Haj fiddelliti

Om man inte ens kan stava till high fidelity, vad vet man då? Och om man kan stava till det, vet man mer då?

En gång var high fidelity ett entydigt och avgörande begrepp. Vad som var naturtrogen ljudåtergivning kunde definieras exakt med DIN-normer och tydliga mätningar. Om bara frekvensgången var rak till tillräckligt många kHz, distorsionen tillräckligt liten, bruset imponerande lågt och uteffekten lika imponerande hög, så var det hi-fi. Punkt och slut.

Fast egentligen var det kolon:
Det var där det börjande, inte slutade. Ju bättre apparaterna uppfyllde alla tänkbara normer, desto yvigare blev förklaringarna till att det kunde låta mer eller mindre bra ändå.

Eller kanske inte: Ljudåtergivning handlar ju egentligen inte om ljudåtergivning, utan återgivning av upplevelser. Ja, nu börjar det flumma till sig.

Inte ens jag är ju egentligen intresserad av 0,03 % distorsion eller -98 dB brusnivå, utan jag vill kunna sörpla i mig musiken så effektivt som möjligt och uppleva den. Och i upplevelsen finns det faktiskt fler dimensioner än ljudvågornas exakta definition.

I den här världen finns det olika människor. Någon del kör omkring i en modern, väl fungerande och bensinsnål koreansk bil. Någon annan glider runt i en gammal amerikanare från 1950-talet. Det finns några kategorier till, men alla bilar kan i regel ta sig från Valbo till Tierp på precis samma väg och samma sätt. Ändå hävdar veteranåkaren att upplevelsen av resan blir en helt annan och mycket bättre än med den trista, nya, och felfria koreanen.

Det är inte målet som är annorlunda, men vägen. Men vad är målet? Är resan eller vägen målet?

Men sluta flumma nu! Det börjar lukta new age eller något som inte har med vetenskaplig ljudåtergivning att göra. Här ska det ju handla om mätbara storheter, ju! Hifidelity är minsann inte flum, det är vetenskap.

Jag råkar vara uppvuxen vid ett högt berg. Det heter Taberg och ligger i Småland. Upp till bergets topp kan man antingen åka bil för att titta på utsikten, gå en brant stig eller rentav klättra. Och utsikten blir allt häftigare ju besvärligare väg man väljer.

Hur slutar man att flumma?

Att öfwerföra en upplefvelse innebär att en mängd olika parametrar skola öfwerensstämma och samarbeta med hvarandra. Om sålunda ett budskap öfwerföres med ett ålderdomligt svenskt språk, så kommer icke blott själfwe öfverföringen att deraf påverkas, utan äfwen den afsedda upplefvelsen.

Och lika självklart får man en helt annan upplevelse av att noga torka av en svart plastskiva, lägga den på en snurrande tallrik, placera en liten nål längst ut i periferin och sedan lyssna, än om man bara trycker på en knapp så att musiken strömmar ut i luften.

Musiklyssnande ingår alltid i ett sammanhang, och i det finns massor av faktorer som påverkar upplevelsen. En levande konsert med skraltiga högtalare kan ge en större upplevelse än en perfekt inspelning som återges med perfekta högtalare.

Ska ljudanläggningen kompensera frånvaron av den verkliga närvaron med ett renare ljud? Kan den det? Blir vi helt enkelt lurade av att se musikerna och känna publiken andas, och därför glömmer bort att en levande konsert faktiskt låter skunk ibland?

Det kanske kan sammanfattas i ett uttalande en mycket närstående skribent gjort vid flera tillfällen:
Det är en myt att vi hör med öronen. Vi hör med alla sinnen på en gång och kan inte skilja mellan dem helt och hållet.

Att vinylskivan ger en annan upplevelse än cd:n är nog många helt överens om, inte bara vinylälskarna. Men det finns ett problem, och det är problemet:

Det går lätt att blanda ihop upplevelsen med ljudkvaliteten. Bara för att många får en annan, bättre, upplevelse av analoga vinylskivor, svindyra högtalarkablar och märkvärdiga digitalomvandlare, så är det inte säkert att ljudkvaliteten är bättre.

Tvärtom kan det gå att få en bättre upplevelse med en ljudkvalitet som mätbart och objektivt är sämre.

Så är det meningslöst med hifi då? Nej, absolut inte, men kanske lite mer komplicerat än vad vi hifi-skribenter påstår. Och inte kan vi stava heller.

Bertil Hellsten