Att återge musiken med bästa möjliga ljudkvalitet handlar framför allt om att minimera förvrängning. Det har danska Raidho insett för länge sedan. De vägrar att kompromissa sin i jakt på renast möjliga ljud och det har lett till en snabbhet som få andra kan matcha.
Häftiga neodym-magneter ger optimal kontroll. Foto: Geir Gråbein Nordby
Bland annat är Raidho allergiska mot induktans i signalvägen, eftersom det fungerar som en broms för ljudsignalen. Lite som att köra en bil med handbromsen i. Induktionen beror på magnetism och det behövs en hel del för att förhindra att sådant uppstår i signalvägen, vilket man inser när man ser de rejäla neodym-magneterna som Raidho har i sina högtalare.
Talspolar av titan påverkas minimalt av magnetism och sänker alltså induktansen till försvinnande låga nivåer. Foto: Geir Gråbein Nordby
Talspolar av titan
Hemligheten är att använda ett brett spår i magnetgapet som talspolen kan röra sig i, men också att ha en talspole som är så lite magnetisk som möjligt. I normala fall är den gjord av aluminium, men även koppar fungerar. Inget av materialen är särskilt magnetiskt, men när de lindas in i en spole så blir magnetismen märkbar. Resultatet är att spolen bromsas i sina rörelser in och ut genom magnetsystemet. Raidho har insett att genom att göra spolen av titan i stället så rör den sig nästan helt utan friktion. På ett besök i fabriken i Pandrup fick jag se hur systemet fungerar i praktiken när jag släppte ner en talspole av titan i magnetgapet. Spolen damp bara rakt ner, medan en magnetisk spole gled ner sakta eftersom magneten bromsade den.
Keramiska membran skickas genom en partikelaccelerator, där de bombarderas med titanatomer tills det bildas en tunn titanbeläggning som minimerar egenresonanser avsevärt. Foto: Raidho
Titanklädda membran
Men det är inte bara i magneterna som Raidho använder titan i den nya XT-serien. Gamla X-serien har mellanregister- och basmembran av keramik, som är lätta – men väldigt styva – och orsakar lite förvrängningar, men i XT-serien har Raidho gått ännu längre. De har nämligen lagt ett tunt lager titan på de keramiska membranen. Detta görs genom att membranet läggs i en partikelaccelerator i fyra timmar, där det konstant bombarderas av titanatomer som klistrar sig fast på membranets yta. Resultatet är ett membran med ännu mindre förvrängning och som flyttar ner egenresonansen ytterligare 24 dB vid resonansfrekvensen. Som för övrigt är 12 kHz, mycket högre än delningsfrekvensen där banddiskanten tar över. Resultatet är extremt rena toner som levereras med en snabbhet som få andra kan matcha.
Raidhos banddiskant är fjäderlätt, med försvinnande lite förvrängning ända upp till uppbrytningsfrekvensen vid 82 kHz. Foto: Raidho
Berömd banddiskant
Raidhos banddiskanter har för övrigt blivit tämligen kända i branschen eftersom de inte bryter upp förrän så vid så hög frekvens som 82 kHz. Inte ens de mest högupplösta musikfilerna har några stora mängder energi så högt upp, vilket i praktiken innebär en nästan distorsionsfri återgivning av övertoner. En rad neodym-magneter skapar ett kraftigt magnetfält som driver ett ultratunt membran som väger mindre än 0,02 gram. Låg vikt är oerhört viktigt eftersom membranet absorberar minimalt med energi och konverterar nästan all energi till ljud och har i princip ingen egenresonans. Raidho hävdar att deras banddiskant inte färgar ljudet över huvud taget.
Det spelades fantastisk musik i lyssningsrummet i Pandrup. Foto: Geir Gråbein Nordby
Enorm och upplöst ljudbild
Under besöket på fabriken fick jag lyssna på ett urval av högtalare från de flesta serierna. Ända från Scansonic MB-serien – som har tydliga Raidho-gener fast billigare komponenter – upp till Raidhos D-serie. Bokstaven D står för övrigt för Diamant och här har man stoppat in de keramiska elementen i partikelgeneratorn och pepprat dem med kolatomer som så småningom har bildat en diamantbeläggning. Vilket sänker egenresonansen med 36 dB, att jämföra med titanbeläggningens 24 dB. Alltså ännu renare ljud!
