Perfekt?

Ordet perfekt slingrar sina rötter ner i latinets ord för ”fullbordat”. Om mitt liv är fullbordat så blir det ju inte så mycket mer, och det var nog inte det jag menade.

Men mobilen ska väl vara perfekt, fullbordad? Fast det tyckte jag att den var redan när jag skaffade min första mobil någon gång under förra årtusendet, på 1990-talet. Den var så liten att man kunde klämma ner den i en ficka (med lite våld och stor ficka), och batteriet räckte minst en hel dag om man inte ringde så mycket. Dessutom fanns det nästan täckning på flera platser i min närhet. Man behövde bara gå till rätt ställe så kunde man ibland höra vad folk sa i luren. Vad behövdes mer?

En hel del, visade det sig. Men nu är mobilen perfekt. Om den nu är en mobil längre. Telefoni är ju bara en liten obetydlig del av funktionerna. Kameradelen tar mycket bättre bilder än min första perfekta digitalkamera och spelar in mycket bättre video än min första perfekta videokamera. Mobilen har också mycket bättre datorkapacitet än min första dator, ljudkvaliteten är mycket bättre än i mina gamla kassettspelare, och bildskärmen är mycket bättre än i min första färg-tv, som ändå var helt perfekt. Men nu är tjock-tv:n alltså perfekt på riktigt, alltså fullbordad, utkastad och glömd och begravd sedan länge.

Men det är alltså vad som pågått i mobilen. Med ljudanläggningen är det väl lite annorlunda. Där har det skett en lite mer linjär utveckling på väg mot fullbordan. Redan för länge sedan (på 1930-talet) kom stereotekniken som gjorde det möjligt att kliva in i musiken med öronen och sitta mitt i hela upplevelsen. Och lika mycket bas och diskant som våra öron kan höra, det blev allmänt tillgängligt redan på 1950-talet.

Men vill ha mer! Det kunde brusa och knastra en del i musiken på den tiden. De flesta brydde sig inte förrän de fick höra vad bättre teknik kunde åstadkomma. Och då, då blev knastret och bruset alldeles omöjligt att umgås med. Och därmed blev alla tillverkare tvungna att göra bättre grejor.

Men då blev ju ljudet perfekt. Men då: Då blev det plötsligt möjligt att återge ljudet i många fler kanaler än de två som stereon använde. Det hade visserligen funnits 8-kanaligt ljud på bio redan 1940 i Walt Disneys film Fantasia, men det var först när tillräckligt många fick höra det som alla insåg att vanlig stereo inte dög till någonting.

Och där börjar pudelns problem visa sig: Så länge vi inte har hört eller sett något bättre än det vi har hört eller sett så är vi oftast nöjda och glada. Men när någon kommer med prestanda på en ny nivå och funktioner från en annan värld, då kroknar vi snabbt och inser att det vi har inte är perfekt.

Tv med 30 linjer på 1930-talet, 625 linjer på 1950-talet, hd, 2k, 4k … Och sen? Något bättre förstås, men inte perfekt.

Men nu är den här texten avslutad, fullbordad och därmed perfekt. Och ordet perfekt ska alltså inte på något vis blandas samman med ”bra” eller ”felfri”. Men det är en annan saga.

Bertil Hellsten