Jag är som bekant rätt beroende av facebook, jag tror knappast det går en dag utan att jag är inne och kollar läget med vänner och bekanta. Grattar på födelsedagar. Tackar ja eller nej till olika mer eller mindre spännande event och tar del av intressanta tips rörande diverse saker.
Eftersom jag vet att jag lätt fastnar vid saker (ja, jag har rätt god självkännedom på den biten) försöker jag undvika vissa saker så långt det går. Som tur väl är finns det ingen i min direkta närhet som twittrar. Annars hade jag väl varit fast i det träsket också.
Nu är det dock så att min dotter, som är väldigt fotointresserad, har börjat visa mig Instagram. Och på facebook presenteras vännernas bilder via Instagram. Resultatet blir naturligtvis att jag måste prova. Suck.
Så nu har jag ett konto på Instagram och följer en hel rad duktiga människor. Min 13-åriga dotter är grym med kameran (Partisk? Jag? Nejdå…) och nyss sparade hon ihop till en egen Olympus efter rekommendation från kollegan Lasse. Vissa har blicken för att ta en bra foto – min dotter, min förra kollega Anders och min norska kollega Lasse. Andra har det inte – jag.
Foton tagna av min dotter (jag har frågat om lov *ler*)
Jag älskar vackra bilder och kan sitta i timmar och drömma mig bort. Jag imponeras djupt av de människor som har gåvan men det var längesedan jag slutade försöka och accepterade att jag helt enkelt är bra på andra saker.
Men trots det lägger jag upp bilder på Instagram och till min stora förvåning får jag ”gilla-markeringar” från människor jag inte känner. Hepp!
Välkommen att följa mig på Instagram, där heter jag lillapy – och historian bakom det kan vi ta en annan gång…
På återhörande!