Den löser alla problem så att man slipper springa hit och dit för att byta kanal, justera ljud, ljus, mikrovågsugn, att slå av och till och hit och dit.
Men en fjärrkontroll är också just ett troll: Den är pyntad med obegripliga symboler som är små och osynliga i normal tv-tittarbelysning. Dessutom trivs den bäst i grupp och fjärrkontrollerna täcker gärna hela bordet. Var ska då kaffekoppen stå? Och vilken fjärrkontroll var det nu som styrde lamporna i rummet och vilken valde rätt film från datorns hårddisk? Och hallå: Vem stängde av ljudet?
Visst finns det multifjärrar som kan styra alla tänkbara apparater, men då måste man ofta plöja igenom slingrande menyer eller skaffa fjärrkontrollprogrammering som en ny hobby.
Det har ju gjorts många försök att göra fjärrarna bättre. Men när kom den första fjärrkontrollen? Var det när man kopplade tv:n till ett uttag nära fåtöljen så att man kunde stänga av den genom att helt enkelt dra ur sladden utan att resa sig? Nej, knappast, men de första ”riktiga” fjärrarna hade en enorm fördel som snabbt försvann: De var anslutna med en sladd, och med den kunde man alltid hitta fjärren.
– Men var är fjärrkontrollen? Har du sett den? är en inte alltför ovanlig replik i dagens familjedrama.
Jag hade en gång (ja, flera gånger, men en gång var speciell) en fjärrkontroll som försvann. Den var helt borta, fanns ingenstans. Till slut var jag tvungen att skaffa en ny. Flera år senare upptäckte jag det hemliga gömslet under kuddarna i sidan på den gamla Ikea-sofffan. Där hade fjärrkontrollen legat och haft det lugnt i flera år.
Kloka och duktiga ingenjörer och marknadsförare har ändå försökt utveckla fjärrkontrollen under åren. Många lösningar har presenterats, men ingen har ännu helt övertygat den elaka Marknaden.
Någon har försökt med en talstyrning i stället för knappar. Genialt! Att byta tv-kanal blir enkelt:
– Tre!
Tills man plötsligt måste säga med hög röst:
– Ring Nisse, han har telefon två åtta sex sex noll tre!
Och kanalerna på tv:n fladdrar upprymt.
En annan funktion ligger faktiskt helt rätt i tiden just nu. Den handlar om att spara energi. Därtill behöver tv:n någon slags övervakningskamera. Den kan se när tittaren eller tittarna suttit helt stilla i mer än fem minuter, och stänger då av. Om tittarna sitter stilla så länge, så har de säkert somnat, och då bör det ju stängas av. Det gäller alltså att visa sig vaken genom att röra på sig regelbundet om man vill se hela programmet.
Det är nog troligt att mobiltelefonen kommer att ta över alltmer: Det går att styra allt om man har en lämplig tv och en passande app i fånen. Och då bör det ju också gå att programmera så att tv:n slås på och av, ändrar ljudstyrka och kanal helt automatiskt. Hela veckans tv-tittande kan programmeras i förväg, så att det enda man behöver göra är att slänga sig i soffan när tv:n ropar.
Ett genialt sätt att styra tv:n helt utan fjärrkontroll har också visats från olika tillverkare. Apparaterna ska kunna styras ungefär som med en pekskärm, fast utan skärm: Det är bara att vifta med armarna på rätt sätt så gör tv:n som man vill. Armar uppåt sträck byter kanal, att rotera motsols med armarna uppåt sänker ljudet och medsols höjer det. Ja, inte precis så, men något åt det hållet i alla fall.
Då gäller det att sitta stilla i soffan. Men har man dessutom insomningsfunktionen så får man inte sitta stilla för länge, för då kanske bilden kan slockna. Och rör man sig så aktiveras någon oväntad och oönskad funktion.
Nja, den perfekta lösningen har inte kommit än. Men tiden är ju inte slut, så den kommer säkert.
Men vem är det som styr tv:n egentligen? Hur kommer det sig att jag tittar på det här meningslösa programmet? Är det någon som fjärrstyr min tv på ett sofistikerat sätt som jag inte har upptäckt? Vad är det som får mig att trycka på just den knappen? Vem har lärt mig att ”Bullarnas krig” skulle vara bättre än en paneldiskussion om färgen på strecken vid övergångsställen? Eller tvärtom?
