika mycket som Alienware-skärmen. Då får du en ganska så häftig skärm på hela 48 tum i 32:9-bredformat! Upplösningen på 5120 x 1440 är som att ha två 16:9 2560 x 1440-monitorer bredvid varandra, och skärmfrekvensen på 240 Hz är helt spektakulär. Även Samsungen är mycket behagligare att skriva med, så det är helt enkelt svårt att rekommendera Alienware-skärmen i stället för den – och det kommer från en skribent som sedan länge har hyllat OLED som TV-teknik.

Slutsats

På papperet är Alienware AW3423DW en fantastisk bildskärm. Perfekt svärta med Quantum Dot OLED, en fantastisk betraktningsvinkel (det är den verkligen!) och med nästan perfekt balanserad färgrymd. Den har alla egenskaper en professionell monitor ska ha. På papperet.

Enda missen, förutom att skärmen är lite liten och inte har äkta Ultra HD-upplösning, är att pixlarna på QD-OLED-panelen är triangulära, vilket ger en del märkliga artefakter. Det syns speciellt på text, som blir grön överst och magentafärgad längst ner. Och med ett synligt rutmönster, på grund av ett stort mellanrum mellan varje pixel. Detta gör att upplösningen ser lägre ut än vad den egentligen är.

Detta är faktiskt tillräckligt för att överskugga skärmens styrkor, som inkluderar en blixtsnabb skärmfrekvens på 175 Hz och en responstid på svindlande korta 0,1 ms. Det samlade intrycket är tyvärr bara medelmåttigt.

Vi ger inte tummen ner för QD-OLED som teknik, men det är ganska uppenbart att den kräver högre pixelupplösning än vad Alienware-skärmen levererar.