Samtliga högtalare drevs av fabrikens förstärkare av eget märke, nämligen den integrerade Aavik U-300 och med kablar och nätfilter från Ansuz. Även här är låg induktions nyckelordet.
Den integrerade digitalförstärkaren Aavik U-300 som lämnar 2 x 300 watt höll högtalarna i ett järngrepp. Foto: Geir Gråbein Nordby
Scansonic MB-6 är en stor högtalare, med lika stor ljudbild. Prislappen är inte liten heller: 90 000 kronor. Foto: Geir Gråbein Nordby
Utan att gå in för mycket på detaljer i alla högtalare så blev jag otroligt överraskad av särskilt Scansonic MB-6. En stor högtalare med en lika stor ljudbild. Full av liv, och den klarade av allting vi utmanade den med. Men även de mindre MB-högtalarna har mycket att erbjuda. Jag ser fram emot att få testa dem noggrant vid ett senare tillfälle!
Lilla X1 har mycket större ljud än man tror när man tittar på den. Den fyller enkelt ett stort rum med ljud! Foto: Geir Gråbein Nordby
Det blev dock ett stort steg uppåt när Raidhos minsta stativhögtalare X-1 kopplades in. Allt öppnade sig upp ytterligare och även om den inte spelar lika potent bas som de stora Scansonic-högtalarna så var det imponerande hur väl den fyllde rummet. Nästan chockerande hur stort ljud som kan komma från en så liten högtalare. Och en sådan hastighet och dynamik!
Skillnaden mellan X-1 och XT-1 är den titanklädda mellanbasen, som minimerar egenresonanser. Foto: Raidho
XT-1 är samma högtalare, uppgraderad med titanbeläggning på mellanbasen. Det är tydligt att detta innebar fördelar, högtalarna försvann ännu mer från rummet och målade upp ett ljudlandskap utan hörbar förvrängning och en kolsvart bakgrund som gjorde att instrumenten poppade upp. Speciellt imponerad blev jag av jazzdrottningen Radka Toneff med låten ” The Moon is a Harsh Mistress”. Snacka om upplöst och luftig ljud! Pianot klingar ut som bara den, och Radka låter som om hon aldrig har varit mer levande. Jag kan inte tänka mig att ens Radka någonsin har hört sin musik med lika bra ljud som det här.
XT-2 är kanske min personliga favorit. Maken till stort ljud från en liten tvåvägsgolvhögtalare! Foto: Geir Gråbein Nordby
X-2 och XT-2 är inga stora golvhögtalare men gav den extra bas jag saknade i X-1 och XT-1. Samma skillnader som mellan X2 och XT-2, genom att XT-2 låter ännu mer upplöst. Även om de två har samma diskantelement så luras man att tro att övertonerna är ännu luftigare eftersom en förbättring i mellanregistret fortplantar sig psykoakustiskt till frekvensregistren ovanför. Rent prismässigt ligger X-2 och XT-2 på 124 000 respektive 154 000 kronor. Det kan verka vansinnigt, särskilt för en så kompakt modell, men tro mig, detta är något av det bästa och mest musikaliska jag någonsin har hört! XT-2 var ett rejält snäpp bättre än X-2, så det är lockande att säga att den är värd prisskillnaden.
Raidho X-3. Foto: Geir Gråbein Nordby
X-3 och XT-3 lät ännu större och med mer tryck, med samma skillnader mellan serierna. Och nu börjar det bli riktigt dyrt: 230 000 kronor för ett par X-3 och 300 000 för XT-3!
Raidho D-1 är den minsta högtalaren med diamantklätt membran. Ljudet är himmelskt! Foto: Geir Gråbein Nordby
D som i diamant!
Till sist fick vi lyssna på den dyraste serien, representerad av stativhögtalare D-1 för 175 000 kronor och den större golvaren D3.1 för modiga 500 000 kronor för ett par. Nu snackar vi!
Det är onödigt att säga att de lät ännu bättre. Speciellt överraskande var ljudbildens storlek och fundament i D-1. Behöver du något tuffare än den så är du kräsen!
Värt pengarna? Svårt att säga. Det är vansinniga summor! Men herregud ett sådant kul vansinne!
Vi har beställt både Scansonic MB-6 (90 000 kr) och Raidho XT-2 (154 000 kr) för test och väntar med spänning!
(Artikelfoto: Lars Kristensen poserar stolt bredvid Raidho D-3.1. Foto: Geir Gråbein Nordby)
