Tillbaka från stenåldern

Vad skulle hända? Skulle jag märka någon skillnad? Skulle jag vilja gå tillbaka till mobillivet igen?

Det kanske låter som om experimentet var noga planerat och genomtänkt, men det var det förstås inte. Jag hade glömt att ladda mobilen, och den var tvärdöd när jag skulle åka iväg på morgonen. Resan skulle gå till Stockholm med allmänna kommunikationer utan laddmöjlighet.

Det var då jag bestämde mig för att gilla läget, alltså att lämna min viktigaste kroppsdel, mobilen, hemma så att den kunde ladda i lugn och ro.

Resan gick förstås bra och jag kunde lyssna på andras mobilsamtal i stället för att prata själv. Värre blev det för de oroliga fingrarna som inte hade något att pilla, svepa och dutta på. Jag fick sitta och trumma på armstödet på tåget i stället.

Ännu värre blev det när jag var framme i stan och insåg att jag skulle komma för sent. Jag skulle träffa en figur och klockan hade gått fortare än tåget, så jag skulle inte hinna i tid. Och jag kunde inte ringa och lugna honom!

Möjligen var han lugn ändå, men det var inte jag. Var det så här det var innan det fanns mobiler? Jag borde komma ihåg, för jag är en fornlämning som levde långt före dinosaurierna, ja alltså långt innan de första stora och klumpiga mobiltelefonerna fanns.

Men det har jag alltså glömt. Hur kunde man träffa folk på stan om man inte kunde ringa? Och hur kunde man berätta för sina vänner som inte hade någon smartfåne, att man just ätit gratinerad flugfisk till lunch, och bifoga en bevisbild? Nu kan man ju det. Åtminstone om man laddar mobilen. Nu kunde jag ju ingenting.

Och hur kunde man sysselsätta sig om man behövde vänta fem minuter på någon som var försenad, vänta på en buss eller på framtiden?

Och den stackars figuren som väntade på mig kunde inte få tag på mig heller. Han hade förstås ringt och inte fått något svar. Då hade han säkert mejlat och smsat och googlat och hela ritualen, och ändå inte hört ett knäpp från mig. Och därav dragit slutsatsen att jag inte fanns och inte skulle dyka upp, och att han därför försvunnit till någon annan plats med bättre mobiltäckning och lagt ner projektet att träffa mig.

Hela samhället kan ju råka i gungning av sådant. Om vi inte laddar våra mobiler så hotas ju hela vår civilisation!

Och jag är inte helt ensam om att vara skyldig till en oladdad mobil. Vi lever i ett bräckligt samhälle som kan slås ut väldigt lätt på grund av vårt mobilberoende.

Men det gäller alltså inte bara problem som uppkommer när vi ska träffa någon. Att inte kunna ta del av andras uppdateringar, att inte kunna lajka det vi vill, att inte kunna fnysa elakt åt vad andra delar med sig av, att inte blixtsnabbt kunna ta reda vad den där filmen hette där han som körde bilen plötsligt tog fram en pizza ur fickan eller att bara böja ner huvudet för att slumra en stund medan vi låtsas pilla på telefonen.

Det är en utmaning och ett hot mot världens stabilitet!

Men eftersom jag inte hade någon telefon som funkade, så började det bubbla i huvudet på ett alldeles nytt (eller snarare gammalt) sätt:

Ibland kallas viss teknik för wearable på svenska, alltså något som man alltid bär med sig. Ett gammalt exempel på det är armbandsklockan som alltid satt där den skulle. Ännu äldre är kläderna som oftast sitter på plats för skydda mot väder och nyfikna ögon.

Och där, där finns framtiden: Det har gjorts experiment med solcellsteknik invävd i tyg. Så snart den tekniken är klar så är det ju bara att ladda och driva mobilen från tröjan. Och vips är civilisationen räddad.

Men hoppsan – där är ju figuren jag skulle träffa! Han hade inte gett upp!

– Hej, ursäkta att jag är sen! ursäktade jag mig.

– Jag med, och jag glömde att ladda mobilen så jag kunde inte ringa och berätta det, sa han.

– Jaså, hm, ja ja, det kan hända den bäste. Nu glömmer vi det och går vidare!

Bertil Hellsten