Sony tar högupplöst ljud på allvar

Att Sony tar högupplöst ljud på allvar bör inte komma som en överraskning för någon. Tillsammans med Philips utvecklade de först CD-formatet och sedan SACD-formatet som hade ännu högre upplösning. Det senare blev ingen stor framgång eftersom det hamnade i ett formatkrig med DVD-Audio – ett krig som bara hade förlorare, eftersom det inte gick att få tag i samma musik till båda formaten.

Kriget mellan SACD och DVD-Audio hade ingen vinnare.

I vår digitala vardag, där musiken är lagrad som filer i stället för på fysiska medier, är saken en helt annan. Å ena sidan finns det fler musikformat än någonsin, men å andra sidan är det enkelt att konstruera utrustning som kan spela allihop, eller åtminstone de flesta. Det är bara att uppdatera PC:n eller avspelaren med ny programvara så vips! kan man spela av nya ljudformat.

Lagring och bandbredd
Nackdelen med högupplöst musik i form av filmformat har varit lagringsplats och överföringshastighet. Högre upplösning betyder att musiken behöver mer lagringsplats och större bandbredd, vilket förr i tiden var ett problem eftersom sådant inte var billigt. Det är just detta som är skälet till att folk för länge sedan har lärt sig – och blivit vana vid – att använda lågupplösta format som MP3 och andra, som komprimerar musiksignalen till en bråkdel av storleken på CD-formatet. Hur ska man få alla dessa människor att gå upp i kvalitet?

Högupplöst ljud tar en hel del plats. 

Bättre förutsättningar
För det första är detta med lagring och bandbredd inte längre något stort problem. Lagringsplats kostar ”ingenting” numera och hemnätverkets bandbredd har blivit tillräckligt stor för att hantera högupplöst musik. Nu är det alltså hög tid att göra högupplöst ljud tillgängligt för den breda massan. Sony är åtminstone övertygade om detta, och de har gjort en världsomspännande undersökning där de drar slutsatsen att 68 procent av konsumenterna förväntar sig högre kvalitet än CD när de lyssnar på musik både på internet och på mobila enheter ..!

Kryptiska format
En annan utmaning är att göra folk medvetna om vad högupplöst ljud är för något, utan att göra dem förvirrade med kryptiska benämningar som bitar, kilohertz och filtyper som FLAC, ALAC, AIFF, WAV, DFF och så vidare. Sony har därför förenklat allt i sina nya produkter. De hävdar att deras avspelare ska kunna spela (nästan) alla format. Oavsett om det handlar om PCM, DSD eller vad det nu må vara. Och i stället för att stämpla produkterna med allsköns kryptiska beteckningar så har de bestämt sig för att allt som har högre upplösning än CD helt enkelt ska förses med loggan ”Hi-Res”. Som är en förkortning för High Resolution Audio, alltså högupplöst ljud.

Loggan som Sony använder på produkter som stöder de flesta högupplösta ljudformat.

När du sedan ska handla högupplöst musik i nätbutiker som gubemusic.com eller HDtracks.com, behöver du inte fundera så mycket på vilket filformat du vill ha, eftersom Sonys musikspelare kommer att kunna spela av det mesta ändå. Och detta är inte något som Sony är ensamma om, många andra musikspelare på marknaden stöder också de flesta format. Men det är en viktig poäng.

Workshop i London
I förra veckan fick vi alltså lyssna på högupplöst ljud, eller Hi-Res-ljud, så som Sony betraktar det. Platsen var Metropolis Studio i London, Europas största oberoende inspelningsstudio, där vi blev presenterade för många produkter vi har testat förut, bland annat den lilla stereon SRS-X9, nätverksförstärkaren HAP-S1 (som jag personligen inte gillade skötseln av när jag testade den) och högtalarna SS-HA1 som har ett strålande ljud. Med andra ord var det inte produktnyheter som stod i fokus, utan hur högupplöst musik ska säljas till ”vanligt folk”.

