Proffs-utrustning hemma

En allt större del av våra hembesöksartiklar handlar om läsarnas hemmabiografer. Men inte den här. Vi har tagit oss ner till Århus för att hälsa på en tvättäkta, passionerad stereoanhängare. Här är surround och hemmabio bannlyst. Även om en del av utrustningen faktiskt är gjord för biobruk.

Poul har flera anläggningar runtom i huset. Det finns faktiskt musikanläggningar i de allra flesta rummen. Och i några av rummen finns till och med flera stycken – och mycket stora sådana. Mest extremt är det i kontoret. Poul har gått längre än de flesta när det gäller att få det ljud han vill ha. Somliga skulle nog säga att han har gått för långt. Alldeles för långt. Men det är uppenbart att han har gjort det för att ha kul:

”För mig är realistisk dynamik den allra viktigaste parametern. Anläggningen har blivit som den har eftersom det inte finns någon ersättning för ordentliga och effektiva element med renodlad elektronik, konstruerad med vederbörlig omsorg”, säger Poul.

Kontorsanläggningen
Eftersom Poul driver ett företag hemifrån är kontoret den plats han tillbringar mest tid på. Kontoret är beläget i villans källare och inredningen kan bäst beskrivas som ”obehindrat maskulin”. Ett enormt skrivbord och ett lika stort arbetsbord tar gott om plats i inredningen. Där hittar man också Pouls ansenliga samling av cowboyboots och hattar, som täcker det mesta av den ena väggen. Merparten av rummet domineras dock av anläggningen – eller anläggningarna. På dagarna arbetar Poul med professionella ljudinstallationer, något som uppenbarligen har smittat av sig på hans hemstereo.

När man kommer innanför dörren måste man klämma sig igenom en smal korridor mellan högtalarna, som av hänsyn till takhöjden på 2,2 meter är vinklade framåt så att de pekar ner mot lyssningsplatsen vid skrivbordet.

Högtalarna är professionella JBL-modeller. Näst längst ner motsvaras de av JBL model 5671, medan den lägsta delen kommer från det större 5672-systemet. Det handlar om trevägssystem för THX-godkända biografer. Eftersom biografsystemen rullar av vid 12 kHz är de kompletterade med JBL:s 2405 prismahorn. Övre mellanregistret och nedre diskanten tas om hand av ett kompressionselement, monterat på ett biradial-horn som skulle verka stort om det inte vore för mellanregisterhornet som har en mynningsyta på en kvadratmeter! Basen tas om hand av två 15-tumselement på varje sida. Skulle inte det räcka så kan de två 18-tums subbaskabinetten hjälpa till längst ned.

Fyra gigantiska McIntosh-effektförstärkare driver kontorets andra hornsystem. ”Jag gillar ljudet från både Crown och McIntosh – det skulle vara tråkigt att behöva välja mellan dem.”

Headroom!
Högtalarna har en känslighet på över 100 dB med 1 watt. Men för att garantera att inte dynamiken begränsas drivs de av fem Crown Studio Reference 1-effektförstärkare på vardera 780 watt per kanal i 8 ohm (och 1,1 kilowatt i 4 ohm vad basarna anbelangar). Ett BSS FDS-366T Loudspeaker Management System står för elektronisk delning och fasanpassning av signalerna till de många högtalarna.

Fyra McIntosh till jättehorn
Man skulle kanske kunna tro att ett par hornhögtalare borde vara nog till Pouls lilla kontor. Men nejdå: bredvid JBL 5671-systemet befinner sig ett ännu större 5674-system, där det finns hela fyra 15-tumsbasar per sida. Här har dock Poul hoppat över subbas. Elektroniken är lika imponerande. Det här systemet dras av fyra (!) enorma McIntosh 2600-effektförstärkare. Även här används ett BSS FDS-366T-delningsfilter för att fördela signalen.

”Jag älskar McIntosh-förstärkarna. De låter riktigt trevligt. Men jag gillar ljudet av Crown också – och det skulle vara tråkigt att behöva välja mellan dem”, säger Poul.

Båda systemen styrs från en ATC SCA2-förförstärkare. Signalkällorna är en SME Serie 30-skivspelare med en SME Serie 5-tonarm och Ortofon Meister Silver-pickup, och CD-skivor spelas på ett McIntosh MCD1000-drivverk genom en Lynx Hilo D/A-omvandlare, som även används för avspelning av ljudfiler från hårddisk.

Fyra 15-tums JBL-basar garanterar att det kan flyttas tillräckligt med luft för att åstadkomma vad Poul kallar för realistisk dynamik.

Renad, balanserad ström
En oumbärlig del av anläggningen är strömförsörjningen. En datorstyrd Furman 6900 Power Conditioner rättar till den emellanåt lite kantiga och orena växelströmmen till den 230-volts sinuskurva som den borde ha. Därefter går den vidare genom en Furman 2300 Power Conditioner som levererar balanserad ström till anläggningen.

Balanserad ström?

