Digitala skillnader

Det finns alltså en bestämd grupp som hävdar, bevisar och tillämpar principen att allt digitalt ljud är skit och att bara ljud som aldrig passerat en ad- eller da-omvandlare är värt att lyssna till. Jag håller inte med om slutsatsen, men kan ändå dela uppfattningen till viss del.

Det finns fortfarande digitala inspelningar som låter alldeles gräsligt. Eller fortfarande? Rentav blir de fler och fler. När tekniken var ung så berodde mycket av problemen på att det fanns barnsjukdomar hos både tekniken och användarna. Både konstruktörer och ljudtekniker behövde lära sig ett och annat. Men ändå fanns redan på 1980-talet alldeles enastående välljudande digitala inspelningar.

Och vad menas med gräsligt? Jo, ur ett hifi-perspektiv kan det vara just gräsligt. Hifi ska ju återge något så att lyssnaren inbillar sig att hen lyssnar till något som spelas eller framförs i den så kallade verkligheten just nu. Numera är ju dock verkligheten inte alltid så särskilt verklig den heller, så gräsligheten och hifi-begreppet bör nog få en annan definition. Men det är en annan saga.

Vad som också glöms effektivt i den debatten är att det finns analoga inspelningar som verkligen låter illa. Men om en digital inspelning låter illa så är det digitalteknikens fel och om en analog låter illa så är det användarna som gjort fel. Förstås.

I dag är problemen lite annorlunda, både i tekniken och hos användarna. Det är i dag ganska enkelt och billigt att få fram enastående bra digitala apparater, men det går också att skapa en massa fantastiska funktioner som kan bearbeta musiken hur mycket som helst.

Det hela påminner lite om vad som hände när datorerna blev så kraftiga att man kunde formge texter och bilder i dem. Plötsligt kunde man använda sjuhundraåttiofyra typsnitt i ett och samma dokument och överkrydda det med Cliparts, små roliga, pedagogiska och fruktansvärt tröttsamma figurer som var näst intill obligatoriska. Resultatet blev förstås en gräslig smörja, inser vi nu i efterhand. Och grunden till problemet var att man plötsligt enkelt kunde skapa alla dessa effekter.

Det är just vad som går att göra digitalt med ljudet också: Det går enkelt att komprimera, ekvalisera och lägga till syntetisk akustik för att bara nämna de snällaste. Och precis som de första datoriserade layoutentusiasterna så vill man ju gärna använda alla funktioner som finns, med resultat som bevisar att digital teknik förstör musiken och att bara analog teknik kan åstadkomma verklig high fidelity.

Det är väl alls inget nytt. Var och en som öppnat en hifi-tidning eller lyssnat till den moderna musiken vet ju detta. Så varför bry sig?

Jo, det finns ett logiskt problem här som får somliga att ligga vakna om natten och grubbla. Eftersom nästan all ljudinspelning numera verkligen är digital, så formerar sig analogälskarna till en motståndsgrupp som ganska högljutt går ut på gatorna och i diskussionsgrupperna med plakat och stora åsikter.

Det logiska problemet är att vi har gjort samma resa från analog till digital teknik inom bildtekniken. Och där borde det ha skett samma utveckling och samma motstånd mot förändringar. Och visst finns det fortfarande fotografer som fotar med film, men de verkar vara väldigt få och stillsamma jämfört med de ljudande vännerna.

Ändå har alltså samma sak hänt inom bildvärlden, och kanske rentav ännu värre. De första digitalkamerorna var verkligen usla jämfört med analoga kameror: Upplösningen var väldigt dålig, bildbearbetningen var klumpig och överdriven, ljuskänslighet och hanterbarhet var inte imponerande. Och snart kunde man bearbeta bilderna i datorn och lägga till hur mycket effekter som helst för att förstöra bilderna effektivt.

Men någon samlad rörelse mot det digitala fotograferandet har inte visat sig. En och annan Effehjulter sitter väl i sitt mörkrum och mumlar svavelosande mantran om digital fotografering, men svavlet tycks inte lämna mörkrummen i någon högre grad. Och även professionella fotografer med gigantiska ambitioner fotograferar numera digitalt. Och de som fortfarande är analoga håller gärna fast vid det, men går för den skull inte ut på gatorna och slåss med stativ och framkallningsdosor för att lemlästa alla digitala fotografer.

Men vad beror då den skillnaden på? Uppmanar örat till mer stormande angrepp på ny teknik än ögat? Är musiklyssnande en större och känsligare upplevelse än bildtittande?

Ja, jag vet inte. Men Effehjulter vet. Säkert.