Telefonpratare

Telefonsvarare är ju en fantastisk uppfinning. Tänk att telefonen kan svara själv när jag inte kan! Eller vill. Då slipper jag dessutom att prata med sådana som jag inte vill prata med. (Jag har inte nämnt Effehjulter, notera det!)
Ändå är telefonsvararen en oerhört gammal och primitiv teknik. Det som den kan säga är rätt trist, och det är dessutom samma sak varje gång:
– Jag kan inte svara just nu. Tala in ditt namn och nummer så ringer jag upp!
Det är allt den har att säga. Hur kul är det? Och dessutom lovar den alltför ofta att jag kommer att ringa upp. (Gäller alltså även Effehjulter.) Och det vill jag ju inte alltid.
Nä, en telefonsvarare måste ju vara mer intelligent för att göra någon nytta. I stället för en simpel svarare så borde den helt enkelt vara en telefonpratare. Med dagens teknik borde det inte vara något stort problem.
Om jag dessutom använder en röstsyntes som skapar min egen röst i telefonprataren så tror säkert den som ringer (Effehjulter) att det är jag som pratar, och jag själv kan göra något nyttigare i stället.
Det som behövs är väl fungerande taligenkänning och en dator som analyserar vad som sägs så att den kan skapa ett passande svar och föra samtalet vidare. Därmed kan telefonen få sköta sig själv utan att jag behöver blanda mig i när Effehjulter ringer:
– Hej, det är Effehjulter!
– Hej Effehjulter!
– Du, jag har kommit på en fantastisk uppfinning!
– Har du kommit på en fantastisk uppfinning?
– Javisst, har du tänkt på det här med telefonsvarare, va?
– Om jag har tänkt på telefonsvarare?
– Ja, du vet såna där som svarar när jag inte vill svara. Man skulle ju kunna bygga ut dom med modern teknik så att dom inte bara svarar utan också pratar med dom som ringer! Så slipper man ju det!
– Så att man slipper det?
– Visst! Det är bara att låta maskinen prata med dom som ringer i stället. Visst är det en fantastisk uppfinning!
– Är det en fantastisk uppfinning?
– Men du upprepar ju allt jag säger hela tiden! Vad håller du på med? började Effehjulter undra med lite höjd röst.
– Upprepar jag allt vad du säger?
– Ja, du gör ju det. Vad håller du på med?
– Vad jag håller på med?
– Ja?
– Jag håller på med att jag pratar i telefon.
– Men skärp dig nu. Jag vet ju att du pratar i telefon!
– Vet du att jag pratar i telefon?
– Hallå! Jag hör ju att du pratar i telefonen, men du låter så konstig. Har du mycket tomflaskor hemma hos dig just nu? Vill du höra mer om min fantastiska uppfinning i stället för att tramsa hela tiden? fortsatte Effehjulter med ännu högre och mer irriterad röst.
– Ja, jag talar i telefon med dig, Effehjulter. Och du berättar om din fantastiska uppfinning. Det var roligt att höra!
– Hm. Jag kanske inte ska berätta mer just nu. Du verkar inte riktigt fokuserad. Jag återkommer en annan dag. Hej då!
– Hej då, Effehjulter. Ha en bra dag!
I det stora hela fungerar alltså tekniken riktigt bra, men ibland slirar det lite, precis som andra vanliga mänskliga samtal.

Telefonpratare är vi allihopa, men frågan är hur länge. Med tillräckligt utvecklad teknik kan vi avlastas denna tunga syssla. Med tanke på nivån på de klokheter som brukar överföras i telefonen så borde en digital ersättning av både talare och lyssnare vara ganska enkel att utveckla.

Bertil Hellsten