Hajaru?

– Jodå, framåt. Har just implementerat html-kodning för överföring av data genom internet.

– Jaha? Du vill alltså kunna fjärrstyra nivån?

– Javisst. Styralgoritmen ska kunna finnas var som helst i världen. Det ger en oöverträffad flexibilitet också tack vare att vi tillämpar en universell plattform i arkitekturen.

– Men behövs det? Systemet ska ju bara se till att vätskenivån är hyfsat konstant. Noggrannheten i nivån är väl inte den viktigaste parametern?

– Finns ingen anledning att sänka kraven på den punkten. I specifikationen anges en viss vätskenivå, och den ska vi hålla. En del av systemet är därför en fluidicil nivåsensor med 24 bitars upplösning.

– En vaddå?

– Fluidicil, alltså en som appliceras på vätskor.

– 24 bitar är en väldigt hög upplösning. Måste röra sig om en noggrannhet på nanoliternivå eller så. Behövs det verkligen?

– Nja, den verkliga noggrannheten blir ju inte riktigt så hög. Vi har ju en del kontextuella avrundningsfel i systemet. Data ska passera en hel del processer före styrimplementeringen, och därmed ingår dessvärre den analoga dimensionen i form av vätskekvaliteten och annat. Och framför allt har vi varit tvungna att minska datamängden i internetöverföringen. Överföringen måste vara tillräckligt snabb även om vi i nödfall måste använda ett uppringt modem. Allt för att skapa ett maximalt robust och universellt system. Vi har också validerat prestanda i realtid med en dedicerad extern algoritmprocessor.

– Jaha. Och den här enheten som står här är alltså själva styrelektroniken? Ser ganska stor ut.

Mellan Ingenjören och den Okunnige, och närmast obildbare men frågvise påtittaren, stod en stor låda. Utanpå glimmade både displayrar och leddar, och systemet var anslutet med såväl nätverkskablar, trefas kraftanslutningar och vanliga vattenledningsrör. Detta var saker som till och med den Okunnige möjligen kunde begripa efter en lång och pedagogisk förklaring. Men dessutom satt på ovansidan något som såg ut som en tv-antenn, riktad nedåt. Och längst ned var hela kanten virad med något som såg ut som en bandkabel, 30 cm bred! Men märkligast var ändå en liten glaslucka, innanför vilken man kunde skymta något runt, mångfärgat som låg på något som verkade vara en vanlig mat-tallrik.

– Men vad är det där?

– Äh, det är lunchpizzan i en mikrovågsenklosur, men den gör inte utrustningen större än nödvändigt. Dessutom är den mobil och kan köras i minst 24 timmar på det inbyggda ups-systemet. Det går lätt att flytta den med en vanlig säckakärra.

– Säckakärra? Nu halkade du väl ändå in i en icke adekvat vokabulär?

– Ja, förlåt, tvåhjulig humandriven transportkärra, menar jag förstås. Men utrustningen väger inte mer än 63,14 kilo.

– Jaså, men systemet är väl inte riktigt färdigt ännu?

– Det är snart dags för ett första praktiskt funktionstest i alla fall. Vi har också höjt systemdesignnivån med embedded teknologi som även ska ge en maximal produktlivscykel för optimal kostnadseffektivitet.

– Och du tror att det fungerar?

– Visst.

– Men vilken är egentligen fördelarna jämfört med de vanliga, mekaniska systemen som styr vattnet i alla andra vanliga toalettstolar?

– Fördelar? Vi kan sälja ett avancerat system. Dyrt och lönsamt.

Bertil Hellsten