Vem bryr sig?

Och så flöt en ström av elektroner genom sladden. Sedan snurrade sladden omkring sig själv på något sätt så att den blev som en fjäder, eller spole som ingenjörerna säger. Då vaknande ett magnetfält inuti spolen, gäspade och drog i en metallbit så att någonting började snurra. Och på det som snurrade satt en skiva med någonting på som var magnetiskt. En kompass? Nja, men något konstigt var det.

Alldeles ovanpå skivan satt en annan sådan där fjäder eller spole, och när de magnetiska grejorna på skivan passerade spolen så vaknade en massa elektroner där också, och så flöt det ut en annan ström i en annan sladd.

Men vem bryr sig? Vem är intresserad av att det snurrar och att elektronerna knuffas och rör på sig?

Jo, kanske någonting i änden av den där sladden, som de där elektronerna som fick fart av de där magnetiska fläckarna på den där skivan som snurrade för att de där andra elektronerna hade hyss för sig, rusade till.

Det där, i änden av sladden, var en liten plastfyrkant med en massa ben som satt fastlödda på en tunn platta. Och inuti den där lilla fyrkanten snurrade elektronerna omkring i en vild dans. Det som kom in var väldigt vilt åt alla håll, men det som kom ut verkade lite fyrkantigare och annorlunda. Ibland kom det något och ibland inget. Hela tiden växlade det mellan något och inget i en strid ström. Fullt drag eller inget drag.

Så utomordentligt ointressant. Vad håller elektronerna på med? Är det någon som över huvud taget ställer frågan och bryr sig om att vänta på ett svar?

Men det som kom ut ur den lilla fyrkanten drog ändå iväg på en metallstrimla som satt på den lilla plattan. Fast elektronerna kom inte långt förrän de sögs in i en liten annan fyrkant. Det satt flera stycken på den lilla plattan, och alla såg lite olika ut. Av någon anledning var de märkta med olika bokstäver och siffror. Vem läser dem? Är det den där ingenjören igen? Är hela den här bisarra samlingen av små grejor som snurrar, kastar ut och sörplar i sig elektroner något slags spel för just ingenjörer och andra socialt efterblivna individer?

Ingen bryr väl sig, och allra minst elektroner som utan motstånd låter sig fångas in i den där andra lilla fyrkanten. Och inne i den pågår någon annan lek. Det var ju något slags ordning på elektronerna som kom in: Antingen fanns de, eller också inte. Exakt vad som pågick inne i den lilla fyrkanten är oklart, men ut på en annan pinne kom det andra elektroner. Och nu var det ingen ordning alls. Ibland var det väldigt mycket elektronstoj, ibland väldigt lite, och det ändrades hela tiden. Och i full fart rusade den nya oordningen ut till en annan, mycket större fyrkant. Den hade liksom blåst upp sig och hade mycket tjockare ben. Men konstigt nog kom det ut samma mönster på de tjocka benen som det kom in på de smala. Fast det var alltid mycket fler elektroner.

Och lika bråttom som de andra hade de, och rusade raskt vidare ut på en mycket tjockare sladd. Sladden gick till en annan sådan där spole, och runtom den satt en stor, jättestark magnet. Men spolen satt inte riktigt fast, utan hängde på en grej som såg ut att vara gjord av papp. Den skulle nog behöva stadgas lite, för den rörde sig i takt med de rusande elektronerna.

Men vad ska man ha alltihop till? Vem bryr sig om att elektroner fladdrar hit och dit, och det är väl totalt ointressant om den där pappersliknande grejen rör på sig? Det är väl bara att kasta bort skräpet och skaffa sig ett liv i stället.

Men plötsligt knuffade den där pappersgrejen på luften så att den började röra sig, och hela rummet fylldes med musik!

Och alla bryr sig!

Bertil Hellsten