HAP-S1 är en förstärkare med inbyggd hårddisk som lagrar och spelar högupplösta ljudfiler. 

Ett urval högupplösta låtar
Bland annat fick vi i ett av kontrollrummen höra en del låtar som presenterades av en musikhistoriker. De som gjorde mest intryck på undertecknad var Nick Drakes ”Hazey Jane I” från albumet ”Bryter Layter” och Nick Mulveys ”Cucurucu” från albumet ”First Mind”. Båda med akustisk gitarr och en mjuk mansröst som huvudinstrument, men med 44 år mellan inspelningarna. Vilket betonades ytterligare med högupplöst ljud, och trots ett budgetvänligt pris på Sony-högtalarna som användes (SS-HW1, säljs inte Sverige), så lät det riktigt skapligt. Framför allt la vi märke till de luftiga övertonerna.

SS-HW1 kostar ungefär 5 000 kronor paret men säljs inte i Sverige.

Editors-utgåvor
Eftersom postpunkbandet Editor släppte två av sina album, ”In This Light And On This Evening” och ”The Weight Of Your Love”, i högupplösta versioner samma dag kom bandet på besök till studion för att prata om sin musik och för att berätta om varför de tycker att den gör sig i högupplöst format. Alla på plats fick lyssna på musiken genom hörlurar (MDR-1A) och en högupplöst musikspelare (NWZ-A5), med pauser mellan låtarna så att bandet kunde prata lite om musiken och presentera nästa låt.

Bandet Editors pratar om sina högupplösta skivor. 

Utan att ha hört musik förut så är det svårt att säga hur mycket den tjänade på högupplöst ljud, men det är åtminstone helt säkert att ljudet och produktionen var bra på båda albumen. Jag gillade musiken också, speciellt låtarna med element av industrirock.

Provlyssningen på Editors musik gjordes med hörlurar. 

På den här videon kan du höra Editors berätta lite om inspelningsprocessen bakom låten ”Bricks and Mortar”.

Live-uppträdande
Vi fick dessutom vara med på en minimalistisk konsert, där Editors spelade två låtar live med bara Tom Smiths röst och Russel Leetchs synt. Och det blev snabbt uppenbart att inte ens en inspelning med världens högsta upplösning kan mäta sig med äkta vara. Ett sagolikt framträdande som trots en medelmåttig PA-anläggning fick fram nerven i musiken. Och det är en poäng i sig, att till och med den bästa ljudupplevelsen du får hemma inte kan mäta sig med att vara på konsert, så länge uppträdandet är bra och ljudteknikerna har gjort sin hemläxa.

Kommer högupplöst äntligen ta fart?
Sony är tydligen övertygade om att tiden nu är inne för att marknaden ska kunna ta till sig högupplöst ljud. Vad som behövs är att det inte sker på bekostnad av tillgänglighet och användarvänlighet. Och även om vi ser allt mer musik som släpps i högupplöst format så är det här med användarvänlighet en viktig poäng. Konkurrenten är inte längre CD, inte heller nedladdning av köpt musik från exempelvis iTunes. Nu är det strömning som gäller, via Spotify, Wimp, Deezer, Google Music med flera.

I dagsläget går det inte att strömma högupplösta musikfiler. Både Wimp och Deezer kan strömma i CD-kvalitet (FLAC/ALAC), men inte högre än så. Frågan är alltså om vanligt folk kan tänka sig att köpa och ladda ner musik med högre ljudkvalitet eller om de nöjer sig med strömning. Ända tills högupplöst musik går att strömma lika enkelt som med dagens tjänster kommer det bara att vara något för särskilt intresserade. Men det är ändå positivt att musikutbudet håller på att bli väldigt bra. Då kan vi som är intresserade få tag i musiken i högsta upplösning.

Geir Gråbein Nordby

(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.