OLED-guide

Nya OLED-tekniken har en otrolig bildkvalitet – bilden är faktiskt så mycket bättre att det är tal om en generationsväxling i TV-genren!

I en OLED-TV är hela LCD-skiktet utbytt mot lysdioder som skapar både ljuset och färgerna. Man får en dramatisk förbättring av bildkvaliteten om man jämför med dagens TV-apparater.

OLED är en förkortning för organiska lysdioder (Organic Light-Emitting Diode), där själva dioden är gjord av ett organiskt, kolbaserat material som lyser när elektricitet tillförs. Men låt oss börja med att titta på hur en vanlig TV-skärm är uppbyggd.

LED
För att kunna visa en bild är alla färgskärmar beroende av två saker: de måste ha en metod att göra färgerna samt en ljuskälla som gör att de syns. Traditionella LCD-skärmar har därför en panel med flytande kristaller och bakom den en rad med lysrör.

På modernare TV-apparater är lysrören utbytta mot mer effektiva vita lysdioder – de kallas därför ”LED-LCD-TV”. Lysdioderna sitter oftast i kanten av panelen och projicerar ljuset över hela skärmytan med hjälp av speglar (kant-LED). Denna teknik är mest utbredd i dag och marknadsförs som LED-TV, även om det egentligen handlar om LCD-TV med lysdioder.

Nackdelar
LCD har sina svagheter. Eftersom bilden och ljuskällan är separerade från varandra får man en begränsad synvinkel och färgerna ”urlakas” när man tittar på skärmen från sidan. En annan välbekant brist är begränsad svärta. Eftersom bakbelysningen alltid läcker lite ljus genom LCD-skiktet har skärmarna problem med att visa fullständigt kolsvart. Detta har blivit bättre på senare tid i och med så kallad direkt-LED- eller bak-LED-teknik som har tusentals lysdioder direkt bakom bildpanelen som ljuskälla och som kan styras beroende på hur mörkt eller ljust det ska vara på skärmens olika områden.

Plasma
Den andra utbredda tekniken är plasma. I en plasmaskärm är bilden uppbyggd av bildpunkter som består av röda, gröna och blå (RGB) färgceller med glödande fosfor. Sådana skärmar har alltså en kombinerad färg- och ljuskälla där det även går att justera ljusintensiteten med större noggrannhet än i en LCD-skärm. Detta ger plasma en överlägsen färgåtergivning och framför allt en mycket mörkare svärta. Nackdelen är en begränsad ljusstyrka jämfört med LCD.

Organiska lysdioder
En OLED-skärm har tusentals pyttesmå lysdioder som sitter fast på en tunn, organisk (kolbaserad) film. Runt varje lysdiod sitter två elektroder som leder ström genom det organiska materialet och får det att lysa. Bakom sitter en tunn film med transistorer (TFT) som styr varje enskild lysdiod. Dessa två skikt utgör tillsammans grundprincipen i en OLED-panel.

OLED har alla fördelar från plasma- och LCD-tekniken, men nästan inga av dess nackdelar. Varje OLED-pixel består av tre lysdioder med primärfärgerna rött, grönt och blått. Precis som med plasmatekniken kan OLED alltså framställa ljuset i varje enskild pixel, och i olika färger, vilket ger en oerhört exakt färgåtergivning med miljontals färgnyanser (16,7 miljoner för att vara exakt). Dessutom är kontrasten rent teoretiskt oändlig eftersom varje pixel kan vara fullständigt släckt när det behövs. Ljusstyrkan är i samma klass som LED-LCD medan svärtan till och med är mörkare än i de bästa plasmaskärmarna. Och inte nog med det, OLED-tekniken klarar en betydligt bättre uppdateringsfrekvens och responstid än konventionella skärmar, vilket ger mjukare och mer sömlösa bildrörelser. Är det så konstigt att blotta tanken på OLED får oss att börja dregla?

Supertunna skärmar
Men OLED har ännu fler extrema prestanda. Eftersom bildpanelen i realiteten är en tunn film är det möjligt att ”printa” en OLED-skärm på genomskinliga, papperstunna och till och med böjliga material med hjälp avancerade skrivare. På sikt kan OLED därför bli billigare att tillverka än vanliga LCD- och plasmapaneler, och det finns knappt några gränser för vad tekniken kan användas till.

Små OLED-skärmar sitter redan i de senaste mobiltelefonerna, men det är först nu som tekniken dyker upp i stora, produktionsklara TV-apparater. Eftersom både färg- och ljuskällan sitter på samma film kan skärmarna göras extremt tunna. LG:s skärm är till exempel inte mer än 4 mm tjock, hälften så tunn som en iPhone!

LG vs. Samsung
De koreanska tillverkarna LG och Samsung släpper båda OLED-skärmar i 55-tums storlek i år. Samsung OLED-TV heter 55ES9500 och har OLED-pixlar med tre färgdioder (RGB). En av utmaningarna med OLED är att få tillräckligt hög ljusintensitet (och livslängd) på de individuella färgpixlarna, och detta har visat sig vara extra svårt för färgen blått. Samsung har löst detta genom att göra den blå pixeln en aning större än den röda och den gröna.

LG:s vapendragare heter 55EM9600 och har en något annorlunda OLED-teknik. För att få högre intensitet i det blå färgspektrat, och rent allmänt en högre ljusstyrka, har LG lagt till en fjärde, vit pixel med ett färgfilter framför. Detta gör det möjligt att kontrollera intensiteten i blått och andra färger. LG hävdar att tekniken har både bild- och produktionsmässiga fördelar, men än så länge har vi haft svårt att bedöma om den fungerar bättre än Samsungs variant.

Vi vågar inte riktigt hoppas på att vi ska få båda OLED-rivalerna för test samtidigt, så att vi kan jämföra dem med varandra, men vi får se hur det blir med den saken!

Audun Hage

(f. 1981): Redaktionschef. Audun anställdes som journalist på Ljud & Bild 2004 och har spelat en aktiv roll i utvecklingen av L&B som tidning och webbplats. Audun är extremt kvalitetsmedveten och känd för sina kräsna öron och skarpa ögon. Som redaktionschef håller han ett öga på allt som journalisterna skriver. Han ansvarar också för Ljud & Bilds TV-tester.