”Stickkontakten har normala fall 230 volts växelström i den ena polen och noll i den andra, samt en jordkoppling som ofta inte används. Den balanserade spänningsförsörjningen har 120 volt i varje pol, samt jordkoppling. Man slipper de störningar, till exempel transformatorbrum, som brukar finnas där.”

Även om transformatorn älskar symmetrisk ström så är det viktigt att jordkopplingen är ansluten. När anläggningen i vardagsrummet byggdes ut med balanserad ström var det några av apparaterna som saknade jordning, vilket betydde att elektroniken var helt flytande i förhållande till jorden.

”Det lät väldigt konstigt”, säger Pia. ”Poul var inte hemma och vi hade gäster som också hörde tydligt att det lät helt fel. Vi var tvungna att ta med dem ner i källaren för att få ordentligt ljud!”

Direktljud
Hur låter det då när man bokstavligt sitter i hornmynningen på ett biografsystem som drivs av förstärkare på åtta kilowatt?

För det första är ljudbilden framåtriktad och STOR (högtalarna tar upp merparten av kortväggen). Det finns inga dynamiska begränsningar överhuvudtaget och impulser serveras med en släggas ögonblicklighet. Nyanseringen är förvånansvärt bra och även om det låter som om vi står på en meters avstånd från orkestern så sträcker sig ljudbilden långt ut på andra sidan om högtalartornen.

Hornhögtalare har ett rykte om sig att vara vassa och hårda, men här finns ingen antydan till färgning eller vasshet. Att så många element med inbördes avstånd på flera meter kan spela tillsammans och vara i fas, är ett mirakel som måste tillskrivas BSS-boxen, som har program för fas- och tidskorrektion för JBL:s hornsystem.

Anläggningen kan spela hur högt som helst. Enligt Poul klarar kontorssystemet att leverera 140 dB i topparna. Det är ett påstående som vi av hälsoskäl föredrar att låta vara oprövat!

”Om folk tror att deras egen stereo klarar av realistisk dynamik så vet de inte vad de pratar om! Men vårt stora system kommer en bra bit på vägen!”

Brittiskt ljud. I vardagsrummet har Poul och Pia aktiva studiohögtalare från engelska ATC, som drivs av en förstärkare på en kilowatt. Resten av anläggningen, inklusive SME Series 5-skivspelaren, är precis likadan som kontorssystemet.

Mystik och vidskepelse i highend
Att Poul tar sitt hifi-intresse på allvar är det ingen tvekan om. Från källare till vind är hela huset fullproppat med elektronik, och det mesta tillhör den dyrare änden av skalan. Men han har inte mycket till övers för det allvar och den mystik som han anser att highend-världen genomsyras av.

”Det känns som om man blir diskvalificerad bara för att man är ingenjör! Om något ska vara riktigt bra så ska konstruktören helst ha lyssnat sig fram till alla komponenter. Så kan man helt enkelt inte bygga en förstärkare”, säger Poul.

”Självklart betyder komponenterna en del, men om man helt okritiskt fyller apparaterna med audiofila avkopplingskondensatorer mellan alla möjliga delar av kretsarna, blir hela rasket instabilt!” I detta sammanhang citerar han ett nödrop från EAR:s Tim de Paravinco, som vänligt ber folk att sluta ”förbättra” hans förstärkare med tweaks. Resultatet är oftast sämre än utgångspunkten – och det vill inte Tim de Paravinci sätta sitt namn på!

Fem Crown Studio Reference-förstärkare på 780 W per kanal driver de högeffektiva biosystemen.

Kabelhysteri
Poul ger sig ofta och gärna på den etablerade highend-branschen och dessa apostlar, som enligt honom betalar absurda summor för tveksamma eller inbillade förbättringar.

”Om man har betalat en förmögenhet för ett tweak så är man naturligtvis väldigt intresserad av att bekräfta att det var värt pengarna. Men det handlar om skillnader som bara finns inuti huvudet på lyssnaren – och som inte kan bekräftas i ett blindtest.”

Ett av områdena som verkligen har gått över styr är marknaden för superexklusiva kablar. När de första kablarna för 2 000 kronor metern kom skakade folk på huvudet. Men de såldes. Och när priserna dubblades också. Nu för tiden kan man köpa högtalarkablar för 40 000 kronor. Och folk gör det!

”I den professionella världen, där musiken skapas och spelas in, kostar den dyraste signalkabeln 15 kronor metern och den bästa högtalarkabeln kostar 30 kronor per meter. Å andra sidan går det åt riktigt många meter.”

Ingen framtid för hifi
Poul har arbetat med hifi i flera årtionden men han är inte särskilt hoppfull inför framtiden. Problemet är att det inte finns någon motivation för att driva utvecklingen framåt – till skillnad från förut, när alla köpte förhållandevis bra elektronik och tillverkarna därför var tvungna att hitta på något nytt som de kunde sälja till kunderna.

”I dag är marknaden uppdelad i två läger: dels riktigt billiga system som man köper på stormarknaden och dels superdyr highend. Snabbköpselektroniken ska vara så billig det bara går, så där betyder kvaliteten ingenting. Och den superdyra elektroniken ska bara användas för att skryta med att man har galet mycket pengar, och då är utseendet viktigast. Och priset – som helst ska vara så högt som möjligt!”

Marketing-folk driver utvecklingen
Som exempel nämner Poul amerikanska McIntosh, som han själv har väldigt mycket elektronik från. Förr i tiden hade märkets utvecklingsavdelning tre anställda, nu har de tjugo. Det låter som ett framsteg, så vad är problemet?

”De är inte ingenjörer, utan marknadsföringsfolk. All utveckling handlar om att öka försäljningen. Så länge förstärkaren har en tjock frontplatta och snygga VU-mätare med blått ljus är alla nöjda. Men inuti apparaterna sker det ingen utveckling!”

All elektronik matas med balanserad nätspänning för att sänka brusgolvet och ge elektroniken optimala arbetsvillkor. Den blå kontakten är ett 32-amperes uttag.

Ingen tänker inuti boxen
Om man verkligen ska tweaka sig fram till bättre ljud så undrar Poul varför det är så få som vågar titta inuti apparaterna. Allt handlar om kablar, kontakter, fötter eller konstiga påsar med metallkulor som ska läggas ovanpå kabinettet.

”Det snackas mycket om anslutningar. Men har du kollat inuti en sådan här förstärkare?” säger Poul och lägger handen på en stor McIntosh C2500-förförstärkare, som just har blivit en del av hans samling. Det finns hundratals anslutningar och de är inte gjorda med hokus-pokus-material. Så vad spelar det för roll om man stoppar i en enda mirakelkabel?”

Engelskt monitorljud i vardagsrummet
Det kommer en tid i många hifi-freaks liv när de tvingas fundera över sitt intresse. Den kallas för bröllopsdagen. Och även om det kan vara svårt att tro det så är Pouls nuvarande anläggning mycket mer diskret än förut. Under sina dagar som ungkarl hade han tre-fyra par enorma Tannoy-monitorer i vardagsrummet – och ett par manshöga Tannoy Westminster-hörnhorn i sovrummet. På den tiden hade han också en komplett samling av alla produkter från engelska Quad.

Nu för tiden nöjer han och Pia sig med en enda anläggning i vardagsrummet, även om den befinner sig i en klass som sällan kan skådas i hushåll som består av fler än en person. I två av hörnen tronar ett par ATC SCM300A-studiomonitorer. Högtalarna är framtagna för professionellt bruk i större skivstudior, och med två 15-tums basar vardera är de allt annat än diskreta. Det handlar om ett aktivt system, där ett sexkanaligt förstärkarblock tar hand om förstärkningen. Och även om det ”bara” finns ungefär en kilowatt till förfogande från ATC-förstärkaren så råder det ingen brist på ljudtryck i vardagsrummet.

Förförstärkaren är ATC SCA2, precis som i källaren. Även skivspelaren går igen, nämligen SME Serie 30, fast med Ortofon SPU Royal-pickup. Och precis som på bottenvåningen styrs strömförsörjningen av en strömrenare och en balanserad strömkälla från Furman.

Det är ju bara en bit papper!
Medan det är det stora, amerikanska JBL-ljudet som härskar på bottenvåningen är ljudidealet här mer avslappnat brittiskt. Det finns massor av upplösning och detaljer, men man får inte transienterna kastade i ansiktet på samma sätt som med hornsystemen. Men stereobilden och rumskänslan kommer nog närmare vad hifi-frälsta är vana vid. Fast i den hysteriska höga klassen, som man kan förvänta sig av en anläggning som ligger runt en halvmiljon i nypris. Poul tycker dock att man ska lugna ner sig en smula.

”Det där med att det låter som om instrumenten står i vardagsrummet är bara trams. Vem som helst kan höra skillnad på om det är anläggningen som spelar eller som det sitter någon och spelar på en gitarr inne i vardagsrummet. Även om man står i köket och kaffekokaren puttrar. Vi ska inte tappa huvudet. Det är ju bara en bit papper som fladdrar. Det är en fin bit papper, men det är inte verkligheten.”

Tittar inte mycket på TV
Husets minsta anläggning hittar man i gillestugan, där ett par pyttesmå Sequerra Metronome 7-högtalare är inkopplade till den inbyggda 20-watts hörlursutgången på en McIntosh-förförstärkare.

”De låter rätt dålig och elementen är skrattretande. Men de används bara till TV-ljudet och vi tittar inte så mycket på TV”, förklarar Poul.

Och högtalarna i sovrummet? De kommer fortfarande från Tannoy, men Westminster-hornen är utbytta mot ”mindre” Lockwood Major Gold-modeller på gott och väl 350 liter (!), som drivs av elektronik från McIntosh.

John Hvidlykke

(f. 1964): Journalist. John har arbetat för Ljud & Bild sedan 2013. Han skriver om hifi, högtalare, datorer, spel och teknikhistoria. John har ägnat sig åt teknikjournalistik sedan 1982(!) och har arbetat för många olika tidskrifter i olika roller, bland annat GEAR, High Fidelity, Computer för alla, Illustrerad vetenskap, Ny elektronik, PC World och Privat Computer. Han har också skrivit många böcker och utbildningsprogram om IT.